- Project Runeberg -  Teknisk Tidskrift / 1928. Väg- och vattenbyggnadskonst /
69

(1871-1962)
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Like | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

22 sEpt. 1928

VÄG- OCH VATTEN BYGGNADSKONST

69

i berget mellan 3,5 och 7 m. Att få en lämplig krän att
lyfta de lastade korgarna resp. kättknoten från
kanalbottnen upp på vagnsredet beredde åtskilligt huvudbry.
Dels använde vi oss av vanliga elektriska maskinkranar
med stela strävor, vilka ställdes uppe på den naturliga
marken så nära kanalslänten som möjligt, dels av krän
gående på spår i kanalbotten. De förra gjordes flyttbara
genom att ställa dem på tre vagnsreden, varvid
"krangubben" och ena stöttan placerats på var sitt
vagns-rede löpande på ett spår tätt intill kanalslänten, samt den
andra stöttan på ett tredje vagnsrede, löpande på ett
spår parallellt med det förutnämnda spåret men en bit
längre bort från kanalen. För att kunna rikta
"krangubben" i lod efter en flyttning, förlades motviktslasten
på vagnsredena, och stöttorna förbundos med redena
med justerbara wireslingor, som efter inställning
spändes medelst kilning. Uppställningen fungerade rätt bra,
men hade dock flera olägenheter och användes därför
blott i de fall, då vår tuppkran var bunden på annat
håll.

Principritningen till denna senare tuppkranen eller om
inan skall vara högtidlig lokomotivkran driven med
handkraft, fingo vi från kapten Janson i k.
vattenfallsstyrelsen, som använt dylika i Trollhättan.

Med delar från en arbråkran, en stor vändskiva och en
tralla, litet räls, bult och plank samt en beställd bult som
svängningscentrum byggde vi den vackra krän som
finnes avbildad i fig. 2. Sedan servisen kompletterat
densamma med en åkande motvikt på plattformen, för att
kompensera de olika inspänningsmomenten vid lastad
och olastad korg fungerade kranen bra.

För att lyfta och fira korgar fordras emellertid två
man på kranens plattform, vilka ej kunna göra annan
nytta än att då och då "dra’ veven", vilket måste anses
vara slöseri med mänsklig arbetskraft. Tanken på
elektrisk motor övergavs, dels därför att det var rätt
krångligt att montera en dylik, dels därför att den skulle
erfordra en särskild krankörare.

Då vi hade en luftborrmaskin, egentligen avsedd för

Fig. 2. Med denna tuppkran, driven av luftborrmaskinen, som karlen pekar
på, har kanalen i bakgrunden uttagits.

borrning i metall, typ Atlas B. R.-9, ledig, beslöts att
sätta in densamma som drivmotor. Borrmaskinen sattes
på en axel, som växlades ned 4 ggr från handvevarnas
axel, varigenom maskinen blev tillräckligt stark att taga
varje lyft, som derrichen förmådde lyfta ur schaktet.
Lyfthastigheten blev visserligen liten, men detta var av
mindre betydelse, då korgen blott skulle lyftas upp på
redet. Genom att skrota bort den ena ändens bygel på
vagnsunderredet, och ställa korgen tvärs över detsamma

lutande mot den andra bygeln, reducerades lyfthöjden
till c:a 5 dm.

Luftmaskinen regleras medelst ett enda vridbart
handtag. Med detsamma erhölls önskad fart på maskinen i
bägge riktningarna, stopp, samt genom lämplig motluft
broms på maskinen. Detta kontrollhandtag placerades
åtkomligt från marken. Det sköttes av en lastare, som
hjälpte till att svänga kranen. Kranen fordrade därför
ingen särskild maskinskötare och fungerade utmärkt
under en arbetsprestation av c:a 6 000 m3 utlyftat berg.
Dess största nackdel var att utkörning av wiren gick
för långsamt. (För att undvika detta, borde kranspelet
hava varit försett med en frikopplingsanordning av
spelrulle och kugghjulssystem).

Luftborrmaskinen gick aldrig sönder, trots att den ej
var ny, då den köptes. Den var dessutom mycket
behändig att se till, då den kunde kopplas loss och bäras
in på verkstaden, när man så önskade (vikt 15 kg).

En dylik borrmaskin användes även med gott resultat
som motor på andra ställen.

En sådan användning var att draga en betongblandare
(för handdrift), vilken monterats in som trassblandare i
vår betongblandningsstation. Då blandaren under
fyllningsmomentet skulle stå still i ett visst läge, under
blandningsmomentet skulle köras en väg, och under
tömningen en annan, passade ingen vanlig elektrisk motor,
men borrmaskinen gjorde oklanderlig tjänst, trots att
omkastningar av rörelseriktning skedde rätt vårdslöst.

Vi hava också med gott resultat använt en dylik
maskin som primus motor på ett vanligt handspel, se
fig. 3, som drog en mudderskopa längs bottnen för
bort-schaktning av en mindre jordmängd, sedan det visat sig
att körning av skopan med häst ej gick, därför att hästen

Fig. 3. Handspel, dragande mudderskopa, monterad
med luftborrmaskin.

knyckte för hårt när skopan högg fast. Här visade sig
luftmaskinens förmåga att segdraga mycket lämplig.

De luftmaskiner, vars användningssätt som motorer
jag ovan beskrivit, inköptes ursprungligen för att
användas vid borrning under vatten vid vårt
fångdamms-bygge. Fångdammen skulle nämligen utföras som
dubbeldamm på en sträcka av c:a 40 m med ett djup
växlande mellan 4 och 7 m samt hophållas av ett större antal
1" bult, och hålen för dessa måste borras under vattnet.

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Mon Sep 6 16:09:55 2021 (aronsson) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/tektid/1928v/0071.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free