- Project Runeberg -  Teknisk Tidskrift / 1929. Allmänna avdelningen /
107

(1871-1962)
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Häfte 7. 16 febr. 1929 - 5 000 000 volt — konstgjorda alfastrålar? av W. K. Castleton

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

16 febr. 1929

A LLMÄNNA AVDELNINGEN

107

av radium ocli dess
biprodukters frivilliga
sönderfall och de därvid
uppkommande strålarnes
användning.

Emellertid har hittills
endast en början gjorts till
detta fängslande studium.
Dörren till de mysterier,
som gömma sig i
atomkärnan har ännu endast
öppnats på glänt.
Vetenskapsmännen äro fulla av
förväntningar, ty de
känna att de börja närma sig
materiens grundläggande
hemligheter. Rutherford
har i själva verket i
mycket liten skala
åstadkommit den konstgjorda
elementförvandling, som de
gamla alkemisterna
drömde om att få fullborda.
Vetenskapsmännen ha
emellertid klart för sig att
innan dörren till dessa
mysterier kan öppnas mera,
måste betydligt kraftigare
verktyg ställas till deras förfogande än vad de nu
hava.

Hoppet om en lämplig och mera tillfredsställande
ersättning för det sällsynta, dyra och okontrollerbara
ämnet radium ligger som vi hava sett i utvecklingen
av metoderna för erhållandet av höga elektriska
spänningar, och i förmågan att kunna sköta dessa säkert
under laboratoriebetingelser. Det är till lösningen av
dessa problem, som Breit. Tuve och deras
medhjälpare hava givit ett värdefullt bidrag.

Enorm energi behövs för att slå sönder kärnan.

Om de elektriskt laddade partiklar, av vilka en
elektrisk ström består få gå mellan två
metallelektroder, mellan vilka det råder en hög spänning, så
komma dessa elektriska partiklar att röra sig mot
elektroderna med en utomordentligt stor hastighet beroende
på den elektriska attraktionen. För att partiklarne
skola komma upp i full hastighet och få största
möjliga energiinnehåll, måste de hindras från att
sammanstöta med de luftatomer, som finnas på deras
väg mellan elektroderna. Därför måste dessa vara
inneslutna i ett kärl, där luften är utpumpad, så att
ett mycket högt vakuum råder. När elektroner utgå
från en elektrod i ett vakuumrör och ett stort
elektriskt. spänningsfall existerar mellan de båda
elektroderna, så komma de att råka den andra elektroden
med en mycket hög hastighet, som närmar sig ljusets,
300 000 kin per sekund.

Det är ganska lätt att medelst denna metod slå ut
elektroner från deras plats i atomen hos ett givet
element, om detta användes såsom måltavla.
Jämförelsevis låga spänningar räcka till för att kunna ge
en ström av elektroner eller positivt laddade atomer
tillräckligt med energi för att kunna utföra detta,
om de användas såsom projektiler. Men för att kunna
intränga i atomens inre. till kärnan, och slå sönder
densamma, måste projektilernas hastighet och följ-

Fig. 2. 5 000 000 volts utrustning utarbetad av vetenskapsmannen vid Carnegie-institutet. Bilden visar
högtrycksbehållaren, kondensatorn, 70 000 voit gnistgapet och mätgnistgapet. Från vänter till höger:

Tuve, Gaviola och Havstad.

aktligen deras levande kraft ökas enormt. Detta kan
endast åstadkommas genom att öka den elektriska
spänningen på röret till dess den uppgår till åtskilliga
millioner voit.

Sådana voltsiffror skulle giva strömmen av
elektroner eller atomprojektiler hastighet och energi nog
för att kunna bli jämförbara med radiums
alfa-partiklar. vilka Sir Ernest Rutherford använde. Icke
endast hastigheten och energien skulle kunna
mångdubblas hos dessa partiklar, jämfört med
radium-partiklarne, utan även antalet projektiler skulle bliva
betydligt mycket större än vad som kunde erhållas
från vilken radiumkälla som helst. Även om
strömstyrkan i ett sådant högspänningsrör icke vore större
än i ett vanligt röntgenrör, så skulle, om spänningen
kontinuerligt finge stå på lika många partiklar med
hög hastighet åstadkommas som skulle motsvara
utsändningen från åtskilliga ton radium.

Högspänningsrör behövas.

Då nu emellertid en praktisk metod för
åstadkommandet av höga spänningar har åstadkommits så
möter en annan svårighet, nämligen den att få
vakuumrör, som kunna motstå de våldsamma påkänningar
för vilka de utsättas.

Vid dessa höga spänningar utsättes glaset för
mycket starka elektriska krafter. Ströelektroner
bombardera det och ej önskvärda elektriska laddningar
samla sig på oväntade platser, med det resultatet att
glaset ger vika och genomslag sker. En ännu större
svårighet ligger däruti att det är nästan omöjligt att
åstadkomma ett vakuumrör. som icke ger vika och
våldsamt urladdas vid 500 000 voit eller t. o. m. lägre,
varav följer att man icke kan öka spänningen mellan
elektroderna utöver denna urladdningspunkt.

Det närmast liggande problemet består alltså icke i
att öka den redan oerhört stora spänningen utan i att

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Tue Dec 12 02:08:54 2023 (aronsson) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/tektid/1929a/0115.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free