- Project Runeberg -  Teknisk Tidskrift / 1928. Elektroteknik /
21

(1871-1962)
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Like | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Häfte 2. 4 febr. 1928 - Fältstyrkemätningar från Motala rundradiostation, av byråingenjör Siffer Lemoine

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

4 FEBR.
1928

TekniskTidskrift

UTGIVEN AV SVENSKA TEKNOLOGFÖRENINGEN

ELEKTROTEKNIK 2

Redaktör: JULIUS KÖRNER

ARGANG
58

INNEHÅLL: Fältstyrkemätningar från Motala rundradiostation, av byråingenjör Siffer Lemoine. — Några data om
växelströmsdistribution vid amerikanska elektricitetsverk, av civilingenjör J. Körner. — Elektrotekniken, en återblick
och några framtidsfunderingar, av professor Arvid Lindström. — Jordning vid flyttbara elektriska hushållsapparater,
av civilingenjör E. Jensen. — Notiser. — Litteratur. — Föreningsmeddelanden.

FÄLTSTYRKEMÄTNINGAR FR AN MOTALA
RUNDRADIOSTATION.

Av byråingenjör SIFFER LEMOINE.

I en tidigare uppsats1 har författaren lämnat
redogörelse för vissa under föregående år verkställda,
mätningar av elektromagnetiska fältstyrkor jämte därav
beräknade dämpningskonstanter för elektromagnetiska
vågors utbredning, närmast för att möjliggöra en
approximativ förutbestämning av Motala rundradiostations
räckvidd. Sedan denna anläggning numera från den 1
juni föregående år (1927) helt ersatt den temporärt
funktionerande Karlsborgsstationen hava kontrollmätningar
a\ fältstyrkevärdena blivit praktiskt utförda i ett antal
olika riktningar från stationen. Efterföljande avser att
i främsta rummet ge en summarisk framställning av
därvid erhållna resultat järnte en kortfattad diskussion av
de avvikelser, som med hänsyn till förut icke kända
faktorer kommit att öva inflytande på resultaten.

Med hänvisning till nämnda redogörelse i ämnet
angavs därstädes Motalastationens approximativt
beräknade effektiva antennhöj d till 80 meter samt dess
antenn-strömstyrka till 60 ampere. Dessa värden voro givetvis
endast uppskattade och som sådana tagna på säkra
sidan. I själva verket har också tack vare ernående av
ett mindre jordmotstånd än som i beräkningarna
förutsattes — förutbestämning av denna faktor utgör som
bekant alltid en synnerligen vansklig sak — en ökning
i antennströmstyrka erhållits av runt 25 % till 75
ampère, under det att å andra sidan den speciella
antenn-anordningen, varom mera nedan, genom sina tvenne
ned-ledningar näppeligen nu kunnat sättas till högre
effektivt värde än 75—80 meter samt i beräkningarna nedan
ett medelvärde använts av h,„ — 78 meter. Beträffande
antennströmstyrkan har denna vid de vid olika tillfällen
och under skilda tider på dygnet företagna mätningarna
varierat med värden, som vid enstaka tillfällen kunnat
uppgå till 77 à 78 ampère, men i regel hållit sig mellan
75 och 72 ampère. För att icke onödigtvis komplicera
beräkningarna ävensom med hänsyn till att dessa
strömstyrkans variationer helt ligga inom
niätningsnoggrann-hetens gränser samt sålunda praktiskt taget kunna
försummas, har i beräkningarna genomgående nyttjats ett
genomsnittligt värde å strömstyrkan av 73,5 ampère,
vilket för stationen motsvarar cirka 5 700 meterampère.

Antennens verkningssätt och strålningskarakteristik.

Innan jag går vidare in på den detaljerade
redogörelsen för de skilda mätserierna, skall först utredning
göras rörande den nu befintliga antennens verkningssätt
och strålningskarakteristik. Såsom tidigare angivits,

i Se Teknisk tidskrift, Elektroteknik, nr 2, 1927.

utgöres antennen icke som i vanliga fall av en horisontal
och en vertikal del utan består av en dubbelantenn,
vilken med sina en i vardera ändan av den horisontala
delen placerade nedledningar fungerar såsom tvenne
parallellkopplade antenner. Svängningsenergien matas
in i den till stationshuset förande nedledningen medelst
induktiv koppling från sändaresystemets sekundärkrets.
1 andra nedledningen befinner sig en identiskt lika
själv-induktionsspole, varjämte var och en av dem är försedd
med variometer för fininställning till exakt samma
våglängd.

Detta system för en antenns utförande (figur 1), vilket
i denna sin form för första gången kommit till
användning hos oss, medför ur viss synpunkt flera fördelar av
värde. Viktigast torde vara, att konstruktionen medger
synnerligen enkla anordningar för smältning av isbark
och rimfrost medelst elektrisk ström å antennwirarna,
vilket vintertiden höjer stationens driftsäkerhet och som
vid en vanlig T-antenn icke låter sig utan vidare göras.
Vidare reduceras antennens motstånd genom
delanten-neras parellellkoppling, så att en högre summa ström
ernås. Å andra sidan kommer på grund av de tvenne
nedledningarnas förekomst effektiva antennhöjden att
i någon mån sänkas, dock icke på långt när i samma

Fig. 1. Antennens schematiska utseende.

proportion som strömstyrkan ökar. Slutligen kommer
strålningskarakteristiken icke såsom fallet är vid
symmetriskt utfört system med T-antenn att bliva cirkulär
utan att förete vissa smärre avvikelser.

Det kan matematiskt visas, att hos ett antennsystem,
utfört enligt förut nämnda princip, delantenneriia
svänga praktiskt taget utan fasförskjutning.
Antennströmmens storlek vore alltså att i stort sett betrakta
såsom summa ström hos delantennerna, vilket
emellertid icke generellt gäller för godtyckligt avstånd mellan

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sat Dec 21 13:39:46 2019 (aronsson) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/tektid/1928e/0025.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free