Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
134
TEKNISK TID SKRIFT
28 juli 1928
(Newton’s lag). Trafiken graviterar med andra ord
mot centra enligt lagen för himlakropparnas rörelser.
Översatt på trafikspråket kan denna trafikens grundlag
uttryckas på följande sätt:
Fig. 14. Växelcentrum för såväl yt- som underjordstrafik.
Place de la Concorde i Paris.
3) Varje trafikcentrum med obehindrat trafiktillopp
attraherar trafiken med en kraft, som är direkt
proportionell mot samma centrums relativa dragningskraft
(betydelse) och omvänt proportionell mot kvadraten på
avståndet till dess tyngdpunkt.
Vi hava då antagit, att den radiella dragningskraften
utgår från ett slutet kärnområde i centrum, som i
förhållande till det kringliggande, av centret påverkade
området kan anses koncentrerat i den medelpunkt, från
vilken attraktionen utgår. — Den tangentiella
dragningskraften kan här lämnas åsido. Teoretiskt kan den icke
inverka på den radiella dragningskraften1 och kan ej
heller i och för sig åstadkomma någon acceleration i de
periferiskt riktade gatornas trafikökning.
Det praktiskt verksamma kärnområdets relativa
storlek och gränser bero av en mängd olika faktorer och
växlar från stad till stad, från centrum till centrum. Så
länge det endast rör sig om ett enda och av andra
centra opåverkat trafikcentrum, arbeta alla
trafikföremål av lätt insedda skäl till ökande av trafiktätheten,
dvs de arbeta alla med samma tecken (+), vare sig
trafikföremålen röra sig till eller från centret i fråga.
Trafiktätheten är sålunda oberoende av trafikföremålens
rörelseriktning, om även trafikens förlopp kan därav
påverkas.
Av den ovan framställda gravitationslagen kunna
vidare nedanstående korollarier direkt härledas:
4) Trafikens täthet är omvänt proportionell mot
kvadraten på avståndet från centrum.
Detta är grafiskt åskådliggjort i fig. 1, men i regeln
äro städerna planlagda, som om förhållandet vore det
omvända (se fig. 5). Med hänsyn till denna lag utbildade
centra få i stället trafikleder av ett utseende, som
framgår av fig. 6—8 samt 11 och 12, varom mera i det
följande. På grafiska kartor över trafiktätheten i stä-
1 På grund av plankorsningar med radialgator åstadkomma
dock periferigatorna en ökad stockning i de förra genom de
störningar de föranleda i den eljest jämnflytande trafikströmmen i
radialgatorna, så att strömmen i dessa ryckvis ökar och minskar.
der brukar samma förhållande framträda mer eller
mindre tydligt alltefter städernas struktur såsom
exempelvis synes på den i fig. 15 visade planen över New
York. Särskilt utpräglat framträda känningarne av
denna lag vid inlandsstäder med helsymmetriskt och
centralt inlöpande tillfartsvägar.
5) / den mån hastigheten är direkt beroende av
trafikutrymmet är den vid obegränsad trafik omvänt
proportionell mot trafiktätheten. Hastigheten är således
direkt proportionell mot kvadraten på avståndet från
centrum.
Vill man försöka en närmare jämförelse med
tyngdlagen, kan det anmärkas, att- det i sistnämnda sats
angivna förhållandet borde vara det omvända, dvs.
hastigheten borde vara omvänt proportionell mot kvadraten
på avståndet till centrum, men denna motsägelse är
endast skenbar, och beror därpå, att enstaka kroppar, som
röra sig enbart efter Newton’s lag, utsättas för en
hastighetsacceleration, som förutsättes vara ostörd av andra
kroppar och oberoende av trafiktätheten, under det att
ett obegränsat antal trafikföremål, som röra sig med en
(reglerat) konstant hastighet, vid sin rörelse mot
centrum i stället utsättas för en i samma accelererade tempo
tilltagande täthet. Denna täthetsacceleration motsvarar
matematiskt exakt den i förra fallet uppträdande
hastighetsaccelerationen. Som ökad täthet medför minskad
hastighet kommer alltså hastighetsökningen att i det
förra fallet uppträda vid rörelse mot och i det senare
fallet vid rörelse från ett attraherande centrum1, därvid
dock en given förutsättning är, att trafikföremålens
hastighet kan ökas i det oändliga och proportionellt mot
den minskade tätheten. Vid reglerad trafik är en sådan
hastighetsökning icke möjlig att åstadkomma, eftersom
hastigheten i praktiken icke kan ökas utöver vissa
gränser. Som allmän regel kan man utgå ifrån, att
trafikföremålens hastighet ökar enligt den angivna lagen, tills
detta fått tillräckligt utrymme att utveckla den största
tillåtna hastigheten, sedan blir hastighetsökningen = 0,
givetvis oavsett administrativa lagöverträdelser.
Alla de i det föregående utvecklade trafiklagarna utgå
från förutsättningen, att tillträdet till centrum är fritt
från alla håll och i alla riktningar. Så är dock i regeln
icke fallet vid jordbunden trafik, utan tillträdet sker
längs till bredden mycket begränsade radialförbindelser,
men är däremot händelsen i fråga om lufttrafiken (och
kan i avseende å denna snart nog få aktuell betydelse).
I dessa radialgator utmynna dock större och mindre
tvärgator från de tomtområden, som icke direkt
dräne-ras av de större radial- eller genomgångsgato"rna,
Svårigheterna för trafiken att komma fram till centret
bliva genom denna inskränkning i tillträdet mycket
ökade, men hela denna förträngning av det för trafiken
tillgängliga området kan åtminstone approximativt
anses ske likformigt över stadsplanens yta i den mån dess
1 De levande trafikelementens rörelser uppvisa flera likheter
med molekylernas rörelser, såsom de komma till synes t. e. i en
solhjulapparat. Vid fullständig utpumpning av luften ur
glasbehållaren finnas inga gasmolekyler kvar, och hjulet förblir då
stilla, när det utsättes för solljusets inverkan. Samma blir
förhållandet, om luften fyller flaskan till någon större täthet.
Molekylerna hindra då varandras rörelser i så hög grad, att deras
åverkan på hjulet icke medför något synligt resultat. Är åter
blott en mycket ringa rest av gasmolekyler kvar i glaset, kommer
dessas av solvärmet påverkade rörelseenergi att utvecklas i så
stor frihet och med ett så ringa antal inbördes
sammanstötningar, att deras stötar mot solhjulets skövlar kan på känt sätt
försätta detta i rotation. Den synnerligen väldokumenterade
kinetiska gasteorien, synes alltså tämligen nära motsvaras av de
förhållanden, som gälla beträffande de levande trafikelementens
fria rörelser.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
