Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Häfte 2. 4 febr. 1928 - Elektrotekniken, en återblick och några framtidsfunderingar, av professor Arvid Lindström
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
32
TEKNISK TIDSKRIFT
4 FEBR. 1928
Jonas Wenström hade hela sitt dynamosystem (för
likström) i dess stora drag färdigt redan 1882, då han
inlämnade sin patentansökan därför. Hans därpå
följande arbete (i vad detta system beträffar) bestod
huvudsakligen i det detaljerade utformandet och den
numeriska beräkningen samt konstruerandet av de särskilda
typerna. Då man vid studiet av detta system finner, att
han vid utarbetandet därav fullt medvetet tillämpat
sådana principer och byggt på sådana förutsättningar,
som stå i överensstämmelse med nyss nämnda teori och
således ännu äro gällande, kommer man till den
övertygelsen, att Jonas Wenström redan förut formerat
närmare bekantskap med samma teori, och att han i
teoretiskt avseende vid tidpunkten ifråga stod före många
eller måhända flertalet av samtida dynamokonstruktörer.
I rent mekaniskt hänseende äro de Wenströmska
maskinerna redan från början karakteriserade av en stadga
och en stabilitet, som väsentligt utmärker sig i
jämförelse med utländska dynamomaskiner i början av 80-talet.
Genom det yttre magnetjärnet var maskinen till stor del
"kapslad" och därmed den ömtåliga lindningen skyddad
mot yttre åverkan, som vid transport, uppställning och
drift lätt kunde ifrågakomma på en tid, då fackkunniga
arbetare och skötare voro synnerligen fåtaliga. Genom
de delvis slutna rännor, i vilka armaturlindningen var
förlagd, var denna ävenledes skyddad mot åverkan,
varjämte den hade sitt fixa läge och hindrades att "rutscha",
såsom fallet mången gång var med de annars vanliga
"glatta" armaturerna, där endast några spröda
fiberbitar hade uppgiften att hindra lindningen att glida vid
plötsliga ändringar i hastigheten, vid kortslutningar osv.
Den spårkonstruktion, som Jonas Wenström patenterade
1882 och använde vid sina dynamotyper, är ännu den
vid växelströmsmaskiner och isynnerhet
asynkronmotorer så gott som uteslutande använda.
Under senare delen av 80-talet hade man kommit till
en viss stadga och stillestånd i avseende på
dynamotek-nikens utveckling. Kraftöverföring med elektrisk ström
på långa avstånd började hägra som ott framtidsmål
och gjordes till föremål för både beräkningar och
försök. Man insåg emellertid snart att likströmmen icke
hade stora utsikter på detta område, utan vände sina
förhoppningar till växelströmmen, som med tillhjälp av
transformatorer kunde genereras med mycket högre
spänning och således lättare möjliggöra en ekonomisk
överföring. Därvid stötte man emellertid på en annan
svårighet, nämligen, att en lämplig motor för växelström
saknades. Synkronmotorn (den enfasiga) fanns
visserligen, men var givetvis mycket otymplig i användningen
och så mycket mindre "gångbar", som man då ännu icke
hade några skrupler i avseende på den nu så
betydelsefulla "eos (p". Man hade också tänkt på och försökt
att förse den vanliga (likströms-) seriemotorn med
lami-nerat fält för växelström. Hade då någon varit nog
klyftig att förse motorn med kompensationslindning,
kunde växelströmssystemet, åtminstone till en början,
hava fått sin utveckling i en helt annan riktning än
fallet blev. Slutligen hade Elihu Thomson uppfunnit
och försökt sin repulsionsmotor redan 1886, vilken
motor som bekant ett gott stycke in på detta århundrade
fick (och redan överlevt) sin stora glansperiod. Att
dessa enfasmotorer ej slogo igenom på 80-talet torde
berott på dels att man redan fått vissa avskräckande
erfarenheter av kommutering vid likströmsmaskinerna, dels
att förhoppningarna kommo att riktas åt ett helt annat
håll. nämligen mot de lösningar av
växelströmsmotorproblemet, som sammanhänga med det roterande
magnetiska fältet och de flerfasiga växelströmsystemen.
De ansatser i denna riktning, som gjorts av Baily
(1879) samt Deprez (1880/83) blevo utan praktiskt
resultat, och det var först Ferraris’ 1885 utförda, men
först 1888 publicerade försök med roterande fält, som
visade sig befruktande för de många uppslag och
uppfinningar, som därefter i rask följd sågo dagen. Den
första, som tillämpade Ferraris’ princip, synes hava varit
Tesla, som redan i maj 1888 inför Am. Inst, of El. Eng.
redogjorde för sitt redan patentanmälda tvåfassystem
och sin tvåfasmotor. Det torde icke vara osannolikt,
att Tesla personligen kommit i beröring med Ferraris
och hans försök, innan han kom över till Amerika,
Bradley sökte 1888 patent på en tvåfasmotor, som
drevs av virvelströmmarna i en massiv rotor, och
följande år tillämpade han samma princip på trefasström.
Vid samma tid och sannolikt på grund av vetskap om
Ferraris’ och Teslas uppfinningar arbetade flera
elektrotekniker intensivt och oberoende av varandra på
lösningen av motorproblemet på det roterande fältets
princip. Bland dessa må här nämnas Haselwander,
Do-browolsky och Jonas Wenström, och kommo
isynnerhet de båda sistnämnda snart nog fram till ett praktiskt
och i stort sett färdigt trefassystem. Det är ej min
avsikt — om det ens vore möjligt — att här söka påvisa
den enes eller andres prioritet; jag vill här endast
anföra ett par data från den tid Jonas Wenström sysslade
med detta pioniärarbete.
I en kvarvarande beräkningsbok av Jonas Wenström
finnes en detaljerad beräkning, daterad 6/10 1889, av
en trefasgenerator, som sedermera kom till utförande
(och ännu finnes i behåll). Den 14/11 1889 är hans
engelska patentbeskrivning över trefassystemet daterad
och den 20/1 1890 hans svenska ansökan inlämnad
under rubriken: "Anordningar för omsättning och
spridning av arbete genom användning av tre elektriska
växelströmmar." Den första trefastransformatorn var
färdigkonstruerad i april 1890 och deu första
trefasmotorn i maj samma år. Med dessa trenne maskiner, som
voro avsedda att samarbeta, hade Wenström sålunda
alla huvudelementen i ett fullständigt trefassystem
fär-digkonstruerade i maj 1890.
Med denna framställning av några få huvuddrag av
elektromaskinteknikens begynnelse låter jag mig nöja.
Litet var torde utan vidare förstå, vilken lång
utvecklingskedja, som ligger mellan de första länkarna, som
jag nu talat om, och av vilka högst få nådde upp till
ett hundratal hästkrafter, och nutidens, som närma sig
tusen hundratal hästkrafter.
Skillnaden mellan nutidens och den första tidens
maskiner är dock icke endast kvantitativ utan också i
hög grad kvalitativ. Vad först likströmsmaskinerna
beträffar. hade de ända till sekelskiftet en mycket svag
punkt i kommuteringen, vilken svaghet emellertid i och
med kommuteringspolernas införande så gott som
fullständigt undanröjdes. För transformatorerna har oljan
som isolerings- och kylmedel varit lika epokgörande som
kommuteringspolerna för likströmsmaskinerna. För alla
slag av elektriska maskiner gäller dessutom, att en
vidgad erfarenhet, utvecklad beräkningskonst och
fulländade tillverkningsmetoder möjliggjort ett utnyttjande
nästan till gränsen av materialet — elektromagnetiskt
och mekaniskt — med ty åtföljande minskning i
kostnad samt ökning i verkningsgrad och driftsäkerhet.
I fråga om den rent svenska elektromaskinteknikens
tidigaste skede, har jag här nämnt endast en
uppfinnare och konstruktör, Jonas Wenström. Samtidiga med
honom voro bl. a. Torén, som konstruerade en dynamo
med endast armaturlindningen roterande, och som
således lyckades "undvika järn i järnkärnan". Ett i nå-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
