Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Häfte 2. 4 febr. 1928 - Elektrotekniken, en återblick och några framtidsfunderingar, av professor Arvid Lindström
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
4 FEBR. 1928
ELEKTROTEKNIK
31
magneter att användas, som emellertid matades från
särskilda magnetelektriska maskiner. Vid denna tid var
armaturkärnan, dvs. den av spolen omslutna kärnan
oftast, kanske alltid av massivt järn. Detta torde också
hava varit orsaken till att det i beskrivningen över ett
prov med en maskin särskilt anfördes, att det märktes
en tydlig skillnad i kraftåtgången, då maskinen var
belastad och när den var obelastad.
Ar 1867 börjar, som sagt, de egentliga
dynamomaski-nernas historia, 1870 konstruerade och utförde Gramme
sin ringarmatur och kommutator. Ar 1872 är ett
annat märkesår i dynamoteknikens historia; då uppfann
v. Hefner-Alteneck trumarmaturen, som. redan från
början en stark medtävlare till ringarmaturen,
småningom så gott som alldeles utträngt denna.
Att vissa olägenheter vidlåda dessa första
dynamo-typer är helt naturligt. Gramme-maskinens ankare
blev gärna för varmt, isynnerhet vid de större
storlekarna, på grund av den ofullständiga kylningen. Det
kan vara av intresse att läsa vad dr H. Schellen på
tal härom skrev i sin 1882 utgivna bok, "Die
Magnet-und Dynamoelektrischen Maschinen", ’’In dieser
Temperaturerhöhung liegt bei allen magnet- und
dynamoelektrischen Maschinen die Grenze für die Dimensionen,
welche man denselben geben kann. Bestände diese
Schranke nicht, könnte man alle mechanische Arbeit,
welche zum Umtriebe der Rotationsachse von aussen in
die Maschine hineingebracht wird, ausschliesslich in
Magnetismus und in Elektrizität umsetzen, so könnte
man diese Classe von Maschinen in den grössten
Dimensionen ausführen und würde dann in denselben eine
unerschöpliche Quelle von Magnetismus und elektrische
Strömung in einer Stärke besitzen, von welcher wir
gegenwärtig nur eine sehr beschränkte Ahnung haben."
Frågan är, hur långt nutidens "jättemaskiner" ligga
från den gräns, som uppnåddes av aningsförmågan hos
dr Schellen och hans samtid.
Även v. Hefner-Altenecks maskin led av uppvärmning,
isynnerhet så länge den såsom i början utfördes med
massiv armaturkärna. Han nödgades då på större
maskiner göra kärnan stillastående och endast lindningen,
anbragt på en särskild tunnväggig trumma av nysilver,
roterande utanpå den fasta järnkärnan. Det är
emellertid antagligt, att han snart nog delade upp järnkärnan
i mer eller mindre tunna skivor.
I början av 80-talet framträdde Fein och Schuckert
med förbättringar av Gramme-maskinen. Vad särskilt
den senares dynamo beträffar, måste man ännu i dag
beundra det omsorgsfulla utförandet, som — måhända
mer än dess rent elektromagnetiska egenskaper —
bidrog till en storartad användning under 80-talet.
Lorentz-Jürgensens dynamo, också en avart av
Gramme-dynamon, torde hava framträtt i början av
80-talet; ett av de tidigaste exemplaren förekom (och
belönades med guldmedalj) på utställningen i Paris 1881.
I Amerika fick v. Hefner-Alteneck flera efterföljare
såsom Brush och Weston, av vilka isynnerhet den
senares dynamo genom sin anordning för god ventilation,
armaturlindningens förläggning i (rektangulära) spår
och magnetpolernas snedställning utmärkte sig framför
sina föregångare. Båda dessa torde hava framträtt vid
övergången mellan 70- och 80-talet. Från samma tid
daterar sig Edisons första dynamotyp med "slätt"
trum-ankare och oformligt långa magnetkärnor, troligen
avsedda att åstadkomma största möjliga "magnetiska
moment".
De i denna korta exposé av dynamoteknikens
utveckling till omkring 1881 nämnda typerna torde hava
förekommit på utställningen i Paris nämnda år, vilken ut-
ställning Jonas Wenström besökte, och där han hade
att hämta erfarenhet och förebilder för sitt
dynamo-system, varmed han synes hava omedelbart därefter
tagit itu på allvar. Det studium han under sitt
Parisbesök kunde ägna saken, och som kan sägas vara hans
egentliga praktiska utbildning, kunde dock icke vara
allt, som behövdes för det inslag han så snart därefter
gjorde i dynamoteknikens utveckling. Det måste också
därtill hava funnits betydande teoretiska förutsättningar.
Att sådana då icke voro var mans egendom, skall jag
i korthet visa genom anförande av några av. dè teorier
i dynamoteknik, som på den tiden voro rådande.
Några egentliga läroböcker i ämnet funnos
naturligtvis icke på denna tid; i’ allmänhet endast beskrivningar
över utförda typer och med dem verkställda prov. Om en
eller annan bok i ämnet innehöll någon teori, var denna
mycket svävande och grundad på allt annat än hållbara
förutsättningar. En i övrigt och särskilt i sin rent
beskrivande del rätt så god bok i ämnet, skriven 1883 av
G. Glaser-de Cew, ägnar rätt stort utrymme åt att
teoretiskt bevisa önskvärdheten av att för erhållande av
största möjliga nyttiga effekt ("Nutzeffekt") konstruera
dynamon med ett inre motstånd, som är lika med den
yttre strömkretsens samt om dynamon skall användas
för galvanoplastiskt ändamål, att dess elektromotoriska
kraft bör vara dubbelt så stor som badets
motelektromotoriska kraft. I avseende på en dynamomaskins
elektromagneter säger han: "Die elektromagnetische Kraft
des Magnets findet man durch Berücksichtigung der
Gesetze von Jakobi. Dub und Müller, welche festgestellt
haben, dass die wirkliche Kraft eines Magnets, oder
wieder physikalische Ausdruck lautet, sein magnetisches
Moment M gleich ist der Stromstärke des durch die
magnetisierende Spirale fliessenden Stromes, dividiert
durch die Anzahl der Spiralen, und dass seine
Anziehungskraft A gleich ist dem Quadrate des magnetischen
Momentes." Med tillhjälp av härur avledda formler visar
han sedan, att man erhåller de största möjliga värdena
på M och A, om man lagar att: l:o magnetspolens
motstånd förhåller sig till motståndet i yttre strömkretsen
(serielindade maskiner) som den oisolerade trådens
iiameter till den isolerade trådens: 2:o den
magnetiserande spiralens inre diameter är lika med järnkärnans.
Slutligen säger han i detta sammanhang: "Zum Schlüsse
möge noch darauf aufmerksam gemacht sein, dass unter
sonst gleichen Umständen... die Stärke von M und A
auch von der Qualität des angewendeten Eisens abhängt."
Beträffande luftgapets lämpliga storlek säger han bland
annat: "Die Intensität des magnetischen Feldes ist
gleich der magnetisierenden Stärke des Poles, dividiert
durch das Quadrat der Entfernung von dem Pole."
Ovanstående torde visa, hur förvirrade och grumliga
begreppen på detta område kunde vara så sent som
1883. Man får det bestämda intrycket, att dåtidens
dynamokonstruktörer i praktiken lyckades mycket
bättre än vad man av teoretikernas teori och regler haft
anledning att vänta — ett förhållande som numera
måhända någon gång är omvänt.
Bristen på hållbar och bärande teori på detta område
i början av 80-talet sammanhänger därmed, att
Faradays och Maxwells uppfattning av och teori för de
elektromagnetiska företeelserna då ännu icke hunnit "smältas"
och tillgodogöras för dynamotekniken. Det är först
framemot mitten av 80-talet som arbetena av S. P.
Thompson, J. och E. Hopkinson, G. Kapp m. fi. börja
publiceras och befrukta dynamotekniken med resultaten
av Faradays upptäckter samt Maxwells och W.
Thomsons (Kelvin) teoretiska arbeten över
elektromagnetis-men.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
