Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Häfte 3. 3 mars 1928 - Den elektrotekniska undervisningens utveckling vid tekniska högskolan, av professor Emil Alm
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
3 jan. 1928
ELEKTROTEKNIJt 7
kommitté utvidga och omorganisera högskolan kom
även elektroteknikernas undervisning i ett annat läge.
Utom de nya högskolebyggnaderna vid Valhallavägen
med deras väsentligt större laboratorieutrymme för
elek-trikerna än i de gamla lokalerna vid Drottninggatan
innebar omorganisationen dels ytterligare en
elektroteknisk professur, dels en förlängning av studietiden till
4 år. Beträffande de elektrotekniska kursernas
omfattning inom fackavdelning E ansåg den kungl, kommittén,
att de borde omfatta:
a) elektricitetslära för E2, omfattande de för
tillämpningsämnena nödvändiga grunderna, samt för Ii,
fortsättning av elektromagnetiska teorien.
b) mätteknik (i E3).
c) elektromaskinlära (i E2, E3 och E4).
d) elektrisk anläggningsteknik (i Es och E4).
o) elektrisk spår- och järnvägsteknik (i E«).
f) telegrafi och telefoni (i E4).
Vad övningarna under våren i E4 i
anläggningsteknik, elektromaskinlära och spår- och järnvägsteknik
beträffar, hade kommittén tänkt sig, att den studerande
allt efter sitt bildningsmål skulle befrias från övningarna
i ett av nämnda läroämnen, men deltaga i de två övriga.
I stort sett kom detta förslag att ligga till grund för
clen elektrotekniska undervisningen efter
omorganisationen. Professuren i teoretisk elektroteknik, vars
innehavare nu Pleijel blev, övertog delarna a, b och f.
Lindström, som tidigare varit professor i teoretisk
elektroteknik, blev nu professor i elektromaskinlära (del c
i ovanstående tablå) och behandlade dessutom
elektriska järnvägar och vissa elektromaskinella
anordningar (exempelvis drift av gruvspel, valsverk o. dyl.)
såsom tillämpningar på elektromaskinläran. Till sn
början ingick även i denna professur en del av
fjärrled-ningstekniken. Den ursprungliga professuren i
elektroteknik, som innehades av Wallin och som tidigare varit
huvudsakligen anläggningstekniskt betonad, kallades nu
elektrisk anläggningsteknik och ’ omfattade de
återstående delarna i tablån.
Denna nya uppdelning framträdde första gången i
programmet för läsåret 1914—1915, då den nya
organisationen omfattade de tre första årskurserna, medan den
fjärde årskursen ännu endast oväsentligt påverkades.
1 programmet 1915—1916 hade fjärrledningsteorien
överflyttats till professuren i teoretisk elektroteknik,
varjämte de elektromaskinella anordningarna särskilt
upptogos i programmet för elektromaskinlära.
De år 1916 utgångna ingenjörerna voro de första, som
utexaminerades efter de nya föreskrifterna angående
tentamina och examina vid högskolan, av kungl. maj:t
utfärdade den 17 dec. 1915. De voro således de första,
som för avläggande av examen hade att utföra ett
speciellt examensarbete, vilket avser att visa, i vad mån
de studerande besitta förmåga att tillämpa sina under
studietiden förvärvade kunskaper på en självständig
uppgift.
För fackavdelning E medförde ombytet av lärare i
ämnet elektromaskinlära år 1916, då professor
Lindström avgick och förf. övertog undervisningen, ingen
ändring i högskolans program. Hösten 1917 kunde
högskolans tredje och fjärde årskurser inflytta i sina nya
lokaler vid Valhallavägen.
De närmast följande åren karakteriserades
huvudsakligen av strävan att under vårterminen i E4 bereda
erforderlig tid för examensarbetena samt att komplettera
laboratoriernas utrustning.
Nya stadgar för högskolan fastställdes av kungl.
maj:t under år 1921, men då ändringarna huvudsakligen
voro av organisatorisk natur och föga påverkade under-
visningen, kunna de här förbigås. Ur programmet för
år 1922—1923 kan påpekas, att elektroteknikernas
uppdelning i E4 i tre olika studieriktningar, en för teoretisk
och svagströmselektroteknik, en för elektromaskinlära
och en för elektrisk anläggningsteknik — en
uppdelning som infördes i samband med övergången till 4-årig
studietid och som första gången förekommer i
programmet för läroåret 1915—1916 — nu upphörde.
Skillnaden mellan de olika studieriktningarna hade endast
legat i valet av examensarbete, icke i någon olikhet i
själva undervisningen, och då den gav intryck av en i
själva verket ej förekommande specialisering, som
kunde vara till nackdel, då de nyutexaminerade
ingenjörerna skulle söka plats, ansågs denna uppdelning böra
slopas.
Från och med läsåret 1925—1926 uppdelades
professuren i teoretisk elektroteknik så, att den elektriska
mättekniken frånskildes och behandlades av laboratorn i
elektroteknik, till vilken befattning 1925 års riksdag
beviljat anslag. Till innehavare av denna befattning
utsågs M. Möller.
Professorn i elektrisk anläggningsteknik, Karl Wallin,
avled sommaren 1922, och hans efterträdare blev C.
Rossander, till en början på förordnande men från och
med 1925 som ordinarie professor. I samband med
denna personalförändring och med inrättandet av
laboratorbefattningen i elektroteknik slopades i den
anlägg-ningstekniska kursen den elementära, inledande kurs i
de elektriska maskinernas anordning, verkningssätt,
driftsegenskaper och provning, som tidigare tillhört
professuren. Detta möjliggjordes dels därigenom, att
föreläsningarna i elektromaskinlära sedan några år tillbaka
började redan på vårtermin i E2, så att de studerande vid
sina elektromaskinlaborationer direkt kunde lägga
kursen i elektromaskinlära som grund, dels därigenom, att
behandlingen av provningsmetoderna övertogs av
laboratorn. Härigenom möjliggjordes en utvidgning av den
rent anläggningstekniska kursen. Anordningen
genomfördes försöksvis hösten 1923 och upptogs för första
gången i programmet för läsåret 1924—1925.
För närvarande (läsåret 1927—28) har programmet
för de rent elektriska ämnena vid högskolan följande
utseende:
Elektricitetslära.
För E2: Vektoranalys. Maxwells ekvationer.
Elektrostatik. Stationära elektriska strömmen samt dess
elektriska och magnetiska fält. Induktionskoefficienter. Järnets
magnetiska egenskaper. Mekaniska krafter i magnetiska
fält. Induktionsströmmar. Strömintegraler.
För Es: Växelströmmar jämte metoder för deras
analytiska och grafiska behandling. Spolar med järnkärna under
växelspänning. Analys av periodiska kurvor.
Poyntings teorem. Elektromagnetiska vågor, övergång
från Maxwells ekvationer till de tekniska. Yteffekten hos
ledare. Magnetiska fältets inträngning i järnkärnor.
Ledningar med fördelad kapacitet och induktans. Roesslers
ekvationer. Ekvationssystem för heterogena ledningar.
Elektriska svängningar i enkla och kopplade kretsar.
Utjämningsvågor å ledningar.
För E4 (och M4): Arbetsekvationer jämte diagram för
fjärrledningar. Villkoren för maximal verkningsgrad och
maximal effekt. Pupinledningar. Ledningar i gaser jämte
tillämpning på likriktare, audioner, korona, gnistöverslag
och ljusbågen, överspänningar och medel för deras
bekämpande.
Elektrisk anläggningsteknik.
För E2: Elektrisk belysningsteknik: ljusets natur,
strålningslagarna. Ljusets optiskt-geometriska grundvalar’.
Fotometri. Elektriska lampor. Belysningsarmatur.
Projektering av belysningsanläggningar.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
