Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
•28
teknisk tidskrift
14 april 1928
delen av vedens liarts-fettbeståndsdelar stannar kvar i
massan. Den kan därför knappast användas i
pappersfabrikation utan föregående avhartsning. Om detta
lönar sig, är onödigt att diskutera, sålänge det icke
finnes någon rationell metod att på ekonomiskt vis
återvinna alkali och svavel ur avlutarna. För det faktum,
att bisulfitlösningar ha en verkan, som antytts, saknas
enligt mitt förmenande en tillfredsställande förklaring.
Vi hava i anslutning härtill även försökt att använda
den s. k. Keeöra-metoden för uppslutning ur tallved.
Uppfinnarna påstå, att det är möjligt att förarbeta
mycket hartsrik ved enligt denna metod. Vi hava
förfarit i enlighet med patentbeskrivningen sålunda: Veden
uppslutes i två faser. Först behandlades den under 4
timmar med en lösning av Na2 S03, 40 procent av vedens
vikt, vid ett tryck av 8.5 atmosfärer; luten tappas av
och återstoden kokas under ytterligare 4 timmar vid
samma tryck med lut innehållande 25 procent Na2 S03.
tillsatt med 3 procent Na OH. Tallkärnved, behandlad
på detta sätt, minskade betydligt i vikt, vilket visar att
något slags uppslutning ägt rum. Det man slutligen
erhåller är icke någon massa utan fasta stickor.
Undersöktes dessa, befanns, att ligninet icke utlösts väsentligt
hastigare än kolhydraterna. Så innehöll en återstod, i
ett utbyte av 55 % av vedvikten, 19,2 % lignin, men
endast små mängder harts.
Förfar man sålunda, som patentbeskrivningen anger,
får man vid kokning av tallkärnved icke någon acceptabel
massa. Jag förmodar att man i praktiken ej arbetar som
patentbeskrivningen änger utan till en början kokar
veden med natriumbisulfitlösning och först sedan
avlägsnar harts m. m. med alkalisk sulfitlösning.
Huruvida ett sådant förfaringssätt, alldeles frånsett frågan om
alkaliregenerationen, tekniskt, särskilt
värme-ekonomiskt, kan försvaras, skall jag ej inlåta mig på i detta
sammanhang.
OSTWALDS FÄRGLÄRA OCH FÄRGANALYS MED
PULFRICHS "STUFENT-FOTOMETER.1
Av civilingenjör KARL-IVAR SKÄRBLOM.
Det kan hava sitt intresse att lämna en kort
redogörelse för den Ostwaldska färglärans innehåll2, de
metoder för färgernas klassificering, som genom
densamma utvecklats, och de möjligheter till
systematisering och standardisering, som skapats mom olika
områden av det praktiska livet, där färger framställas eller
användas.
Jag kan icke närmare ingå på arbeten, utförda av
forskare inom färgläran före Ostwald utan vill endast
påpeka att viktiga och betydelsefulla arbeten utförts av
särskilt Runge, Helmholtz, Hering. En översiktlig
framställning av färglärans historia t. o. m. Ostwald har
lämnats av Kjellin i Svensk kemisk tidskrift3. Jag
övergår således omedelbart till en redogörelse i korta
drag av Ostwalds färglära.
I. Ostwalds färglära.
Ostwald är den förste, som lämnat en klar
definition av begreppet färg. Han fastslår att "Farbe ist
eine Empfindung" — färg är en förnimmelse. — (Tyska
uttryck användas emellanåt i fortsättningen, enär det i
många fall kan vara svårt att återgiva de tyska
uttrycken med fullt motsvarande svenska. En hel del
benämningar härstamma för övrigt från Ostwald själv.)
—- Färg är således framför allt icke, vad man i dagligt
tal ofta inlägger i detta ord, nämligen färgämne.
Förefintligheten av färgämnet är endast en av de fyra
betingelser, som i vanliga fall erfordras för uppkomsten
av en färgförnimmelse. Följande schema visar, hur en
färgförnimmelse kommer till stånd.
Ljuskällan ->- färgämnet –»- ögat hjärnan.
Sambandet mellan ljuskällans temperatur och färg.
mellan ljusstrålarnas våglängd och färg, metoder för
i Föredrag" hållet i Svenska teknologföreningens avdelning för
Kemi och bergsvetenskap den 20 januari 192S.
Wilh. Ostwald, Die Farbenlehre, I Mathetische Farbenlehre
1918, II Physikalische Farbenlehre 1919, IV Physiologische
Farbenlehre 1922, Verlag Unesma G. m. b. H. Leipzig.
3 Carl Kjellin, Grunddi’agen av den praktiska färglärans
historia f. o. m. Newton t. o. m. Ostwald, Svensk kemisk
tidskrift SB, 121 (1920). .
bestämning av färgers sammansättning och liknande
spörsmål behandlas av den fysikaliska färgläran.
Förändringar i ett ämnes konstitution och därav betingad
ändring i ljusabsorption utgör en del av den kemiska
färgläran. Den fysiologiska färgläran sysselsätter sig
med problem beträffande de processer, som äga rum i
ögats näthinna och synnerven, varvid vågrörelseenergien
omformas till den energi, som överför irritationen i
näthinnan till hjärnan. Den psykologiska färglärans arbets-,
falt börjar i och med att färgförnimmelsen genom —
hittills okända — processer i hjärnan kommer till vårt ined-,
vetande.
Vi se att för åstadkommande av eu färgförnimmelse
är endast hjärnan oumbärlig. Vi kunna ju ha
färgförnimmelser utan att ögat träffas av ljus, såsom i
drömmen eller, då synnerven eller näthinnan retas, t. e.
genom tryck eller medelst elektriska strömmar.
Ostwald uppdelar färgförnimmelserna först i
"bezogene" och "unbezogene", på svenska lämpligen beroende
och oberoende. Oberoende färger äro t. e.
spektral-färgerna eller över huvudtaget de av en ljuskälla direkt
framkallade färgförnimmelserna. Beroende färger äro
de, som i vårt dagliga liv överallt omgiva oss, och som
vi av erfarenheten veta ändra sig med
belysningsförhållandena. Dessa färger kallas även ämnesfärger —
Körperfarben" — då de ju ofta nog härröra från med
avsikt på föremålen anbragta färgämnen.
Då det gäller att åstadkomma en färgordning, måste
denna omfatta alla beroende färger. De oberoende ha
icke någon praktisk betydelse. Detta har knappast
någon av Ostwalds föregångare klart insett, varför deras
systematiseringsförsök ej heller kunnat få någon praktisk
tillämpning.
De beroende färgerna uppdelas enligt Ostwald i två
grupper, av vilka den ena emellertid är mycket större
än clen andra. Till den senare gruppen, som han kallar
"unbunte Farben", hänföras alla färger, som man ofta
nog icke skulle vilja anse vara färger utan olika grader
i ljusstyrka, jag menar de gråa färgerna. Till den förra
betydligt större gruppen — "den bunten Farben" —-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
