Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Häfte 16. 20 april 1929 - Stadsavfallet och dess slutliga kvittblivande, av Karl Tingsten
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
216
TEKNISK TIDSKRIFT
16 febr. 1929
eller mindre del ingå som råämnen vid tillverkning av
gatuplattor, murbruk m. m. Återstoden av fasta
förbränningsprodukter måste emellertid alltjämt
uppläggas.
Då man i slutet av förra århundradet sökte tillämpa
det engelska systemet i vissa städer på det
europeiska fastlandet, särskilt i Tyskland, visade det sig
emellertid, att detta ej utan vidare lät sig göra. I
Hamburg, där en mycket stor förbränningsanstalt
uppfördes, försiggick visserligen sopförbränningen
rätt tillfredsställande, beroende på att denna stad då
i avsevärd utsträckning använde stenkol till bränsle,
men då försök gjordes att i hamburgugnarna
förbränna sopor från andra tyska städer med det
mindervärdiga bränslet brunkol och briketter härav,
utföllo dessa mycket otillfredsställande, i det att
särskilt bränsle måste tillsättas för att överhuvud få en
förbränning till stånd. I Berlin gjordes mycket
omfattande och noga övervakade försök, men
framgången uteblev. Huru nedslående detta än var,
arbetade man likväl alltjämt på problemets lösning.
Härunder slog man in på av förbränningsteknikens
utveckling anvisade, från de engelska väsentligt
avvikande, ugnskonstruktioner, bättre avpassade för det
bränslefattiga tyska avfallet, varigenom man uppnådde
för dåtida fordringar rätt tillfredsställande resultat.
Detta åstadkoms särskilt genom nya rostanordningar
och ökning av bränsleskiktets tjocklek —
schaktugnar. Under världskriget och den därpå följande
svåraste nödtiden låg emellertid såväl
sopförbränningen som spörsmålet härom nere för att på senare
åren ånyo upptagas till fortsatt energisk behandling.
Under tiden hade emellertid kriget åstadkommit stora
förändringar även med soporna. Fattigdomen hade
tryckt sin prägel på desamma. Nödvändigheten att
leva indraget, att till det yttersta använda och
tillgodogöra sig allt — bränsle, kläder, husgeråd m. m.
— medförde en betydande minskning, i vad som
tidigare överlämnats till sopbehållaren och givit dess
innehåll ett visst värde. Förändringen kom särskilt
till synes, när den under kriget nedlagda sopförbrän-
Fig. 1. Flyttbar ugn för brännbara
skräpsopor. (Enklaste slag.)
ningen ånyo skulle igångsättas — någon förbränning
kunde ej åstadkommas med de bränslemagra
efter-krigssoporna. Detta kunde dock ej nedbryta den
tyska energien och företagsamheten. Med stöd av de
nyaste erfarenheterna inom bränsletekniken arbetar
man, trots det sålunda försämrade råmaterialet,
alltjämt på sopproblemets lösning genom avfallets
förbränning. Härvid åsyftar man i främsta rummet att
till det yttersta avpressa avfallet varje uns av
värme-värde samt att med minsta möjliga förluster
nyttiggöra det alstrade värmet. Man har därvid sträckt
sina förhoppningar mycket långt, varom mera längre
fram. Här må blott framhållas att en nutida tysk
sopförbränningsanstalt är ett under av teknisk
fullkomlighet, där den mekaniserade ekonomiseringen av
värmet är driven till sin spets.
Sopornas fabriksmässiga behandling i samband med
deras förbränning.
Det anförda angående särskilda behandlingssätt av
soporna vid sidan av eller i stället för tidigare mera
primitiva förfaranden må tjäna som bakgrund för
efterföljande granskning av i samband med
sopförbränningsteknikens utveckling framträdande
uppfattning om möjligheten att göra stadsavfallets slutliga
kvittblivande till en i alla avseenden tekniskt ordnad
fabrikationsangelägenhet. Till den ändan må det
tillåtas oss att för frågans belysande i bättre
sammanhang göra anknytning till den förut behandlade
sopuppläggningen.
Denna uppläggning torde i städer med sådana
omgivningar, som härtill inbjuda, få anses fullt
tillfredsställande. Tack vare detta förfarande ha värdefulla
markområden skapats, en del parker och lekplatser
kunnat komma till stånd på ett enkelt och naturligt
sätt, terrängen blivit omformad på ett för människans
behov tjänligt sätt. Systemet arbetar emellertid på
lång sikt och under tiden för fyllnadsarbetena äro ju
ock sopfälten mindre behagliga att skåda.
Förfarandet är så att säga grovt och tekniskt ofullkomligt, det
tillfredsställer ej människans medfödda böjelse för
invecklade mekaniska processer. Allt detta i
förening med det alltid med framgång frammanade
hygieniska spöket — de överdrifter och åtgärder, vartill
detta givit anledning, ha kostat städerna ofantliga
summor — har gjort, att man allt mera högljutt, ej
så mycket från stadsförvaltningarnas sida som från
vissa företagare — maskinfirmor — särskilt i det
spekulativa Tyskland, börjat ropa på genomförandet
under alla förhållanden — således oberoende av
naturliga uppläggningsmöjligheter — av en rationell,
industrialiserad behandling av soporna, en
behandling som skulle komma avfallet som sådant att
försvinna, efterlämnande i gynnsamma fall en ej
obetydlig vinst. Härvid bygger man i främsta rummet på
sopornas förbränning och det härvid alstrade värmets
tillvaratagande för nyttiga ändamål, men därjämte
även på förbränningsprodukternas användning för
tillverkning av byggnads- och
gatubeläggningsmate-rial — konstgjord sten av olika slag — samt värdet
av vissa hopsamlade föremål. Man vill med andra
ord göra sopornas slutliga kvittblivande till en fullt
fabriksmässig, maskinellt ordnad hantering,
varigenom desamma skulle omvandlas till nyttigheter av
skilda slag. Härvid framhäves med stor kraft, att
processen såsom till huvudsaklig del utförd med me-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
