Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
30
TEKNISK TIDSKRIFT
18 FEBR. 1928
Där ej kolpulvereldning väljes står konkurrensen
mellan kedjerosten och "stokern". Denna konkurrens
har under 1927 ej direkt avsatt något nytt resultat; de
båda rostgruppernas fördelar och nackdelar äro
fortfarande desamma som förut. Man torde härvid likväl
kunna konstatera en ökad användning av stokern på
kedjerostens bekostnad. Stokerns anpassningsförmåga
till varierande belastning är ju ock smidigare och
snabbare. I jämförelse med kolpulvereldning är det vid
stora eldstäder alltid svårare att ernå fullständig
förbränning med kedjerost eller stoker. Ett under senare
år använt hjälpmedel att underlätta gasernas
utbrän-ning är användandet av sekundärluft, som föres in med
avsevärd hastighet under tändvalvet. Såväl
Babcock-Wilcox som amerikanska firmor rekommendera denna
anordning, som samtidigt i viss grad skyddar valvet för
den relativt snabba utbränning, som ofta utgör en
stötesten vid rosteldade pannor och hög belastning. Goda
resultat synas sålunda erhållits bl. a. i Edison-centralen
i Chicago. Även användas ångstrålar för att höja
turbulensen och enligt uppgift med påtaglig förbättring i
förbränningsresultatet. Så t. e. i Eake Shore-centralen i
Cleveland.
Oljeeldning användes numera endast undantagsvis och
då i spetsbelastningscentraler samt i
värmeledningspannor. För att det per kalori så mycket dyrare oljebränslet
skall ekonomiskt kunna försvaras måste utnyttjningstiden
vara helt liten. En sådan central är
Vattenfallsstyrelsens ångcentral i Västerås, som under det gångna året
utrustats med ytterligare en ångpanna med oljeeldning.
Ångpannan är av strålningstyp och kommer att
omnämnas längre fram i denna redogörelse.
Oljeeldning i värmeledningspannor har, åtminstone i
vårt land, kommit till endast ringa användning, oaktat
oljan i termiskt avseende står gynnsammare till koksen
än till kolet,
Värmeavstrålningen i förbränningsrummet har tidigare
knappast underkastats något ingående studium. Början
har emellertid gjorts i Tekniska högskolans ångtekniska
laboratorium, där med frikostigt understöd av
Vattenfallsstyrelsen. Stockholms elektricitetsverk och
Ingeniörs-vetenskapsakademien ett flertal undersökningsserier
utförts under 1927 på detta intressanta område. Dessa
undersökningar hava hittills uteslutande gällt olja som
bränsle, men komma att under 1928 fortsättas med
kolpulver. Uppmärksamheten kommer härvid att bl. a.
inriktas på möjligheten att undvika sekundärluft. Samtliga
försök hava hittills utförts med högt förvärmd
förbränningsluft; den maximala lufttemperaturen var ca 630°C.
Denna höga luftförvärmning erhölls i en rekuperativ
luftförvärmare av Forssblads konstruktion.
Jag har redan framhållit att luftförvärmning
användes i ökad utsträckning, och utvecklingen under det nu
förflutna året torde kunna betecknas som särskilt
kraftig. Amerikas Förenta Stater har tidigare intagit en
ganska reserverad hållning mot luftförvärmning, en
hållning som emellertid under senaste år synes undergått en
definitiv omläggning. Luftförvärmningen börjar bliva
populär därute, vilket sannolikt i viss mån
sammanhänger med den ökade användningen av
bestrålningsytor i förbränningsrummet. Aktiebolaget
Ljungströms ångturbins amerikanska avdelning har
genomfört stora leveranser och synes hava en stark
ställning. Den Ljungströmska luftförvärmaren har ock
under året utvecklats i viktiga avseenden. Den bygges
nu alternativt med horisontell axel, varigenom
konstruktionen lättare kan anpassa sig till pannans formgivning
än den ursprungliga vertikala typen. Plåtarna
tillverkas även korrugerade och med större sektioner för den
strömmande gasen resp. luften. Värmetransporten har,
enligt under 1927 utförda försök, härigenom uppökats i
betydande grad och luftförvärmarens dimensioner kunna
i motsvarande grad reduceras.
Bland rekuperativa luftförvärmare må här endast
omnämnas den förutnämnda svenska Forssblad-typen.
Den största luftförvärmaren av denna typ finnes i
Vattenfallsstyrelsens ångcentral i Västerås i samband med
den förutnämnda oljeeldade strålningspannan.
Luftför-värmarytan är 1 230 m2 och lufttemperaturen maximalt
ca 600°C. Plåtarna äro delvis eldhärdiga från Avesta,
Ytterligare en luftförvärmare av samma typ är under
montering till en kolpulvereldad strålningspanna i
samma ångcentral.
Det är tydligt att en så hög lufttemperatur som 600°C
och däröver endast kan komma till användning i
olje-eller kolpulvereldade ångpannor med mycket stora
bestrålningsytor. Frågan, vilken maximal lufttemperatur
man bör sträva till, har sitt stora ekonomiska intresse.
Ju högre temperatur, desto mindre eldyta och
över-hettareyta, men samtidigt desto större
luftförvärmare-yta. Optimum erhålles när summan av kostnaderna för
pannanläggningen olika delar blir ett minimum. Det
föreligger ännu allt för liten erfarenhet på detta område
för ett bestämt uttalande rörande denna gynnsammaste
lufttemperatur, och prisförhållandena samt
temperaturhärdigheten ändras dessutom år från år. Några bärande
motiv att stegra lufttemperaturen avsevärt över 600°C
torde dock ej föreligga,
Från själva ångpanneområdet må följande omnämnas.
Ångpannorna stå allt fortfarande under utveckling
dels mot högre tryck och högre överhettningstemperatur,
dels mot ökad avdunstningsintensitet. Några direkta
nykonstruktioner på högtrycksområdet hava ej kommit
fram under 1927, men värdefulla erfarenheter börja
samlas rörande installerade högtryckspannor.
En ny Atmospanna i a,-b. Fors bruk har
avprovats under februari 1927. Pannan, som tillverkats av
Motala verkstad, arbetar med ca 100 atm. tryck
och ca 440° C temperatur. Antalet rotorer = 4 och
avdunstningen per timme var under provet = 5 009 kg,
varav 4 326 kg i rotorerna och återstoden i
rökgasför-värmaren. Rotorernas sammanlagda eldyta = 13 ni2,
överhettaren yta = 17 m2 och rökgasförvärmarens
eld-yta = 467 m2. Luften för värm des ej. Pannan arbetar
med Dano-stoker. Verkningsgraden erhölls vid
ovannämnda avdunstning = 80,4 %. Pannan synes arbeta
fullt tillfredsställande. Ing. Blomquist arbetar för
närvarande på Atmospannans ytterligare utveckling, och de
närmaste åren komma sannolikt att avslöja intressanta
nykonstruktioner å densamma i syfte att höja
avdunstningen inom viss volym och att samtidigt förenkla
konstruktionen för att uppnå största möjliga driftsäkerhet
samt lägsta kostnad.
Den i det föregående omnämnda strålningspannan i
Vattenfallsstyrelsens ångcentral i Västerås togs i bruk
under 1927. Pannan, som är av Forssblads
konstruktion, har beskrivits i Teknisk tidskrift Mekanik, nr 11,
1927. Den eldas med olja och är i övrigt konstruerad
för högsta ånggenerering med måttlig
anläggningskostnad och litet utrymmesbehov. Pannan består av nästan
enbart bestrålad eldyta, överhettare och luftförvärmare.
Sedan flammorna och gaserna genom strålning och
konvektion till eldytan utmed förbränningsrummets väggar
nedkylts till 1 000 à 1100CC (vid full belastning) passera
de först överhettarna (2 st. i parallell) och därefter
luftförvärmarna (ävenledes 2 st. i parallell).
Lufttemperaturen utgör ca 600°C vid max. avdunstning. Förf.
avprovade pannan våren 1927 och erhölls härvid en maxi-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
