- Project Runeberg -  Teknisk Tidskrift / 1928. Väg- och vattenbyggnadskonst /
14

(1871-1962)
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Like | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

•14

TEKNISK TIDSKRIFT

25 febr. 1928

till uppenbar snålhet. Men den verkliga ekonomiska
gnistan fattas honom. Han har ingen levande känsla
av att det stora komplexet av problem, som ingenjören
har att brottas med, i själva verket är av ekonomisk
innebörd och att tekniken endast bör vara ett
hjälpmedel vid lösandet av dessa problem. Hans
tekniskt-spekulativa läggning i förening med de traditionella
svenska anspråken på gedigenhet och soliditet förleda
honom lätt att göra den tekniskt eleganta lösningen av
ett problem till självändamål.

Om denna karakteristik av den svenska
genomsnittsingenjören är någorlunda riktig — den är icke avsedd
att vara elak, den gör inte heller anspråk på att vara
originell, och jag tror den i stort sett borde kunna
accepteras — så är det ju dock givet, att även om
genomsnittssvensken saknar vissa egenskaper, som en
framgångsrik entreprenör svårligen kan undvara, så
finnes det och har alltid funnits ett stort antal
individuella undantag. För det svenska
entreprenadväsendets behov av rekrytering har nog alltid funnits
tillräckligt antal lämpliga ämnen, väg- och vattenbyggare
med solid teoretisk underbyggnad och bildbarhet i
ekonomiskt avseende. Men de ha icke funnit någon
lockelse i entreprenadfacket. Affärsverksamhetens och icke
minst entreprenadyrkets låga värdering i socialt
hänseende och de anspråkslösa materiella möjligheter, som
yrket haft att bjuda på, ha lett strömmen in på andra,
mera lockande banor. Det övervägande antalet har
ägnat sig åt stats- eller kommunaltjänst, ett betydande
antal har absorberats av den uppsjö på konsulterande
företag, som uppstått under de senaste decennierna.
Åtskilliga — och bland dem sannolikt många av de bästa
entreprenörsämnena — ha sökt och funnit ett
verksamhetsområde utom landets gränser. Entreprenadväsendet
har sålunda under årens lopp undandragits många
värdefulla element, som skulle kunnat göra en insats för att
föra denna gren av teknisk verksamhet framåt, höja
yrkets anseende och bidraga till att göra denna bana.
mera attraktiv.

Under de senare åren har glädjande nog detta
förhållande undergått en påfallande förändring. Våra dagars
väg- och vattenbyggare visa ett betydligt ökat intresse
för entreprenörsbanan, och häri ser jag för min del ett
gott tecken för yrkets framtid.

Ehuru den långsamma frammarschen måhända först
och främst har sin förklaring i tidigare
rekryteringssvårigheter, ha dock givetvis även andra förhållanden och
faktorer mer eller mindre medverkat till att bromsa
utvecklingen. Det är t. e. uppenbart, att om
entreprenadverksamheten skall kunna hållas på en hög nivå och
följa med utvecklingen, så fordrar den i likhet med all
annan merkantil och industriell verksamhet ekonomiska
resurser, och svensk entreprenadverksamhet har i
allmänhet icke haft lätt att skaffa sig det kapitalstöd den har
varit i behov av för en tidsenlig utveckling. Jag tror
emellertid det är svårt att komma ifrån ett visst
samband mellan detta förhållande och de förut nämnda
rekryteringssvårigheterna. Entreprenörkårens kvalitet har
nog icke förefallit kapitalet tillräckligt
förtroendeingivande för att inbjuda till placering. De minst sagt
platoniska känslor, som kommit entreprenadväsendet till
del inom andra tekniska kretsar, framför allt de statliga
och kommunala tekniska administrationerna, ha inte
heller varit ägnade att stimulera till kapitalplacering
eller kreditgivning. Kapitalet intresserar sig ej gärna i
företag eller förvärvsområden, som segla i motvind, och
i synnerhet inte om de sakna stöd och uppmuntran på
de håll, där man väntar att finna deras naturliga
bunds-föivanter.

Den marknadsbegränsning, som entreprenörerna fått
vidkännas till följd av den vidsträckta tillämpningen
av systemet egen regi inom stats- och
kommunal-för-valtningarna, har obestridligen varit dem till stort
hinder. Dessa tämligen regelbundet återkommande
arbeten, som på så sätt undandragits deras marknad, är just
vad entreprenörkåren skulle ha behövt för att uppnå
önskvärd kontinuitet i verksamheten.

Sedan jag nu framhållit vissa förhållanden, som
enligt mitt förmenande utgjort svåra hinder för vårt
entreprenadväsendes utveckling, ligger det nära till hands
att beröra frågan, om det i själva verket kan anses vara
något allmänt intresse att främja en kraftig och sund
utveckling på detta område. Med andra ord, jag kommer
ännu en gång in på den ofta omtröskade frågan
entreprenad kontra egen regi. För den händelse någon skulle
vara i tvivel om det, vill jag oförbehållsamt deklarera
min sympati för det förra systemet, och jag skall
försöka försvara min ståndpunkt utan att trötta auditoriet
med alltför omständliga utläggningar.

Om man över huvud taget anser, att en
entreprenörkår under alla förhållanden måste finnas — och
motsatsen torde väl numera knappast någon vilja göra
gällande — så förefaller det vara ett ganska självklart
allmänt intresse, att den står på högsta möjliga nivå.
Värdet av de insatser den kan göra, beror ju nämligen
givetvis på dess resurser i fråga om teknisk och
merkantil duglighet, tidsenlig utrustning och solid ekonomi.
Finnes en entreprenörkår, som i dessa avseenden är väl
rustad, då bör — synes det mig — entreprenadsystemet
enligt sakens natur vara det riktiga och rationella
systemet för byggnadsverksamheten, liksom något annat
knappast kommer i fråga på andra områden av
tekniskproduktiv verksamhet.

Så som människorna nu en gång äro funtade, går det
inte att komma ifrån det faktum, att inom all produktiv
verksamhet förvärvsbegäret är den starkaste
drivkraften och en faktor av ofantlig betydelse för
framåtskridandet. Den stats- eller kommunalanställde må vara
aldrig så fylld av arbetsglädje och ambition —
frånvaron av förvärvsbegäret som sporre i hans arbete kan
icke gärna undgå att påverka arbetsresultaten. Med
andra ord: egen regi måste principiellt anses vara en ur
ekonomisk synpunkt mindre fördelaktig form för
utförandet av offentliga arbeten, icke minst när såsom i Sverige
folkkynnet karakteriseras av starkt tekniskt men svagt
ekonomiskt utvecklat sinne.

Erfarenheten synes i allmänhet ha bekräftat
riktigheten av denna uppfattning. I motsatt fall skulle
knappast systemet egen regi så allmänt ha ställts på
avskrivning just i de tekniskt och merkantilt ledande
kulturländerna.

Entreprenadverksamheten i Sverige skulle, om
entreprenadväsendet får stärkas och utvecklas efter sunda,
rationella principer, kunna absorbera ett mycket
betydande antal ingenjörer. Åtskilliga av dessa skulle dock
efter kortare eller längre tids arbete i yrket komma att
övergå till annan verksamhet, i stats- eller
kommunaltjänst, i konsulterande verksamhet etc. Min
övertygelse är, att man icke bör undervärdera den
nationalekonomiska betydelsen av att en stor del av landets
teknici under kortare eller längre tid varit sysselsatt i
entreprenadfacket och fått brottas med de uppgifter, som
där möta. Det skärpta sinne för ekonomi i stort och
smått, som de därunder icke kunna undgå att förvärva,
skulle helt säkert komma att prägla deras arbete och
insatser på de olika arbetsområden, som de komme att
ägna sig åt efter avslutad entreprenörpraktik.

En uppenbar och av erfarenheten alltför ofta bekräftad

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Mon Sep 6 16:09:55 2021 (aronsson) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/tektid/1928v/0016.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free