Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Häfte 3. 3 mars 1928 - Den elektrotekniska undervisningens utveckling vid tekniska högskolan, av professor Emil Alm
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
42
TEKNISK TIDSKRIFT
4 FEBR. 1928
ningar och övningar. För elektrikerna fanns även ett
fjärde frivilligt studieår. M’4, som dock de första åren
efter ändringen väl knappast kom till användning.
Endast i genomsnitt 5 veckotimmar voro nämligen under
detta år avsedda för elektrotekniska övningar; den
övriga studietiden var avsedd för vattenkraftmaskiner,
ångmaskiner samt byggnadsstatik.
Sommaren 1898 blev den nya kemibyggnaden (numera
använd av Farmaceutiska institutet) färdig, och det
forna kemiska laboratoriet inreddes nu till
elektrotekniskt laboratorium. Hösten 1899 var detta arbete
färdigt, och härmed var en väsentlig fördjupning av den
elektrotekniska undervisningen möjlig. (Sedan
högskolebyggnaderna vid Yalhallavägen tagits i bruk, har det
gamla elektrotekniska laboratoriet provisoriskt ändrats
till fysiskt laboratorium.) Den praktiskt elektrotekniska
undervisningen kom nu att bestå av en av extraläraren
ledd elementarkurs för hela M3, omfattande elektriska
mätapparater, dynamomaskiner jämte elektrisk belysning
och kraftöverföring, samt en av samma lärare meddelad
specialkurs för M’3, omfattande elektrisk telegrafi och
telefoni, signalapparater, elektrisk tandning av
sprängskott, åskledare samt laborations- och
konstruktionsövningar, de senare omfattande en likströmsmaskin samt
ett magnetregleringsmotstånd. Kursen i teoretisk
elektroteknik, under professorn i tillämpad fysik, utvidgades
samtidigt med läran om elektriska vågor,
undersökning-av järnets och stålets magnetiska egenskaper, hysteresis
m. m.
De nya stadgar, som år 1901 utfärdades för Tekniska
högskolan, inneburo för elektrikerna realiserandet av
det länge närda önskemålet att få en egen
fackavdelning. Den blev obligatoriskt 3-årig men med ett frivilligt
fjärde år. Samtidigt omändrades professuren i allmän
och tillämpad fysik till en professur i elektroteknik, och
Dahlander blev sålunda fackskolans första
elektrotekniska professor. Av lätt begripliga skäl kunde den
elektrotekniska undervisningen ej med ens ordnas så, att
tillräcklig tid bereddes åt den nya fackskolans
huvudämne. Särskilt gällde detta den första årskurs, som
lämnade högskolan såsom elektrotekniker efter de nya
stadgarna, nämligen årskursen 1899—1902, till vilken bl. a.
förf. hörde. På grund härav ingingo flertalet av de till
denna årskurs hörande studenterna med anhållan om en
frivillig sjunde termin, varunder arbetet företrädesvis
skulle ägnas åt elektrotekniska studier, en anhållan som
också beviljades. Programmet för läsåret 1902—1903
upptager såsom elementarkurs under tredje året
(gemensam för alla fack utom arkitekter): generatorer och
motorer, transformatorer, ackumulatorer, elektriska lampor,
ledningssystem för belysning ocli arbetsöverföring, samt
såsom E3:s specialkurs: elektrisk mätningsteknik,
telegrafi och telefoni m. m., åskledare, elektriska
laborations- och konstruktionsövningar. Eä:s kurs omfattade
då: elektriska centralstationer, elektriska spårvägar, drift
och amortering av elektriska anläggningar,
säkerhetsföreskrifter och förordningar för starkströmsanläggningar,
elektriska laborations- och konstruktionsövningar. I
huvudsak tillämpades denna läroplan under höstterminen
1902 för ovannämnda årskurs. Jag erinrar mig dock,
att A. F. Enström, som på förordnande övertagit den
teoretiska delen av undervisningen i elektroteknik, sedan
Dahlander sommaren 1902 avgått, föreläste en utvidgad
kurs i detta ämne, omfattande såväl rena
elektricitets-läran som elektromaskinlära och ledningsteori. Denna
kurs finnes ej upptagen i programmet för ifrågavarande
år. Den i huvudsak praktiskt anläggningstekniska delen
av ämnet genomgicks liksom tidigare av Wallin.
Programmet för läsåret 1903—1904 var redan något
mer anpassat för den nya fackskolans behov. Genom en
minskning av övningskursen i husbyggnadskonst för
mekanisterna samt genom en ökning av veckotimmarnas
antal fick E2 detta år 3 veckotimmar under hela läsåret
disponibla för en allmän kurs i elektroteknik, omfattande
elektromagnetiska enheter, elektriska generatorer,
motorer, transformatorer och ackumulatorer, elektriska
lampor och strömfördelningssystem, telegrafi och telefoni.
För E3 anger programmet då dels en teoretisk kurs,
omfattande elektromagnetismen, beräkning av elektriska
generatorer, motorer och transformatorer samt
konstruktionsövningar, dels en specialkurs, omfattande elektrisk
mätningsteknik, beräkning av ledningssystem, elektriska
spårvägar, elektriska central- och kraftstationer samt
laborationsövningar. Från och med detta år erhöllo de
övriga icke-elektriska fackskolorna en särskild
undervisning i elektroteknik. Motsvarande ändring för
elektri-kernas del vidtogs även, därigenom att en specialkurs i
ångmaskinlära anordnades för E3 och V3. Från och med
år 1907 fingo elektrikerna även en särskild mindre kurs
i läran om vattenmotorer och vattenuppfordringsverk.
Då Dahlander 1902 avgick och det gällde att få en
efterträdare till honom, befanns ämnet elektroteknik
numera ha sådan omfattning, att man ej kunde finna någon
person, som var kompetent på professurens hela område.
Ett förslag till uppdelning inlämnades därför, och 1905
års riksdag beslöt, att utom den gamla professuren i
elektroteknik en ny professur skulle inrättas, därigenom
att den dåvarande extralärarebefattningen (i praktisk
elektroteknik) ombildades till en professur i teoretisk
elektroteknik. Till innehavare av dessa professurer
ut-sågos år 1907 Karl Wallin och Arvid Lindström.
Dessa tillsättningar gjorde sig märkbara i högskolans
program för läsået 1909—1910. Där omfattar
undervisningen i (allmän) elektroteknik kurser i elektroteknikens
grundbegrepp, starkströmsteknik (maskinernas
anordning och verkningssätt, ackumulatorer),
svagströmstek-nik, mätteknik, fotometri och anläggningsteknik samt
undervisningen i teoretisk elektroteknik kurser i
elektricitetslära, allmän växelströmsteori, fjärrledningsteori
och elektromaskinlära.
Man kunde alltså genom den elektrotekniska
undervisningens uppdelning på två professurer få en
väsentligt fylligåre behandling av detta ämne, än vad tidigare
förekommit. Emellertid fordrade dock en dylik
utvidgning av undervisningen längre studietid. I samband
med tillsättandet av dessa professurer hade högskolans
myndigheter ålagts att inkomma med förslag till den
elektrotekniska undervisningens ordnande. Resultatet
blev ett förslag att omorganisera fackskolan E från
obligatorisk 3-årig till obligatorisk 31/2-årig, såsom
kollegiet redan 1904 hade tillstyrkt. En förlängning av
studietiden till 4 år hade visserligen enligt kollegiets
uppfattning varit lämpligast, men med hänsyn till den
rådande bristen på lokaler och lärarekrafter inskränktes
studietiden till 31/2 år. Kungl. maj:t stadfäste detta
förslag att gälla från och med höstterminen 1908.
Först i programmet för läroåret 1910—1911 är denna
omorganisation till fullo genomförd.
Från ocli med läsåret 1911—1912 har för fackskolorna
M och E en särskild kurs i kemi anordnats (för docent
Norlin), varigenom den tidigare för kemiundervisningen
använda tiden något reducerades. Ämnet heter för
dessa fackavdelningar teknisk kemi.
Undervisningen i fackskolan E var nu några år
oförändrad, möjligen med mindre ändringar i antalet
undervisningstimmar. Genom det i högskolans historia
epokgörande beslutet av 1911 års riksdag att i
principiell överensstämmelse med en år 1906 tillsatt kunglig
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
