Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Häfte 14. 6 april 1929 - Svea älv, Göta älv och Dana älv, av Lennart von Post
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
192 TEKNISK TIDSKRIFT 16 febr. 1929
Fig. 5. Från östra sidan av Domedagsfallets ränna. I förgrunden rullblock, i bakgrunden bergplintar.
Östersjön och Västerhavet säger oss, att det vatten,
som älven avbördade, icke kunnat vara någon lokal
insjö, utan måste hava täckt hela trakterna öster om
pasströsklarna, dvs. i första hand hela den nuvarande
Närkesslätten och Mälarelandets lägre områden. Det
kan också ledas i bindande bevis, att ingenting
mindre än Östersjön själv var Svea älvs källsjö. Men
Östersjön var då en insjö, den s. k. Ancylussjön,
vilken, såsom just förhållandena vid Svea älv bevisa,
under ett visst skede låg flera tiotal meter över
världshavets yta. Svea älv var Ancylussjöns första avlopp,
och dess utsinande förorsakades därav, att genom
landets nivåförändringar en annan väg till havet
öppnades för det baltiska nederbördsområdets
avloppsvatten. Detta andra avlopp för Ancylussjön var Dana älv,
vilken alltså kan betraktas som Svea älvs arvtagare.
Man urskiljer i Östersjöns äldre historia tre
huvudskeden: Yoldiaskedet, Ancylusskedet och
Litorina-skedet. Vart och ett av dessa skeden representerar
en huvudetapp i den betydande förskjutning i
fördelningen mellan land och hav, som ägt rum inom
Nordeuropa efter den sista stora landisens bortsmältande.
Dessa förändringar hava förorsakats och reglerats i
sitt förlopp av två faktorer, vilka båda äro
efterverkningar av den forna nedisningen. Under ismantelns
tyngd hade liksom en buckla i jordskorpan tryckts
in, och när isen avsmälte, började denna buckla att
åter lyfta sig mot det jämviktsläge, som motsvarar
jordklotets — geoidens — av rotationen normerade
form och massfördelning. Detta är orsaken till vår
ännu i dag pågående landhöjning; och dennas
allbekanta olikformighet är en självklar följd därav, att
istrycket varit störst i nedisningsområdets centrum,
där ismanteln var tjockast, och allt mindre utemot
periferien. Nedisningens andra inverkan bestod däri,
att en del av jordklotets vattenförråd bands i
landisarnas massa, och att världshavets yta av denna
orsak sänktes. Samtidigt med de nordeuropeiska
nedisningarna voro även andra delar av jordklotets yta i
större utsträckning än nu täckta av landis. Man har
beräknat, att den totala landismassan vid det senaste
glaciationsmaximet varit så stor, att världshavets yta
stått ungefär 90 meter lägre än nu. När landisarna
jorden runt började att avsmälta, återfördes det i dem
bundna vattnet till havet, och detta steg undan för
undan, allteftersom smältningen fortskred.
Strand-nivåns förskjutning inom glaciationsområdena, där
landet efter isbelastningens upphörande steg för steg
höjde sig, blir alltså en resultant av å ena sidan den
verkliga landhöjningen och å den andra havsytans
stigning. Inom områden, där landet steg hastigare än
havet, blev den samfällda verkan av de båda för
nivåförändringen reglerande faktorerna, att havet drog
sig tillbaka och landet växte i höjd och omfång. Men
där det motsatta förhållandet rådde, skred havet in
över de gamla landområdena.
E. Wenström foto.
Fig. 6. Jättegrytor nedanför en klippavsats i Grytfallet.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
