Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Häfte 14. 6 april 1929 - Svea älv, Göta älv och Dana älv, av Lennart von Post
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
196 TEKNISK TIDSKRIFT 16 febr. 1929
UH Va t ten vid Svea älvs
uppkomst
BB Vatten vid Svea älvs
sinande
BM Västerhavets dåtida
vdsiernaveis aanat
Götafjord
Nutida sjöar
Fig. 10. Sunden mellan Vänerbassängen och Västerhavet vid Svea älvs uppkomst samt
Ancylustidens Göta älv. V = Vänersborg; T = Trollhättan.
mar och grund hava strömbrott och virvlar uppstått,
genom vilka berggrunden åverkats på ungefär samma
sätt som skären i havsbandet genom bränningarna.
Sprickorna med förklyftningsstyckena äro upprensade
och utvidgade till flera decimeter breda, djupa
kanaler, vilkas kanter äro rundnötta och avjämnade,
liksom f. ö. alla skarpa former på de för strömmen
utsatta bergpartierna.
Man kan tydligt följa, huru erosionen på skären
tilltagit i intensitet med minskande vattendjup i
sundet och ökad strömstyrka. Redan då vattenytan stod
mellan 60- och 55-metersnivåerna, bliva de
nyssnämnda erosionsformerna synnerligen utpräglade.
Strömmens genomsnittliga hastighet har då varit
1/3—1 /a meter/sek., dvs. ungefär som f. n. i Norrström.
Men när 50-metersnivån nåtts, och strömstyrkan
stegrats till en meter/sek. och häröver, kunna de
bergryggar, som då legat i vattenytan, vara liksom krenelerade
på krönen av det överforsande vattnet; och i deras
kanter äro små jättegrytor på flera håll utsvarvade.
Ända till denna punkt i utvecklingen har
Vänerbas-sängens vatten sjunkit, allteftersom landhöjningen
fortskridit. Dittills kan man icke tala om en Göta älv
utan endast om ett havssund med allt starkare
utåt-gående ström, som ända tills nu gått rakt fram genom
sundet, tvärs över grunden, endast väjande för de
enstaka öarna och skären. Men nu börjar en
höjdskillnad mellan Vänern och havet att kunna spåras
allt tydligare; och i fortsättningen finner man flödet
alltmera begränsat till ett nätformigt system av
slingrande rännor, givna av berggrundens ytformer, och
anslutande till Göta älvs nuvarande lopp, men utgrenat
långt utanför dess gränser. Genom detta rännsystem
forsade den äldsta Göta älv, vilken under en kort tid
utgjorde ett led i Ancylussjöns avloppssystem.
Vänerbassängens vattenyta sjönk vid bäckenets
avstängning från havet icke till sin nuvarande höjd
över pasströskeln, utan stannade drygt 2 meter
ovanom det högsta från historisk tid kända högvattnet i
Vänern. Detta beror icke på att passnivån genom
senare erosion sänkts, utan var en följd av den då-
tida väldiga vattenföringen. Ännu i dag
står Vänerns yta t, o. m. vid lågvatten
nära 31/2 meter högre än pasströskelns
lägsta punkt, och vid högvatten drives
vattenståndet upp till mer än 6 meter
över denna. Detta har sin förklaring i
särskilt en förträngning i Vargöfallens
rännor, vilken hämmar avrinningen och
tvingar vattnet att vid starkare flöde söka
sig omvägar på sidan av huvudfåran.
Detta förhållande — endast ännu mera
pregnant — var det, som kännetecknade
Ancylustidens Göta älv.
Göta älvs vatten är för närvarande inom
Vargöområdet fördelat på två älvfåror.
Huvudälven och Lillån. Huvudälven följer
en rak sprickdal i berget med sträckvis
tvärbranta sidor. Lillån däremot slingrar
sig mellan flacka stränder fram genom
småbruten terräng ett stycke väster om
Huvudälven. Båda fårorna mynna överst i
den breda bädd, som älven skurit åt sig
genom de lösa avlagringarna på
dalslätten mellan Vargön och Trollhättan. Den
trånga, hämmande passagen ligger vid
Huvudnäsfallet i Huvudälvens övre del, strax
ovanför järnvägsbron. Ett litet stycke nedanför denna ’
mynnar en "Tvära" från Lillån ut i Huvudälven.
Både Lillån och Tvärån äro vid extremt
lågvatten i Vänern i det närmaste strömlösa. Men vid
högvatten svälla de, så att deras vattenföring blir
mångdubbelt större än vid medelvatten, medan
Huvudälvens avbördning ökas endast med några tiotal
procent, Vid de allra största högfloderna tagas ytter-
Fig. 11. Ancylustidens Göta älv (vitt). Siffrorna angiva dåtida höjd
över havet. Konturen i det vita betecknar Göta älvs nutida
strandkontur vid medelvattenstånd i Vänern.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
