- Project Runeberg -  Teknisk Tidskrift / 1928. Väg- och vattenbyggnadskonst /
16

(1871-1962)
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Like | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

•16

TEKNISK TIDSKRIFT

25 febr. 1928

Som ett arv från de tider, då begreppet entreprenör
var liktydigt med busen, som det gällde att skydda sig
emot med alla till hands stående medel, ha vi ännu att
dragas med normer för entreprenadkontrakt, som i
betraktande av entreprenörkårens nuvarande
kulturståndpunkt måste betecknas såsom ytterst otillfredsställande.
Endast sällan förekommer ett entreprenadkontrakt, som
bär prägeln av att vara avslutat mellan två likvärdiga
parter med samma krav på skydd för sina intressen.
Kontrakten innebära i regel ett ensidigt skyddande av
beställarens intressen och ett hot om död, fördömelse och
evig pina för entreprenören, ifall han skulle råka på
någon enda punkt försumma sina drängplikter. Och han
skall sota icke bara för egna synder utan även för
beställarens. Entreprenörens rättigheter däremot taga endast
en ytterst ringa del av kontraktsutrymmet i anspråk.
Det vore frestande att på denna punkt uppehålla sig vid
vissa detaljer, men tiden medgiver det icke. Jag tror
knappast, det innebär någon överdrift, om jag säger, att
den entreprenör är icke född av kvinna, som vore istånd
att på varje punkt fullgöra entreprenörens åligganden
enligt ett kontrakt av den vanligaste svenska typen.

Men varför då icke först som sist övergiva
kontrakts-normer, som icke i praktiken kunna konsekvent
till-lämpas och som utmana både löjet och
rättsmedvetandet.

En uppenbar oegentlighet. som ofta påtalats och som
nog av alla erkännas men som trots allt har visat sig
oerhört svårt att komma till rätta med. innebär den
dominerande roll, som borgenssystemet spelat i
entreprenadväsendet. Om staten eller en kommun skall beställa ett
lokomotiv, en turbin eller något dylikt, kan det aldrig
falla det ansvariga administrationsorganet in att placera
ordern hos en firma, som icke genom sin föregående
verksamhet dokumenterat sin kompetens för uppdraget
och vars resurser icke lämna betryggande garantier för
fullgod leverans. Men hur oändligt många gånger ha vi
icke fått bevittna, att byggnadsentreprenader av
betydande omfattning kontraherats med personer och firmor,
som saknat både vederhäftighet och materiella resurser
men som trots detta lyckats förleda ett par oförvitliga
personer att gå i borgen för deras åtagande.

Detta osunda system har naturligtvis icke kunnat
undgå att resultera i en mängd ledsamma erfarenheter, som
orättvist nog ha kommit att i viss mån rubba förtroendet
for entreprenadsystemet såsom sådant. Som väl är kan
nog numera spåras en svag tendens till förändring
till det bättre. Rädslan för statsrevisorer, tidningspress
och liknande spöken tyckes till en viss grad vara på
väg att vika för hänsynen till statens eller kommunens
reella intressen. Måtte bättringen fortgå i ökat tempo.

Det klagas allmänt — och med rätta — över att de
principer och metoder, som vanligen tillämpas vid
infordrandet av anbud och vid anbudens vidare
behandling, icke tillfredsställa berättigade krav på lojalitet och
hänsynsfullhet mot entreprenörerna.

Det måste t. e. anses innebära en uppenbar brist på
hänsynsfullhet, när ett entreprenadarbete, som för att
kunna offereras i ett fullt vederhäftigt anbud fordrar
särskilt omfattande, tidsödande och dyrbara förarbeten
från anbudsgivarens sida, utbjudes genom annons, eller
om — då det sker under hand — inbjudningen utsträckes
till ett oskäligt stort antal firmor. Det borde kunna
anses vara en rimlig fordran, att beställaren i sådana fall
ålägger sig en viss begränsning och att han först och
främst begränsar konkurrensen till firmor, vars
kompetens för arbetets utförande icke kan dragas i tvivel och
som han verkligen med fullt förtroende kan lämna
uppdraget. Och antalet konkurrerande firmor borde i varje

sådant fall begränsas så, att var och en bjudes en chance,
som står i rimligt förhållande till de uppoffringar, som
måste göras för att kunna avlämna anbud.

Att — såsom alltför ofta sker — indraga i konkurrens
firmor, som man ogärna lämnar uppdraget, firmor vars
anbud man kanske icke har den avlägsnaste tanke på att
under några förhållanden acceptera, och detta endast för
att utnyttja dem i prisnedpressningssyfte, det är ett
förfarande, som icke kan betecknas såsom fair play.

Över huvud taget borde den allmänhet, som begagnar
sig av entreprenörernas tjänster, hålla i minnet, att
praktiskt taget varje anbud, som infordras från en
entreprenör, föranleder ett betydande arbete och motsvarande
kostnader. Det ligger i sakens natur, att entreprenörerna
måste på något sätt hålla sig skadeslösa för de kostnader
deras obetalade tjänster påföra dem. Med andra ord:
i priset för de uppdrag, som han lyckas få, måste han
inrymma "täckning för det mångdubbelt större antalet
uppdrag han icke fått, — Jag är visst ingen
nationalekonom, men det kan väl ändå icke innebära någon
större risk att påstå, att det på denna punkt syndas mot
goda nationalekonomiska principer. Det vore önskvärt,
att medvetandet härom ville mera allmänt tränga igenom
och taga sig uttryck i större hänsynsfullhet på
beställarens sida än den, som hittills kommit entreprenörerna till
del, och tillika i en korrektare behandling av inkomna
anbud. bl. a. iakttagande av för anbudsgivaren
betryggande diskretion etc. I dessa avseenden lämna de
nuvarande förhållandena mycket övrigt att önska.

Jag har nog emellertid redan överskridit den tid, som
anslagits för mitt anförande, och skall icke för egen del
lägga beslag på ytterligare tid. Åtskilliga synpunkter,
som jag ännu kunde ha att anföra, torde väl komma till
uttryck under diskussionen.

Jag ber att få sluta med att framföra mitt erkännande
och tack till avdelningens styrelse för dess initiativ att
upptaga entreprenadväsendet och dess bekymmer till
diskussion inför detta forum, ett initiativ som helt säkert
livligt uppskattats av alla, som önska och erkänna
behovet av ett sunt och kraftigt svenskt entreprenadväsende.

Major Ernst Lindh;

Entreprenadväsendet inom byggnadsfacket innebär
i allt väsentligt, att en byggherre avtalar med en
företagare i egenskap av entreprenör att mot en viss från
början fixerad ersättning verkställa vissa
byggnadsarbeten, såsom uppförandet av en byggnad, om-,
till-eller påbyggnad av befintlig byggnad eller inredandet
av en byggnadsstomme. Denne företagare bör för att
kunna på tillfredsställande sätt genomföra sitt åtagande
disponera för ändamålet lämpliga maskiner och redskap,
hava tillgång till i yrket skicklig personal samt äga
erforderligt kapital för att kunna driva arbetena på ett
rationellt sätt. Ersättningen för entreprenadarbetena
kunna utgå antingen i ett för allt eller efter enhetspris
för olika arbeten.

Entreprenadsystemet jämte arbeten under s. k. egen
regi äro de arbetsformer, som begagnas inom
byggnadsfacket. Den egna regien innebär, att byggherren själv
anställer arbetsledare och genom denne övrig
arbetspersonal m. m. samt anskaffar nödig utrustning i maskiner
och redskap för arbetenas bedrivande. En mellanform
mellan entreprenadsystemet och den egna regien utgör
det fall, då en byggherre avtalar med en entreprenör
eller byggmästare — utan föregående tävlan — om
arbetenas utförande på räkning, som det kallas, dvs.
byggherren betalar de verkliga utgifterna för arbetena m. m.

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Mon Sep 6 16:09:55 2021 (aronsson) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/tektid/1928v/0018.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free