Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
TekniskTidskrift
UTGIVEN AV SVENSKA TEKNOLOGFÖRENINGEN
MEKANIK 3
Redaktör: H. F. NORDSTRÖM
INNEHALL: Några anteckningar rörande ångteknikens utveckling under 1927, av professor T. Lindmark. — Hiss- och
transporttekniken under år 1927., av civilingenjör Wilhelm Davidsson. — En ny förbränningsmotor, av överingenjör
O. W. Hult. — Hammarforsens turbiner, av ingenjör Karl Dahlgren. — Kunna turbinprovningsresultaten
sammanställas i en för kraftverksägaren bekväm och användbar form?, av byråingenjör John Plass. — Föreningsmeddelanden.
— Litteratur.
NÅGRA ANTECKNINGAR RÖRANDE ÅNGTEKNIKENS
UTVECKLING UNDER 1927.
Av professor T. LINDMARK.
o
Ångtekniken har under 1927 arbetat sig framåt
målmedvetet oeh kraftigt. Utvecklingen har dock i stort
sett baserats på tidigare uppslag och några epokgörande
nyheter kunna ej noteras.
Vad först eldningstekniken beträffar synes
kolpulvereldningen vinna, terräng, ehuru ej alltid utan tvekan från
de bestämmandes sida. Kolpulvereldningen pro och
contra äro välbekanta och behöva ej i detta
sammanhang rekapituleras. Det är anläggningskostnaden och
malningskostnaden, som i mycket alstrat de
betänkligheter, vilka rests mot ett allmännare införande av
kolpulvereldning. Ett energiskt arbete nedlägges
emellertid för närvarande i syfte att såväl nedbringa
ovannämnda kostnader som i övrigt fullkomna själva
eldningen.
Några hithörande problem må här i största korthet
beröras.
En viktig fråga gäller själva förbränningen av
kolpulvret. Man åsyftar helt naturligt att genomföra denna
förbränning fullständigt på mycket kort tid. Endast
därigenom kan förbränningsrummets volym och
därigenom ångpannans storlek reduceras till eftersträvade
mått. För att då nå bästa resultat måste förbränningen
ske under stark turbulens. Kolpartiklarna måste
möjligast hastigt komina i kontakt med förbränningsluftens
syre. Turbulensen uppökas genom att inleda hela eller
en del av förbränningsluften i ungefärligen rät vinkel
mot kolpulvret eller kolpulverflamman. Den vanliga
metoden har varit och är i huvudsak fortfarande att
endast införa en del av förbränningsluften som
primär-luft tillsammans med kolpulvret och att tillföra
sekundärluft i rät eller sned vinkel mot kolpulverflamman på
ett visst avstånd från brännarna.
Det är emellertid klart att denna dubbla eller i vissa
fall tredubbla luftinförning komplicerar anläggningen. I
strålningspannor med förbränningsrummet helt omklätt
av eldyta möter det rent av svårigheter att konstruktivt
lösa ovannämnda inledning av sekundärluften. Det
arbetas därför på olika håll att borteliminera
sekundärluften och att konstruera en brännare, som genomsläpper
hela den erforderliga luftmängden som primärluft och
som samtidigt åstadkommer en från början så stark
turbulens att fullständig förbränning hinner ske på
önskad kort tid. Lovande konstruktioner å dylika
brännare hava kommit fram under 1927.
Man kan ej säga att luftförvärmningen avsevärt
förkortar flammlängden eller förbränningstiden.
Luftförvärmningen medför däremot dels en säkrare tändning
och dessutom, vilket är av utomordentlig betydelse, en
stegrad värmeavstrålning till eldytan omkring
förbränningsrummet. Insikten härom har under 1927 verkat
till ökad användning av luftförvärmning, om man ock
ännu så länge håller lufttemperaturen inom ganska
måttliga gränser.
Frågan rörande enhets-system eller central-system har
under 1927 diskuterats, särskilt i den amerikanska
fackpressen. Utvecklingen synes gå mot ökat användande
av enhetssystemet, såsom varande det billigaste, såväl ur
maskinell som ur byggnadssynpunkt. Ett stort antal
konstruktioner å kolpulverkvarnar konkurrera, men
något definitivt uttalande rörande vilken konstruktion,
som är bäst, kan ännu ej göras. Kolets beskaffenhet,
särskilt dess gashalt och fuktighet, äro härvidlag viktiga
faktorer, som kunna fälla utslag i ena eller andra
riktningen. Den tyska "R e m a"-kvarnen låter mycket tala
om sig, särskilt på grund av dess möjlighet till kolets
torkning under målningen.
Ett ej oviktigt problem i samband med kolpulver är
uppfångandet av askan. Enligt amerikanska uppgifter
medfölja 60—90 % av den totala askmängden med
gaserna ut genom skorstenen. Dessa ytterst finfördelade
partiklar (det uppges att varje nr2 gas innehåller ca 100
millioner askpartiklar) sprida sig i atmosfären och falla
ned omkring ångpanneanläggningen, ofta likväl på
ganska betydande avstånd från densamma. Det är ur flera
synpunkter viktigt att tillvarataga största möjliga del av
denna askmängd innan den lämnar skorstenen. Vilka
mängder det kan röra sig om belyses av följande siffror.
Antag en ångcentral om 100 000 kW, en utnyttjningstid
av 2 500 timmar och en askhalt å kolet = 10 %. Antag
på grund av dessa data en kolförbrukning per
år = 170 000 ton och en askmängd per år = 17 000 ton.
Av denna askmängd skulle då ca 10 000 ton per år följa
med gaserna och sprida sig över omnejden.
Man har i U. S. A. försökt använda den s. k. C o
11-rell processen för att stoppa den utströmmande
askan. Processen kännetecknas av användandet av
högspänd ström, varigenom gasen blir ioniserad och
partiklarna få en elektrostatisk laddning, som tvingar dem att
samlas omkring den ena elektroden. En serie försök lär
ha utförts vid Trenton Channel-centralen under 1927
med det resultat att åtminstone 80 % av flygaskan skulle
hindras medfölja ut genom skorstenen. Man torde göra
klokt uti att avvakta ytterligare erfarenhetsvärden innan
något omdöme om metoden kan lämnas. Frågan är
emellertid av betydelse och bör uppmärksammas.
17 MARS
1928
ÅRGÅNG
58
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
