Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
84
TEKNISK TIDSKRIFT
15 sept. 1928
Den vid pulvrets upplösning i salpetersyra erhållna
lösningen prövades pà förekomst av klor, svavelsyra och järn,
men intet av dessa ämnen kunde påvisas. Med
rodanammo-nium erhölls en ytterst svag färgning, men med
ferrocyan-kalium erhölls ingen reaktion; alltså endast små spår av
järn. Detta förhållande, att de omagnetiska kornen äro
järnfria, då provet i sin helhet innehöll järn, talar för, att
ae starkt järnhaltiga magnetiska kornen inkommit rent
mekaniskt i provet, antagligen vid avskrapningen.
På det ej magnetiska pulvret (befriat från magnetiska
korn) gjordes kvantitativ bestämning av bly. 0,2000 gr av
pulvret invägdes, löstes i salpetersyra och filtrerades,
varvid en mycket ringa svart (antagligen kol) olöslig rest
erhölls. Filtret tvättades med varm utspädd salpetersyra, så att
intet bly stannade kvar i filterpapperet (bly upptas lätt av
cellulosafiber; se nedan). Det i syran olösta, som
utgjordes av endast några mgr tillvaratogs ej. Filtret +
tvättvattnet indunstades efter tillsats av svavelsyra så att all
salpetersyra avlägsnades från provet. Därpå tillsattes
något vatten och tvättades genom dekantering några gånger,
varpå vattnet och svavelsyran avdunstas. Resten glödgas
svagt, samt väges som blysulfat. Erhölls 260 mgr, vilket
motsvarar 260 X 0,736 = 191,5 mgr PbO. Då vi hade invägt
200 mgr samt då provet givetvis har en viss om än ringa
fuktighet, och då vidare några mgr blevo olösta i
salpetersyran, så blir resultatet, att det omagnetiska pulvret utgöres
av blyoxid, PbO.
Vid analys av kondensvattnet från blyspiralerna erhölls
följande resultat. Vattnet höll en del ämnen uppslammade,
så att det såg något grått ut. Då vattnet fick stå, avsatte
sig dessa uppslammade ämnen ganska fort, och ett
fullkomligt klart vatten erhölls. Med svavelväte i svagt sur
lösning gav vattnet (både det fullt klara och det grumliga)
en gråsvart-brun färg, vilket orsakas av kolloidalt
svavelbly. Då det klara vattnet utspäddes med destillerat vatten
till 5 ggr sin volym, kunde den mörka färgen ännu märkas,
men vid utspädning till 10 ggr volymen märktes ingen färg.
Detta var vid en skikttjocklek av c:a 50 mm. Vid större
skikttjocklek, t. e. då vattnet betraktas i hög cylinder,
kommer färgen att synas vid ännu större utspädning, än vad
ovan var fallet.
Då vattnet fick rinna genom ett skikt av bomull eller
defibrerad sulfitcellulosa, så kunde i filtratet ej påvisas bly
med svavelväte. Men om filtratet koncentrerades till Vs
av volymen, så erhölls med svavelväte en färg, som var
något svagare än för det ursprungliga vattnet. Med denna
filtrering genom cellulosa har alltså blymängden i vattnet
sänkts till Vs à V10 av den ursprungliga. Genom upprepad
filtrering kan man antagligen sänka blyhalten ännu lägre.
Vid koncentrering av vattenprovet, både det klara vattnet
och det gråa, så erhölls med stigande koncentrering en
utfällning av en gråvit substans, antagligen blykarbonat.
Denna fällning löste sig lätt i salpetersyra och med
svavelväte erhölls ur denna lösning en svart fällning, som tydligen
var svavelbly. Av vattenproven både det klara och det
gråa, togs 1 liter och dessa prover indunstades till c:a 50
cm3, varpå fällningen löstes i salpetersyra. Något svavelsyra
tillsattes, varpå salpetersyran avryktes, då en fällning av
blysulfat erhölls. Fällningen tvättas genom dekantering
några ggr, varvid alla i vattnet lösta salter avlägsnas.
Därpå avdunstas vattnet, återstoden glödgas svagt och
väges som blysulfat, varvid erhölls:
a) det klara vattnet 11,o mgr blysulfat pr liter = 11,o X
0,736 ~ 8,1 mgr PbO pr liter.
b) det gråa vattnet 17,o mgr blysulfat pr liter = 17,0 X
0,736 = 12,5 mgr PbO T>r liter.
Då vi nu alltså kunna påstå, att vattnet håller bly,
antagligen som blykarbonat, så blir frågan hur bly kunnat
komma in i vattnet, samt hur detta vidare kan avsätta sig
i ångturbinen.
Då ångan inledes i blyspiralerna i sulfitkokaren, så få
vi kondensvatten, och detta kommer att lösa på ytan event.
förekommande blykarbonat. Detta har visserligen mycket
ringa löslighet i vatten (en uppgift är O.ooios gr pr 100
cm3 = 20 mgr pr liter). Att bly i luften får en beläggning
av oxid, event. karbonat, är känt, och vi kunna nog antaga,
att i ångan förekommande luft och kolsyra giva upphov till
dessa blyföreningar. Förekomsten av bly i kondensvattnet
är alltså lätt att förklara. Det vatten, som inmatas i
atmos-pannan innehåller alltså en viss mängd blykarbonat (eller
blyoxid); i vattenprovet här ovan bestämt till 12,5 mgr
(räknat som PbO) pr liter. Då vattnet avdunstar i
ångpannan, så kommer koncentrationen av blyföreningar att
stiga, och eftersom vattenrummet är ringa, och
avdunstningen stor, så dröjer det endast några timmar, till dess att
denna koncentration stigit till avsevärda belopp. Vid den
våldsamma kokningen i ångpannan kommer, i synnerhet
som temperaturen är så hög som 310°, vattendroppar lätt
att följa med ångan. Vid denna höga temperatur är det
nämligen mycket liten skillnad mellan vattnets och ångans
sp. vikter. Vattnet är vid 310° endast c:a 13 ggr så tungt
som ångan, under det att vid 200° vattnet är 110 ggr och
vid 150° 360 ggr så tungt som ångan. Detta förhållande
gör, att vid den höga temperaturen av 310° (=100 atm.)
komma vätskedropparna lätt att ryckas med av ångan, ocli
med vätskedropparna följa de i vattnet uppslammade och
lcsta blyföreningarna.
I överhettaren förgasas det vatten, som följer med ångan,
och därvid ta vi blyföreningarna som fasta partiklar i
ångan, möjligen i kolloidal form. I varje fall få dessa fasta
partiklar samma höga temperatur som ångan har, vilket
säkerligen bidrager till, att de sintra samman. Att dessa
fasta partiklar härvid skola ha benägenhet att sätta sig på
skovlarna och i ångmunstyckena förefaller endast naturligt.
Vid försök, som jag utfört med upphettning av blyoxid,
visade det sig, att pulverformig sådan vid relativt låg
temperatur sintrar samman. Vid den höga temperaturen, som
råder i överhettaren, torde blykarbonat sönderdelas i blyoxid
och kolsyra.
Vi få givetvis tänka oss, att ej alla fasta partiklar i
ä.ngan utfällas på skövlar och munstyckenas väggar, utan
att det endast är en ringa del därav. Resten kommer då
att följa med ångan till värmespiralerna i kokaren ocli
övergår där i kondensvattnet. Med detta följa
blyföreningarna på nytt med till ångpannan osv. Med tiden
kommer alltså allt mera blykarbonat att av kondensvattnet
transporteras till ångpannan och därifrån till turbinskovlarna.
Vi skola 1111 slutligen se, om vi kunna undvika ovan
beskrivna olägenheter. Härvid bör man först och främst
kontrollera, om matarvattnet innehåller bly. Detta sker
enklast genom att till ett prov av vattnet sätta först något
ättiksyra, så att provet blir svagt surt, samt därpå inleda
svavelväte under några minuter. Vattnet bör nu betraktas
i en glascylinder på c:a 250 mm höjd, vilken står på vitt
underlag. Med denna kolorimetriska metod kan man
bestämma halten bly, om man jämför provet med lösningar
av känd blyhalt. Metoden kan göras användbar för
ytterligt små blymängder, om vattnet innan provet tages
koncentrerats till t. e. V10 à V100 av sin volym. Även
kop-parsalter giva dylik svart färg. Är vätskan grumlig, bör
man lösa det grumliga genom tillsats av något
salpetersyra och därpå neutralisera överskottet av syran med
ammoniak samt surgöra med ättiksyra o. s. v. enligt ovan.
Man bör även kontrollera, 0111 matarvattnet håller järn,
vilket lättast göres med rodanammonium (efter oxidation med
salpetersyra). Den härvid, vid närvaro av järn, erhållna
mer eller mindre kraftigt röda färgen är ett mått på
mängden järn.
Är vattnet grumligt, så bör man 0111 möjligt ordna så,
att de fasta partiklarna kunna få avsätta sig innan
matarvattnet intages i ångpannan.
Genom att på detta sätt kontrollera matarvattnet kan
man få reda på hur stora mängder bly och järn, som
inkomma i ångpannan. Utföras dylika analyser, skall man
nog i allmänhet finna, att matarvattnet icke är fritt från
metallsalter.
I ångpannan kommer alltid, vilket vatten man än
använder (även destillerat), att förr eller senare ske en
anrikning av substans, och vid viss koncentration utfaller
denna. Pannan bör därför alltid vara försedd med
anordning för densammas blåsning, så att vattnet med de
anrikade ämnena kan avlägsnas från pannan och ersättas med
nytt vatten. Utföres denna blåsning i samband med kemisk
analys av dét utblåsta vattnet, så kan man härigenom lätt
få en kontroll på, hur ofta dylik utblåsning måste
företagas, vilket givetvis blir högst varierande från fall till fall.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
