Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Häfte 14. 6 april 1929 - Svea älv, Göta älv och Dana älv, av Lennart von Post
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
190
TEKNISK TIDSKRIFT
16 febr. 1929
Fig. 2. Sveapassets dalkomplex och Svea älvs huvuddal (Letälvsdalens breda parti mellan
Degerfors och Billinge). Sjöarna Stora Björken och Ölen bildade fjärdar av Ancylussjön.
Efter Generalstabens karta i skalan 1 : 100 000.
havet, nämligen på höj dryggen mellan den mot
Östersjön avrinnande sjön Stora Björken i västligaste
Närke och Letälvens dalgång mellan de till Vänerns
vattenområde hörande sjöarna Möckeln och Skagern.
Alltifrån trakten omkring Degerfors på gränsen
mellan Närke och Värmland och några kilometer söderut
bär snart sagt hela terrängen på denna höjdrygg den
forntida jätteälvens omisskänliga stämpel.
Icke mindre än fem uttorkade fallbäddar ligga här
sida vid sida, vilka samtliga leda ned mot
Letälvs-clalen. Alla fem hava skurit sig djupa rännor i fasta
berget, och tre av dem hava högst betydande
dimensioner. Det sydligaste av dessa fem Sveafall har
efterlämnat en bred canon med mer än tio meter höga,
styckevis tvärbranta väggar. Denna canon skär
tvärsigenom bergryggen, så att den bildar en verklig
genombrottsdal. I ett kolkbäcken på dess botten
ligger den lilla Bergtjärn, och mellan dess väggar
slingrar sig Bergtjärnsbäcken fram som en helt obetydlig
rännil. Ännu ståtligare än Bergtjärnscanon äro
fallrännorna nummer två och nummer fyra från norr
räknat, Domedagsfallet och Grytfallet.
Domedagsfallet har fått sitt namn efter ett parti
inom detsamma, som ortbefolkningen sedan gammalt
givit det talande namnet Domedagshålet.
Över en liten mosse reser sig till 17
meters höjd en lodrät ättestupa med
skarp-vinkliga utsprång och nischer. Denna
bergvägg bildar en del av västra
långsidan av Domedagsfallets rakt i
södernorr löpande fallrämna. Den fortsätter
lodrätt ned till mer än åtta meter under
mossens yta. Vattnet har sålunda här
skurit sig tjugofem meter rätt ned i
berget. Från ättestupans krön ser man över
trädtopparna fallrännans östra sida på
tvåhundrafemtio meters avstånd. Men
denna sida har liksom terrängen i rännans
fortsättning mot söder en helt annan
karaktär än västsidan. Ur ett kaos av
lös-brutna stenblock om ända till flera tiotal
kubikmeter uppsticka vassryggade
kammar, trappavsatser och tvärskurna
bergplintar, åtskilda av rännor av växlande
dimensioner, men alla pekande ned mot
Domedagshålets stora sänka. Här och
där stöter man på jättegrytor, enstaka
eller i grupper.
Det kanske mest imponerande av Svea
älvs döda fall är emellertid "Grytfallet".
I två huvudkaskader har vattnet här
störtat sig utför en brant trappa av
bergavsatser på ömse sidor av en
"Björn-klippa" mitt på fallhuvudet, och nedanför
denna har flödet förenat sig till en samlad
fors om trehundrafemtio meters bredd.
Trappstegen i berget äro oftast urgrävda
på baksidan, så att deras framkanter bilda
långa ryggar tvärs över fallet. Nedanför
avsatserna hava en mängd jättegrytor
utsvarvats av det nedstörtande vattnet, och
på sina håll har vattnet slagit bräscher i
bergryggarna. Väldiga stenblock hava
lösbrutits och vräkts utför fallet. Somliga
av dessa kvarligga ännu omedelbart
nedanför de "ärr", de efterlämnat.
Sveafallens erosionsarbete har både vad
fallrännornas hela form angår och i detaljerna fått sin
prägel genom berggrundens starka förklyftning.
Vattnet har endast i obetydlig utsträckning avslipat och
rundnött berget. I stället har det lösbrutit och vräkt
undan förklyftningsstyckena. Därför är
skarpkantig-heten det mest framträdande draget i fallbäddarnas
ytskulptur. Där vattnet åverkat berget, kan detta
vara sönderskuret i höga och smala kammar, vilkas
släta sidoytor bestämmas av förklyftningsplanen, och
som upptill löpa samman i en skarp egg. Eller ock
hava paralellepipediska förklyftningsstycken
bort.bru-tits det ena efter det andra, så att bergkullarna blivit
tvärt avskurna eller genomdragna av ravinliknande
fåror. Mycket ofta finner man bergpartier, där
förklyftningsstyckena skjutits isär av vattnet, men ännu
ligga kvar i sin inbördes ordning. Ibland kan ena
änden av en bergrygg vara hel och orubbad, medan
mittpartiet liksom gått upp i fogarna och andra
ändens lossade förklyftningsblock sopats undan, men
kanske till en del blivit liggande kvar invid berget
som ett kaotiskt blockröse.
Betydande massor av det material, som på detta
sätt brutits loss från fallens bergbottnar, har vattnet
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
