Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
8 dec. 1928
kemi
95
föremål med tjärolja under tryck, kan man dock använda
denna metod.
Dr Bubs s. k. förbättrade Kyanisering, som
huvudsakligen består i träets behandling med en blandning av
sublimat- och fluornatriumlösningar, vill jag endast
omnämna. Den utgör icke någon förbättring av den
ursprungliga Kyanmetoden.
Förbehandlingen av träet sker enligt min uppfinning
medelst vattenånga från 100’—120 °C och i vattenångan i
ångform förefintliga lösningsmedel, som koka under 100 °C,
t. e. trikloretylen. Genom denna förbehandling upplöses
inte blott kådan utan träet blir i hög grad poröst, så att
vägarna för konserveringsmedlet öppnas och en diffusion
underlättas genom de eljes hindrande cellväggarna.
Emedan jag ansåg, att man på annat sätt än genom tryck,
ä gran borde kunna erhålla djupare inträngande
impregnering än hittills, lät jag under åren 1915—1917 utföra en
serie försök, som resulterade i en metod, vid vilken träet
medelst ångor förbehandlades med kemiska lösningsmedel,
innan det på vanligt sätt Kyaniserades. Den 18 maj 1917
sökte jag i dåvarande Österrike-Ungern patent på min
metod att konservera träslag, som endast med svårighet
kunna impregneras. Jag erhöll även i tjeckoslovakiska
republiken patent på min uppfinning med nr 13012.
Först nu kunde försök i stor skala utföras och pä
detta sätt impregnerade träföremål prövas beträffande
sin motståndsförmäga mot träförstörande svampar m. m.
Vid den ursprungliga Kyanmetoden användes endast kall
sublimatlösning. Men vid den av mig uppfunna Kyan’ska
djupimpregneringsmetoden nedlägges det förbehandlade,
ännu varma träet i karen och impregneringsvätskan
påsläp-pes samt blir därvid uppvärmd. Det gällde ock att konstatera,
vid vilken temperatur de minsta mängderna kalomel
(HgCl) och kvicksilveroxid (HgO) bildades i träet,
emedan dessa föreningar icke bidraga till träets skyddande.
För detta ändamål gjordes bl. a. följande undersökningar:
Analys på kalomel- ocli kvicksilveroxidbildning i trä.
Kvicksilversublimatlösningar (HgCl2) av 0,668 % styrka
och resp. 20°, 30°, 40°, 50°, 60°, 70°, 80°, 90° och 100°
C temperatur iordninggjordes, och i var och en nedlades
10 g filspån av gran och fingo ligga en timme. Varje
lösning hade en volym av 150 cm3 och innehöll sålunda 1
g sublimat. Träfilspånen befriades sedan från vätska
medelst pressning i tyg och fingo därefter torka under tvä
dygn i en temperatur av 30 ° C, varefter de på följande sätt
provades beträffande sin halt av kvicksilversublimat,
Kalomel och kvicksilveroxid.
a) Prov på sublimat (HgCl2):
De vid de angivna temperaturerna med sublimatlösning
indränkta träfilspånsmängderna nedlades i kall 5 %
NaCl-lösning, som långsamt upphettades till 40° C. Härtill
användes en tid av 5 minuter, på det att endast det i
träfilspånen befintliga HgCl2 skulle lösas, men HgCl och Hgü
förbli olösta. Därpå rördes lösningarna om och filtrerades,
varefter såväl kärl som filter spolades med kallt vatten.
Varje filtrat utspäddes därpå med vatten till 500 cm3 och
50 cm3 av de sålunda erhållna lösningarna undersöktes på
följande sätt med avseende på sin HgCl2-halt:
1) 2 g jodkaliumkristaller tillsättas, varefter vätskan
omskakas.
2) 10 cm3 10 % NaOH-lösning tillsättes, varefter vätskan
omskakas.
3) En lösning bestående av 3 cm3 formalin (40 %
formaldehyd, HCHO) och 10 cm3 vatten tillsättes. Vätskan
omskakas därefter under 2 minuter, varunder en grå fällning
av Hg uppstår.
4) 10 cm3 isättika (CH3COOH) tillsättes, varefter
vätskan omskakas.
5) 25 cm3 i/io n. jodlösning tillsättes dvs. i överskott.
Vätskan omskakas därefter, tills Hg är fullständigt löst.
6) överskottet av jod i lösningen bestämmes medelst
titrering med Vio tiösulfatlösning (Na2S203) och
därefter lösningens Hg-halt genom skillnaden mellan den
tillsatta och kvarvarande jodmängden. En cm3 Vio n.
jodlösning motsvarar 0,oi g Hg. Av Hg-mängden
beräknar man därefter lösningens HgCl2-halt medelst
molekylar-vikterna.
För titreringens underlättande tillsättes såsom indikator
till den lösning, som undersökes, omkr. 1 cm3
stärkelselösning, då den gula färgen börjar framträda. Vid fortsatt
titrering färgas lösningen grön-violett-blå och blir slutligen
klar.
Resultat:
Impregnerings-
temperatur: 20° 30° 40° 50° 60° 70° 80° 90° 100° C
HgCl2 i % av
träfilspäns-
vikten: 1,77 1,65 1,63 1,61 1,38 1,92 1,62 1,59 1,33
b) Prov på kalomel, k v i c k s i 1 v e r k 1 o r u r
(HgCl):
Träfilspånen frän provet på sublimat enligt a) kokades i
3 minuter med 10 % NaCl-lösning samt filtrerades, och
den sålunda uppkomna kalomellösningen undersöktes
beträffande sin Hg-halt, såsom under a) är beskrivet. HgCl
sönderdelas vid kokning i 10 % NaCl-lösning enligt
formeln:
2 HgCl = HgCl2 + Hg (jmfr Z. f. a. Ch. nr 6, 1926).
Den ena Hg-molekylen stannar i filtret, dvs. bland
träspånen. Därför måste den genom titrering bestämda
Hg-mängden i lösningen fördubblas och HgCl-halten i
lösningen sedan beräknas pa ’grund av molekylarvikterna.
Resultat:
Impregnerings-
temperatur: 20° 30° 40° 50° 60° 70° 80° 90° 10;>° C
HgCl i % av
träspäns-
vikten: 0,50 0,48 0,4:7 0,32 0,32 0,45 0,41 0,53 0,56
c) Prov på kvicksilveroxid (HgO):
De enligt a) och b) undersökta träfilspånsmängderna
kokades 5 minuter i en 10 % HCl-lösning, på det att HgO
skulle lösas. Genom filtrering skildes träspånen från
vätskan, och den erhållna lösningens Hg-halt bestämdes
enligt det under a) angivna förfaringssättet. Den under b)
omtalade Hg-molekylen löses icke under kokningen i
HC1-lösningen.
Resultat:
Impregnerings-
temperatur: 20° 30" 40° 50° 60° 70° 80° 90° 100° C
HgO i % av
träspäns-
vikten: 0,09 — 0,14 — 0,18 — — 0,22 —
Såsom kontroll på dessa prov adderas den i
impregneringsvätskan kvarvarande sublimatmängden, den i
träspånen under a) bestämda sublimatmängden samt de
sublimatmängder, som motsvara den under b) bestämda
kalomelhalten och den under c) bestämda
kvicksilveroxid-halten. Resultatet blev, att av det gram sublimat, som
använts till var och en av de nio försöksserierna, fattades
endast 0,02 à 0,09 gr. Proven kunna således anses riktiga
inom den noggrannhet, som det använda förfarandet
medgiver. Felen torde huvudsakligen bero därpå, att en del
sublimat kvarstannat i de tyglappar, med vilka vätskan
utpressades ur de våta träspånen. Emedan mycket små
mängder träfilspån användes, kunna mycket väl de genom
de använda pressdukarna uppkommande förlusterna uppgå
till de vid kontrollräkningen erhållna.
Hållfasthetsprov med stolpar behandlade enligt den
Kyan’ska djupimpregneringsmetoden.
Flera böjningsprov utfördes med dylika stolpar, varvid
en brotthällfasthet av 550—600 kg pr cm2 erhölls. En 8 m
läng granstolpe 15 cm i toppen och 17 cm vid det ställe,
där det största böjningsmomentet uppstod, böjdes
exempelvis till brott. Kraften verkade på en 6 m lång hävarm i
toppen och brott inträffade vid 460 kg belastning och
1 210 mm utböjning.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
