Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Häfte 11. 16 mars 1929 - Tekniska museet och den tekniska undervisningen, av Torsten Althin
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
10 mars 1929
TEKNISK TIDSKRIFT
155
samling undervisningsmodeller, som ursprungligen, i
slutet av 1600-talet lade grunden till den tekniska
undervisningen och som sedan, när högskolan för ett
sekel sedan kom till, utgjorde, man kan säga, dess
fasta punkt. Innan jag emellertid går in på mitt
ämne, så har jag den ledsamma bekännelsen att göra,
att jag själv aldrig åtnjutit någon teknisk
undervisning, varför jag såsom museiman kanske alltför
ensidigt kommer att se på problemet.
Jag måste förutsätta, att de flesta här närvarande
åtminstone något känna till tekniska museet i
Stockholm och de arbeten för åstadkommande av dess
samlingar, som sedan museets start 1924 blivit utförda.
Det liar ju skrivits åtskilligt i dagspressen och de
tekniska tidskrifterna om den saken. Den tanken,
som ligger bakom det museala samlingsarbetet har
varit att sammanföra ett material, som kan så fylligt
som möjligt skildra ingenjörskonstens historia i vårt
land, sedan vissa grupper och fack avskilts med
hänsyn till vissa i Stockholm och annorstädes redan
befintliga museer. Om jag skulle redogöra för allt vad vi
hittills sammanfört till museets många magasin, så
skulle det ta liela kvällen och litet till i anspråk.
Museets ena sida är att betona den historiska
utvecklingen och inrangera ingenjörskonstens landvinningar
i det allmänna kulturhistoriska sammanhanget. Detta
sammanhang som alla våra andra museer i stort sett
ha till uppgift att belysa. Samlingarna och de
därmed förenade redan mycket omfattande bild- och
ritningsarkiven äro redan och bliva allt mer och mer av
betydelse för vår industri-historiska och
tekniskhistoriska forskning. Dessa ämnen ha på de senare
åren allt mer och mer tillvunnit sig intresse och
omhuldas nu på mångahanda sätt. Museets andra
uppgift kommer till synes när, som vi nu hoppas inom ej
allt för lång tid, samlingarna kunna göras
tillgängliga på ett bättre sätt än som nu är förhållandet. Då
skall museet vända sig till den stora allmänheten för
att bereda den tillfälle att på ett lättfattligt sätt få
del av ingenjörskonstens stegvisa utveckling. Museet
bör på så sätt kunna komma att inge alla dessa
icke-fackmän en respekt för våra stora uppfinnare och
deras verk samt, för ingenjörernas och
industrimännens gärning och betydelsefulla insats till kulturens
fromma. Detta är helt visst en uppgift av särskild
aktualitet i teknikens århundrade och kan mer än väl
motivera tillkomsten av teknisk-historiska samlingar.
Att den stora allmänheten dessutom kommer att finna
en teknisk-historisk framställning med gamla
originalföremål nöjsam och rolig är jag ganska övertygad
om. Det har kunnat konstateras vid utställningar på
olika områden, som museet på de senare åren
anordnat och erfarenheter från utlandet visa detsamma.
Ett tekniskt museums kulturminnesvårdande
betydelse för den stora allmänheten och icke minst det
uppväxande släktet är alltså klar. Men museet
kommer också att vända sig till de tekniska och
industriella kretsarna och således till dem, som ha särskilda
förutsättningar att förstå värdet av att en gången
tids tekniska arbete räddas undan glömska och
beredes en fristad.
Allmänna tekniska museer av betydenhet finnas
ju numera i Frankrike, England, Tyskland (1903—
1925) och Österrike (1913) för att nämna länderna i
kronologisk ordning, efter nya museers tillkomst. Vid
det allmänna anordnandet av dessa museer har man
i äldre tider utgått ifrån att det viktigaste varit att
få det historiska sammanhanget klarlagt och att få
åskådliggjort de viktigaste uppfinningar och
upptäckter, som under tidernas lopp ha gjorts. På de
senare åren har allt mer och mer betonats, att de
gamla föremålen visserligen ha mycket att lära oss ur
ren teknisk-undervisande synpunkt, men de måste
anknytas och kompletteras med föremål, som belysa
våra dagars tekniska landvinningar och vad de ha att
bjuda. Denna princip för anordnandet av ett
tekniskt museum, den pedagogiska, har utan tvivel
kulminerat i Deutsches Museum och där givits så stor
och framträdande plats, att den i vissa fall fått göra
sig bred på bekostnad av de historiska föremålen.
Med andra ord, de tekniska museerna såsom de
representeras av Deutsches Museum, tendera att bli
undervisningsanstalter i teknologi i detta ords vidaste
bemärkelse. Man kan fråga sig: är detta rätt — och
den frågan torde man kunna ställa utan att på något
sätt avse att kritisera det storartade Deutsches
Museum och dess ytterligt märkliga samlingar.
Deutsches Museum, sådant det nu ligger i hjärtat av
Tyskland, i hjärtat av Bayern och i hjärtat av München är
där fullt på sin plats och motsvarar värdigt sin
skapares, Oskar von Miller, glänsande intentioner. Det
finns otvivelaktigt plats för ett sådant museum, men
bör denna typ bli förebild för liknande anordningar i
andra länder? Det är en fråga, som vore intressant
att få höra meningen om.
I Wien finnes sedan 1913 ett tekniskt museum,
vilket är rätt industriellt betonat. Till förebild för
detta tog man ursprungligen Deutsches Museum-idén,’
men jag har åtminstone den känslan, att man i Wien
stuvat om de tyska idéerna till en för österrikarna
bättre lämpad form, man har så att säga tagit litet
lättare på problemen och löst dem elegantare och tagit
hänsyn till de nationella olikheterna.
Våra kulturhistoriska museer i allmänhet eller
tekniskt, betonade utställningar o. dyl. äro säkerligen
ordnade i mycket lovvärd avsikt att ge den stora
allmänheten och givetvis icke minst fackmännen
åtskilligt att tänka på och lära av. Man måste emellertid
fråga sig: motsvaras ansträngningarna av resultatet,
kan man få besökarna att se på saker och ting, på
anordningarna i stort på ett sådant sätt, som arrangören
tänkt sig? Jag är ledsen att behöva erkänna, att
många med mig gjort den erfarenheten, att det
är ytterst sällan man hittills fullständigt lyckats
härmed. En god hjälp härvid kan givetvis ernås
genom föredrag och demonstrationer. Men felet, att
resultatet icke blir det önskade, kanske icke alltid
ligger hos anordnaren. Vi måste alla erkänna, att vi
faktiskt i icke ringa grad sakna förmåga att
systematiskt och på ett förståndigt sätt taga en
utställning eller ett museum i betraktande. Mångas
erfarenhet är också, att om man exempelvis har ordnat ett
rum, avsett att ge en allmän bild av, låt oss säga, ett
landskaps egenart i husgeråd, vävnader o. dyl. eller
om man avser att visa utvecklingen av en maskin, en
produkt eller dyl. och därvid gjort framställningen så,
att de besökande böra börja t. v. om ingångsdörren
och följa framställningen salen runt, ja, då kan man
slå sig i backen på, att trots pilar och diverse, andra
anvisningar så börja 9 personer av 10 att titta på det
hela till höger eller i mitten eller överallt annorstädes
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
