Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
•30
teknisk tidskrift
14 april 1928
berättigat att avbryta gråskalan åt det vita hållet vid
a, = i medeltal 89 %. De svartaste färger, som komma
till användning i praktiken, som t. e. svart papper, svarta
väviiader eller vanliga svarta lackeringar hålla sällan
mindre än 3—4 % vitt och p — 3,6 % vitt, motsvarar
således, vad man i dagligt tal kallar svart. Det vållar
dock inga svårigheter att åstadkomma ett svart med
mindre vithalt än denna. Vithalten hos t, e. ett svart
papper, sådant som användes som omslag omkring
fotografiska plåtar beror på diffus reflexion av ljuset mot
pappersfibrernas yta. Genom att göra papperet
glänsande t, e. genom doppning i olja eller överdragning med
ett lackskikt kan man övertyga sig om, att vithalten kan
nedbringas. Nu återkastas nämligen ljuset i en bestämd
riktning och den diffusa reflexionen upphäves. Av
samma anledning ser t. e. gatstenen mörkare ut vid regn, än
då gatan är torr, och ett polerat föremål ser klarare ut
än ett icke polerat av samma material. En sammetsväv
ser klarare ut än en vanlig väv färgad på samma sätt,
beroende på, att hos den förra ingen nämnvärd reflexion
kan äga rum mot de utåtriktade fiberändarna.
Vi övergå nu till Ostwalds systematisering av de
brokiga färgerna, Han visar, att en brokig färg i allmänhet
består av tre komponenter, vitt, svart och tonfärg. En
brokig färg kan nämligen förändras till sitt intryck på
tre olika sätt, den kan göras ljusare genom inblandning
av vitt, den kan göras mörkare genom inblandning av
svart och den kan förändras till sin färgton — en gul
färg kan givas rödare eller grönare färgton. Även
Runge har före Ostwald angivit denna möjlighet till
systematik av de brokiga färgerna. Men det
epokgörande i Ostwalds arbeten är, att han lyckats utarbeta
metoder för de olika komponenternas kvantitativa
bestämning. Jag återkommer till detta senare.
Apropos tonfärg är det möjligt, att man skulle kunna
finna ett bättre ord för vad Ostwald själv kallar
"Voll-farbe". Hans beteckning härleder sig ur begreppet
"Vollton" dvs. en sådan färg, som icke innehåller svart
Fig. 3. Den analytiska färgtonlika triangeln.
eller vitt, en fullton. "Vollfarbe" är således antalet
procent av "Vollton", som finnes i den förhandenvarande
brokiga färgen. I nära anslutning härtill definieras
begreppet tonfärg: "Tonfärg" är den av de tre i en brokig
färg ingående komponenterna, som ger färgen dess
färgton. Enbart vitt och svart kunna ju icke ge intryck av
färgton.
En funktion av tre termer, vilkas summa är konstant,
kan grafiskt framställas medelst triangelkoordinater.
Detta framställningssätt bör således kunna användas för
systematisering av alla färger, i vilka samma tonfärg
ingår.
I fig. 3 avbildas en "farbtongleiches Dreieck". Jag
tillåter mig att utöva kritik av detta uttryck.
Färgtonen kan i en sådan triangel i vissa fall variera högst.
avsevärt. Olivgrönt är t. e. sammansatt av gult och
svart och finnes således representerat i den triangel
där gult är tonfärg. Brunt består av svart och orange
och "bordeaux" av svart och rött. Jag anser det
därför strängt taget bättre att kalla denna
triangelframställning "tonfärglik triangel" i stället för "färgtonlik
triangel".
Triangelns hörn i fig. 3 representeras: V av 100 % vitt,
S av 100 % svart och T av 100 % tonfärg. På sidan VS
återfinnas således de gråa färgerna, på sidan ST sådana
färger, som endast innehålla svart och tonfärg, de
"mörk-klara" färgerna, och på sidan TV sådana färger, som
endast innehålla vitt och tonfärg, de "ljusklara" färgerna.
Som synes är i den mörkklara serien tonfärgen
irrita-ment, varemot vitt är irritament i den ljusklara serien.
Inuti triangeln befinna sig alla färger, som utom tonfärg
innehålla både vitt och svart. De ha icke det klara
intryck, som de på triangelns sidor belägna färgerna, och
jag övertager för dem Kjellins benämning "oklara"
färger, motsvarande Ostwalds "trübe Farben".
Linjer parallella med sidan VS representera färger
med samma halt tonfärg och kallas lika rena serier.
Linjer parallella med sidan ST motsvara färger med samma
vithalt, lika vita serier, och med sidan TV parallella
linjer representera lika svarta serier.
Emellertid är denna framställning icke psykologiskt
riktig, då ju likavståndigheten saknas. I fig. 4 är
färgtriangeln så förändrad, att avstånden på gråskalan
liksom på de båda andra triangelsidorna gjorts lika. Denna
framställning kallas den psykologiska eller logaritmiska
färgtonlika triangeln. Som synes bli då de linjer, som
motsvara de lika rena serierna, icke längre parallella
it,ed sidan FS. I stället bli nu de linjer, som i den torra
/
Fig. 4. Den psykologiska (ärgtonlika triangeln.
triangeln — den analytiska — sammanbundo sidan TV:s
punkter med hörnet S, parallella med sidan FS. De av
dessa linjer representerade "Schattenreihen",
skugg-scrierna. äro psykologiskt lika rena serier, men analytiskt
sett äro de serier, i vilka förhållandet mellan vithalt och
halt tonfärg är konstant.
Sammansättningen hos en i triangelns inre belägen
färg erhålles genom att följa den genom den färgen
representerande punkten gående med sidan ST parallella
linjen ut till sidan VS, då vithalten erhålles. Genom att
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
