Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Häfte 3. 3 mars 1928 - Den elektrotekniska undervisningens utveckling vid tekniska högskolan, av professor Emil Alm
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
44
TEKNISK TIDSKRIFT
4 FEBR. 1928
För E3: Elektriska ackumulatorer, deras verkningssätt,
konstruktion, användning och inkoppling.
Kvicksilverlikriktare. Symboliska belastningskurvor. Olika
energifördelningssystem och deras egenskaper. Beräkning av ledningar
(LS och VS) med hänsyn till uppvärmning. Beräkning av
LS-ledningar med hänsyn till spänningsfall, effekt- och
energiförlust. Beräkning av VS-ledningar med hänsyn till
samma omständigheter. Faskompensering. Beräkning av
långa VS-ledningar.
För E4: Material för elektriska ledningar: jordkablar
och luftledningar. överspänningsskydd,
kortslutningsströmmar, överströmsskydd. Projektering av
elektricitetsverk under olika förutsättningar. Projektering av
kraftverk. Tariffer för elektrisk energi.
övningar, omfattande projektering av elektriska
starkströmsanläggningar jämte upprättandet av kostnads-,
drift-och räntabilitetsberäkningar.
Elektromaskinlära.
För E.i Inledande översikt. Likströmsmaskinens teori.
För E3: Likströmsmaskinens teori avslutad. Beräkning
och konstruktion av likströmsmaskin. Synkronmaskinens
teori. Beräkning och konstruktion av synkronmaskin.
Transformatorns och asynkronmaskinens teori.
För E4: Beräkning och konstruktion av transformator
och asynkronmotor. Teorien för roterande omformare och
för växelströmskommutatormaskiner. Genomräkning och
konstruktion av pådrags- eller regleringsmotstånd.
Diverse elektromaskinella tillämpningar. Laborationer.
(I elektromaskinteorien ingår även maskinernas
driftsegenskaper och i viss utsträckning deras användning).
Elektrisk mätteknik.
För E3: Apparater och metoder för bestämning av
ledningsmotstånd, spänning, strömstyrka, elektricitetsmängd,
effekt, induktans och kapacitet. Magnetiska
järnundersökningar. Undersökning av elektromagneter. Undersökning
av växelströmskretsar. Oscillografen. Metoder för
bestämmande av elektriska maskiners karakteristiska kurvor och
arbetsdiagram. Elektricitetsmätare.
Telegrafi och telefoni.
För E3 (och S4): Äldsta marconisystemet. System
Braun—SI åby—Arco. Tonsändare. System med roterande
gniststräckor. Poulsens ljusbågssystem.
Högfrekvens-maskiner. Statiska frekvensomformare. Detektorer.
Anordning av mottagningskretsar. Audioner och deras
användning. Interferensmottagning. Vågornas utbredning
över jordytan. Trådlös telefoni.
(För E.j, frivilligt): Morsesystemet för enkel och
diibbel-telegrafering. Mikrofonen och hörtelefonen.
Abonnentstationen. Telefonväxeln. Centralbatterisystem.
Automatsystem. Duplicering av telefonledningar. Inverkan från
starkströmsledningar på telegraf- och telefonledningar.
För E4 (och S4): övningar i telegrafi och telefoni.
Slutligen bör omnämnas den i fjol sommar åt
högskolan beviljade rättigheten att promovera teknologie
doktorer. Man har anledning hoppas och tro, att den
tekniska doktorsgraden skall bli av väsentlig betydelse
även för den elektrotekniska undervisningens
utveckling. I samband härmed har en viss justering av ovan
angivna undervisningsprogram visat sig önskvärd;
härom är det dock för närvarande för tidigt att yttra
sig.
Nu några ord även om de icke-elektriska ämnena. Vi
ha redan förut berört undervisningen i kemi och
påpekat, att den år 1911 införda anordningen innebar en
minskning av tiden för kemiundervisningen. Samma,
av huvudämnenas ökade omfattning härrörande
begränsning av biämnena kunna vi konstatera även i övriga
fall. Undervisningen i läran om värmemotorer, som
redan år 1903 inskränktes något i förhållande till
meka-nisternas, sköttes dock ända till år 1922 av de numera
två professorerna i detta ämne. På grund av svårig-
heterna att avpassa kurserna, så att de lämpade sig för
såväl mekanister som elektriker, anordnades från och
med hösten 1922 för fackavdelning E en särskild
speciallärarebefattning i detta ämne. Befattningens första
(och nuvarande) innehavare blev M. Lindhagen.
Kursen i läran om vattenmotorer och pumpar gives
däremot fortfarande av professorn i detta ämne.
Föreläsningarna och laborationerna äro desamma som för Ms.
Konstruktionsövningarna åter äro enligt programmet
frivilliga för elektrikerna. Förbränningsläran, som
liksom elektrotekniken vuxit fram ur professuren i
tillämpad fysik, har för fackavdelning E sedan 1924
försöksvis varit sammanslagen med läran om värmemotorer, en
anordning, som visat sig synnerligen lämplig och som
vi hoppas få permanent. Undervisningen i
byggnads-lura lämnades ursprungligen av läraren i
husbyggnadskonst, var sedan en tid borttagen från programmet,
men återinfördes i samband med övergång till 4-årig
kurs, först för professorn i byggnadsteknik, men sedan
1916 för en särskild speciallärare, arkitekt Enblom.
Undervisningen i hållfasthetslära har för de
mekaniska och elektriska facken vuxit fram dels ur den
tidigare undervisningen i byggnadsstatik, som senare
övergick till ett nytt ämne: grafostatik och
hållfasthetslära, dels därigenom, att från den teoretiska mekaniken
de hållfasthetsteoretiska delarna avskildes. Professuren
i detta ämne inrättades år 1922 med Ljungberg som
förste innehavare. Den hållfasthetsläran ganska närstående
materialläran hette ursprungligen "metallernas
egenskaper", uppdelades 1910 i "metallurgi" och
"materialprovning" och fick 1914 sitt nuvarande namn, men var
uppdelad i underavdelningarna metallurgi och
metallernas hållfasthetsegenskaper med en lärare för vardera
underavdelningen. Hösten 1922 frånskildes den senare
underavdelningen och överfördes till professuren i
hållfasthetslära.
Den mekaniska teknologien ingick till en början, om
också i något reducerad omfattning, i elektrikernas
utbildning. I samband med 1911 års omorganisation
borttogs hösten 1914 denna undervisning. Som emellertid
för de elektriska maskinernas konstruktion en viss
kunskap i gjuteritekniken är nödvändig, återinfördes hösten
1922 denna del av den mekaniska teknologien i E3:s
kurs, på grund av den jämförelsevis starka belastningen
av denna årskurs dock endast som frivilligt ämne. Läran
om maskinelement har länge haft i stort sett samma
omfattning, med undervisningen förlagd till andra
årskursen. Från och med hösten 1927 är en framskjutning
av en del av kursen till E3 ifrågasatt. Hösten 1914
tillkom det i viss mån närliggande ämnet hiss- och
transportanordningar med undervisningen förlagd till tredje
årskursen. Från och med hösten 1927 är undervisningen
häri för fackavdelning E frivillig.
Tidigare genomgicks kursen i matematik under de tre
första terminerna vid högskolan. På grund av därmed
förknippade olägenheter vid undervisningen i mekanik
infördes år 1910 den ändringen, att antalet
matematiktimmar under första studieåret utökades, så att hela
kursen kunde genomgås på ett år, en anordning, som
fortfarande består. Som komplettering till den ordinarie
kursen finnes numera en frivillig kurs med två
veckotimmar under ett helt år. Läroåret 1926—1927
behandlades därvid analytiska funktioner och konform
avbildning. Till matematikundervisningen för E kan även
räknas en frivillig kurs i numeriska och grafiska
metoder för professorn i geodesi.
Den beskrivande geometrien och linearritningen hade
t. o. m. år 1911 samma lärare. I samband med
omorganisationen skedde då en uppdelning, så att den förra
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
