Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Häfte 2. 4 febr. 1928 - Elektrotekniken, en återblick och några framtidsfunderingar, av professor Arvid Lindström - Jordning vid flyttbara elektriska hushållsapparater, av civilingenjör E. Jensen
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
34
TEKNISK TIDSKRIFT
4 febr. 1928
sitt realiserande ovillkorligen kräver stora, nya tillskott
inom den elektriska vetenskapen och tekniken.
Då jag nu är inne på ’’framtidsfunderingarna" vill
jag nämna ett annat problem, som i flera årtionden
varit föremål för sangviniska förhoppningar om en
utveckling, som emellertid ännu i stort sett har uteblivit.
Jag tänker på ackumuleringsproblemet. Lika hopplös
som saken nu ter sig, då man vet, att problemet har
bearbetats med stor iver och ihärdighet under lång tid
och detta utan nämnvärd framgång, lika storartat
revolutionerande skulle en avsevärd förbättring av
ackumulatorn komma att visa sig. Om ackumulatorns
vikt och pris pr kilowattimme kunde minskas bortåt lika
mycket under de nuvarande, som glödlampans
effektförbrukning pr normalljus har minskat sedan sin
kol-trådstid (1/6 à 1/7), skulle en sådan omvälvning av hela
elektrotekniken och dess utnyttjande komma att
inträda, att man endast kan ana densamma. Då kommer
förvisso det länge omtalade och motsedda
idealtillståndet att inträda, att var och en kan köpa elektricitet
för sitt behov i strutar i närmaste butik.
Energiöverföringen kommer då måhända att ändras till en helt
enkel energitransport. Jag kan naturligen ej yttra mig
om, huruvida några teoretiska förutsättningar för sådan
förbättring av ackumulatorerna finnas, ej heller om
möjligheter för något annat sätt att lösa
ackumuleringsproblemet föreligga. För min del tror jag, att
ingenting av detta ligger på omöjlighetens område — till dess
motsatsen kan bevisas.
Ett område, där den hittillsvarande utvecklingen
giver förhoppning om ännu återstående förbättringar
är järnets egenskaper i avseende på permeabilitet och
förluster vid ommagnetisering. De upptäckter angående
egenskaperna hos järnlegeringar, som först utfördes av
Hadfield resulterade i en minskning av förlusterna i
transformatorers och andra elektriska maskiners
järnkärnor till i runt tal hälften, ett förhållande av en
oerhörd betydelse och i själva verket av väsentligt större
betydelse än som ligger i denna förlustminskning i och
för sig. Därmed sammanhänger nämligen hela
dimensioneringsfrågan inom elektromaskintekniken. Därmed
sammanhänger också valet av lämpligt periodtal osv.
Man har på sistone med en nickel-järnlegering
frambragt ett järnkärnsmaterial kallat "permalloy", som har
egenskapen av en mycket hög permabilitet vid mycket
låg induktion, och således besittande de egenskaper,
som erfordras för mättransformatorer samt för ett flertal
apparater inom svagströms- och radiotekniken.
Det synes mig, som om utsikter förefunnes till flera
upptäckter inom detta område, och vad som då vore
mest att hoppas, vore enligt min åsikt, ett material med
avsevärt ökad permeabilitet även vid hög induktion. En
väsentlig ökning häruti vore sannerligen en
revolutions-anledning, synnerligast inom starkströmstekniken, vars
betydelse ej lätt kan överskattas.
Att på det hela taget hysa och uttala några bestämda
funderingar över framtidens fysionomi på det
elektrotekniska området ligger ej i min förmåga och skulle helt
säkert vara alldeles lönlöst. Jag nöjer mig i detta
hänseende med det sagda.
JORDNING VID FLYTTBARA ELEKTRISKA
HUSHÅLLSAPPARATER.
Av civilingenjör E. JENSEN.
Sedan ett par år tillbaka pågår förarbete till föreskrifter
och normer för installationsmateriel, vilka äro avsedda att
bliva gemensamma för ett antal länder med i huvudsak
likartade förhållanden på detta område. I samband med
anslutningskontakter för bostadslägenheter och liknande
lokaler har med nödvändighet frågan om jordning av bl. a.
flyttbara hushållsapparater kommit upp till diskussion.
Det synes råda ganska skilda uppfattningar om behovet
av sådan jordning och även om sättet för jordningens
utförande. Sålunda jordas på en del håll bl. a. kokplattor,
kastruller, strykjärn o. d., i de flesta fall har man dock
hittills avstått från jordningen. För närvarande synes
emellertid den uppfattningen hålla på att stadga sig i åtminstone
Holland och Tyskland, att man borde använda jordning i
lokaler, som antingen äro fuktiga eller i vilka jordade
föremål (t. e. vatten- och gasrör) kunna beröras vid hantering
av elektriska apparater. Till sådana "farliga" lokaler skulle
särskilt räknas kök och badrum. Beträffande England har
under föregående år en serie artiklar varit synliga i El.
Review om jordning av hushållsapparater. Att döma av
dessa synes man där luta åt den uppfattningen, att jordning
nog skulle vara lämplig, men man drar sig för därmed
förbundna kostnader och komplikationer.
Jordningen åstadkoms tidigare genom att apparatens
metallhölje med tillhjälp av en "oförväxelbar" kontakt
tvångsvis förbands med nätets nolla. Sättet anses numera
olämpligt, beroende på att ett avbrott på nollan eller en
omkastning av polerna vid ändring eller reparation av en
installation automatiskt medför spänning på alla "jordade" delar.
På en del håll jordades genom förbindelse med
vattenledningsrör, varvid trepolig kontakt och treledaresnöre måste
användas. P. n. torde man, särskilt i Holland, Tyskland och
Schweiz, i allmänhet anse, att jordningen bör ske medelst en
extra ledare, som vid servisens införing i en byggnad
förbindes med ett vattenledningshuvudrör och med nollan.
Den f. n. huvudsakligen använda kontakten för högst 6 A,
som har 4 mm uppsågade pinnar i proppen, icke fjädrande
hylsor i dosan och 19 mm centrumavstånd mellan
kontaktdelarna, anses numera dels otillräcklig med hänsyn till
strömstyrkan, dels är dess konstruktion rent principiellt
sådan, att en fullt tillfredsställande kontakt ej torde kunna
åstadkommas. För att så småningom kunna komma över
till en god lösning på problemet har VDE för åtskilliga år
sedan utom den vanliga 6 A kontakten normerat en ny,
avsedd för 10—15 A, som har 5 mm hela pinnar i proppen,
kontakthylsor fjädrande från 3,r> till 5,5 mm i dosan och
samma centrumavstånd, 19 mm, mellan kontaktdelarna som
6 A kontakten.
För att kunna tillfredsställa kravet på jordning måste en
oförväxelbar kontakt för 10—15 A normeras, som har
kontaktdelar för tre ledare.
Följande förslag till normering av kontakter föreligger:
la. Kontaktdosa, högst 6 A; 2 st. 4 mm icke-fjädrande
hylsor, 19 mm centrumavstånd.
Ib. Kontaktpropp, högst 6 A; 2 st. 4 mm runda,
uppsågade pinnar, 19 mm centrumavstånd.
Ila. Kontaktdosa, högst 10—15 A; 2 st. 3,5—5,5 mm
fjädrande hylsor, 19 mm centrumavstånd.
IIb. Kontaktpropp, högst 10—15 A; 2 st. 5 mm runda,
hela pinnar, 19 mm centrumavstånd.
Illa. Kontaktdosa, högst 10—15 A; 2 st. 3,5—5,5 mm
fjädrande hylsor, 19 mm centrumavstånd; dessutom en extra,
fjädrande hylsa mitt emellan de övriga.
IHb. Kontaktprov, högst 10-—15 A; 2 st. 5 mm runda,
hela pinnar, 19 mm centrumavstånd; dessutom en flat pinne
mitt emellan de övriga.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
