Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Häfte 2. 4 febr. 1928 - Litteratur - Föreningsmeddelanden
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
4 FEBR. 1928
ELEKTROTEKNIK
39
och möjligheter till ledning för den, som närmare önskar
studera detta. Den andra delen torde närmast kunna bliva
till hjälp vid anskaffande av kontrollutrustning för mätare.
Det gäller dock därvid att bland all den beskrivna
apparaturen välja med urskillning, en sak som författaren helt
överlämnar åt läsaren. Td.
FÖRENINGSMEDDELANDEN
Referat av diskussion vid teknologföreningens
elektroteknikavdelnings sammanträde den 18 november 1927.
I anslutning till de föredrag och anföranden av hrr Molin,
Eriksson, Holmer och Körner, som publicerats i detta och
föregående nummer av tidskriften följa nedan några
kortare inlägg av hrr Landqvist, Ekwall och Velander. ’Som
tidigare meddelats, förekommo därjämte några inpass av hrr
Decker, Zachrisson, Landtmanson m. fi. jämte ett föredrag
av ingenjör Rehnborg som ännu ej kommit redaktionen
tillhanda. Ingenjör Landtmansons inlägg avsåg
huvudsakligen ett angrepp på 380 voit som distributionsspänning och
har bl. a. i ing. Ekwalls anförande upptagits til! bemötande.
Civilingenjör V. Landqvist: Direktör Molin har redan i
ae här utdelade S. E. F.-handlingarna 33 för i år angivit,
att närmaste orsaken till att elektricitetsverket i
Eskilstuna numera helt övergått till växelströmsdistribution var
en nödvändig omläggning av det gamla likströmsnätet i
stadens centrum. En bidragande orsak var även att
acku-mulatorbatteriet var för litet och dessutom förbrukat.
Då det givits mig tillfälle att här yttra några ord om
växelströmsdistribution i stadssamhällen, och det stått mig
fritt att upptaga vilken sida av saken som helst, skall jag
be att få nämna något om, huru vi i Eskilstuna sökt lösa de
två problem, som väl äro de svåraste att realisera vid en
växelströmsanläggning, så att de bliva likvärdiga med de,
som kunna uppnås vid en likströmsanläggning, nämligen
momentreserven och spänningsregleringen.
Redan då omläggningen skedde, var kombinationen
ångackumulator — turbogenerator som momentreserv vid
växelströmsanläggningar känd genom ett par anläggningar,
utförda vid svenska elektricitetsverk. Det dröjde
emellertid länge, innan man erhöll någon erfarenhet om, huru
dessa anläggningar fungerade, varför den för värt
elektricitetsverk beställda ångturbingeneratorn visserligen
konstruerades för anslutning till en vaporackumulator, men med
den senares anskaffande fick tills vidare anstå. Under åren
hade driften från Älvkarleby kraftverk (varifrån verket
erhåller sitt huvudsakliga energibehov) allt mera
stabiliserats, så att mycket få avbrott förekommo, och dessutom hade
vi funnit ett sätt att använda den vid Eskilstunaån belägna
Tunafors kraftstation som momentreserv för ledningsnätet
inom de centralare delarna av staden. Då denna
kraftstation levererar energi (parallellt med Älvkarleby kraftverk)
på kort avstånd och direkt till verkets högspänningsnät, är
avbrottsrisken därifrån mycket ringa. Då driftavbrott
uppstå från Älvkarleby, uppdelas näten genom enkla automatiska
anordningar så, att Tunafors blir kvarstående och ensam
övertager leveransen inom centrum. (Dessa anordningar
visades och beskrevos närmare av tal. med tillhjälp av ett
kopplingsschema). Om ett elektricitetsverk är anslutet till
ett större kraftledningssystem, kan givetvis genom liknande
automatiska kopplingsanordningar hela eller delar av ett
stadsnät tämligen väl skyddas för strömavbrott genom tvä
eller flera tilledningar från kraftleverantörens nät.
För spänningsregleringen uppsattes en
induktionsregulator, kombinerad med spänningsregulator av Aseas typ.
Känsligheten hos spänningsreläet togs 1 till 2 % (på grund
av prof. Jacobsens, Trondhjem, gjorda undersökningar
angående sambandet mellan ögats uppfattning av ljusstyrkans
variationer och spänningsförändringarna). Känsligheten är
numera inställd på c:a 1,5 %, och kan man på belysningen
ej märka regulatorns arbete. (Tal. visade därefter en del
spänningsdiagram, som åskådliggjorde spänningens jämnhet
trots de stora och hastiga variationerna i belastningen.)
Beträffande de olika växelströmssystemen skall jag en-
dast be att få påpeka, att man i allmänhet ej vinner så
mycket i lednings- och installationskostnader genom
användning av tretrådsystem framför fyrtrådssystem, då man i
inånga fall torde bliva nödsakad att framdraga en
nolled-ning för jordning av värmeapparater o. dyl.
Civilingenjör Nils Ekwall: När jag för ungefär 8 år
sedan i Elektrifieringskommittén framlade en utredning om
380 voit, var det närmast landsbygden det gällde. Då jag
nu omnämner denna utredning, kommer jag alltså något
utanför ramen för dagens, diskussionsämne, som ju närmast
gäller samhällenas distributionssystem. Vad som
framkommit i utredningen beträffande landsbygden, kan emellertid
i flera avseenden även tillämpas beträffande samhällena,
men å andra sidan finns det också en hel del olikheter
mellan landsbygd och samhällen, som göra att slutsatserna
kanske bliva i vissa avseenden olika ifråga om samhällena.
Jag erhöll som resultat av utredningen, att på landsbygden
många tekniska och ekonomiska fördelar kunna vinnas med
380 voit i jämförelse med 220 voit, och att dessa bliva
särskilt framträdande, då tvåspänningssystem användes, dvs.
då transformering sker direkt ned till lågspänning från en
tämligen hög distributionsspänning, t. e. 10 eller 20 kV. Om
en måttlig mellanspänning användes, exempelvis 3 kV, vilket
är fallet i stora delar av södra och mellersta Sverige, så
syntes fördelarna med den högre spänningen icke bliva lika
påtagliga. Jag skall emellertid ej här uppehålla mig med den
bevisföring, som ledde fram till dessa slutsatser.
Som argument mot min utredning anfördes från
förespråkarna för 220 volts systemet, att lampkostnaden var
betydligt lägre för 127 volts lampor än för 220 volts, samt
vidare den större faran för olycksfall vid den högre
spänningen. Hur det sedan har gått med skillnaden i
inköpskostnaden för lamporna veta vi alla. Jag hade dock i min
utredning räknat med att en sådan skillnad fanns. Nu då
skillnaden beträffande lampornas anskaffande är helt
utjämnad borde de ekonomiska fördelarna med 380 volts systemet
bli än mera framträdande. Den skillnad, som ännu
förefinnes beträffande lampornas strömförbrukning har, som
direktör Molin framhöll, ej så mycket att betyda. Faran för
olycksfall bör enligt mitt förmenande ej överdrivas. Av
inspektör Holmers redogörelse sågo vi, att mera än 50 % av
olycksfallen bero på dåliga eller felaktiga installationer och
olämpligt sätt att handha installationerna. Man kan
säkerligen genom lämpliga installationsföreskrifter och genom
förbättring av materielen i hög grad reducera risken.
Jag hyser sålunda fortfarande samma uppfattning som
när jag framlade min nyssnämnda utredning om 380 voit,
men härav följer alls icke, att jag skulle vilja förorda 380
voit i städerna. Jag tror tvärtom, att där är
distributionen i allmänhet sä beskaffad, att 220 voltssystemet är
lämpligast. Man har nämligen i städerna i allmänhet en rätt låg
mellanspänning, t. e. 3 eller 6 kV och då är enligt vad jag
förut sade fördelarna av den höga förbrukningsspänningen
ej sä framträdande. Vidare förekomma icke i samhällena
större motorer på lågspänningsnäten i snart sagt alla
fastigheter, som fallet däremot är på landsbygden. Om
lågspän-ningsledningarna förläggas i jordkablar, vilket ofta sker
inom de större samhällena, så betyder den besparing i
koppar, som möjliggöres medelst den högre
förbrukningsspänningen, procentuellt mycket mindre än då det är fråga om
luftledningar. Och man har framförallt kanske bättre råd
i städerna att kosta på sig det säkrare men något dyrare
220 voit systemet. Vad jag nu sagt, har självfallet avseende
blott på växelströmsdistribution. Likströmsfallen lämnar
jag helt åsido. Men jag vill dock påpeka en synpunkt, som
efter vad jag kunde finna, icke kom till uttryck i de
utredningar, som flera föregående talare här redogjort för.
Växelströmmen besitter den stora fördelen framför likströmmen,
att med densamma framtida belastningsökningar kunna
upptagas utan särskilt omfattande eller dyrbara ombyggnader
eller förstärkningar av distributionsanordningarna. Även
om man vid liel nybyggnad av nät erhåller nära nog samma
kostnader för växelström och likström, n. b. vid ett visst
belastningsstadium, så äro förhållandena mera olika, då det
gäller redan utförda nät, då belastningen så småningom
ökar. De förstärkningar som då erfordras, bli nog oftast
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
