Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Häfte 17. 27 april 1929 - Stål kontra andra metaller, speciellt lättmetaller, av W. Dan. Bergman
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
20 april 1929
TEKNISK TIDSKRIFT
’231
duktion av vikten hos en konstruktion minskar i sin
tur vikten hos de konstruktioner, som uppbära denna
till följd av den mindre belastning, dessa utsättas för.
Hos gjutgods är ofta en viss minimitjocklek
betingad av gjuttekniska orsaker mer än av
hållfasthetshänsyn. Då denna minimitjocklek är relativt låg
för lättmetallerna blir fördelarna vid användning av
dessa påtaglig.
Korrosion.
I anslutning till dr Kjerrmans uttalande om
korrosion skall relateras några rön beträffande korrosion
av lättmetaller, speciellt aluminium och dess
legeringar. Konturerna för detta problems lösning börjar
skönjas. Beträffande magnesium återigen är det
osäkert om man hunnit så långt. En av
magnesiums nackdelar är just dess mindre goda egenskaper
i korrosionshänseende. Sannolikt sammanhänger
detta till stor del med framställningsmetoden. Till
största delen framställes f. n. magnesium genom
elektrolys av vattenfritt klormagnesium. Då spec. vikten
av elektrolyten och metallen är ganska lika, har det
visat sig förenat med rätt stora svårigheter att
avlägsna det sista spåret av magnesiumklorid, vilket
ämne är synnerligen hygroskopiskt och lätt ger
upphov till begynnande korrosion. Enligt senaste
uppgifter skulle man emellertid nu ha lyckats att genom
särskild efterbehandling av metallen avlägsna dessa
spår av klorid. I Amerika användes en metod för
elektrolytisk framställning av metallen ur
magnesiumoxid, varigenom faran för kloridföroreningar
elimineras. Tecken tyda på att orsakerna till magnesiums
korrosion skola kunna utrönas och att vi därmed
skola få en kraftig utveckling även av denna metalls
användning.
Korrosionsfrågan för aluminium ocli dess legeringar
har kommit på ett säkrare plan, och den första
misstron mot aluminium har lagt sig sedan man kommit
mera under fund med de faktorer, som spela in vid
korrosionen. Framstegen i detta avseende bero på
förbättrade tillverkningsmetoder, varigenom man
lyckats eliminera skadliga föroreningar. Den olegerade
aluminium, som nu förekommer i marknaden,
erbjuder i stort sett ett mycket tillförlitligt materiel i
korrosionshänseende och är betydligt överlägset
vanliga stålsorter.
Aluminium i rent tillstånd torde praktiskt taget
vara oangripligt för vanlig korrosion. Då man för
att förbättra hållfasthetsegenskaperna hos aluminium
måst tillgripa legeringar med andra metaller, uppstår
en försämring i korrosionshänseende, vilken tidigare
ansetts oundviklig. På senare år har gjorts mycket
omfattande undersökningar för att klargöra förloppet
vid korrosion, speciellt vid legeringar av
duralumintypen. Det är bland annat U. S. Bureau of Standards,
som ägnat dessa frågor ett ingående studium och jag
skall här ge en kortfattad redogörelse för de resultat,
som därvid uppnåtts. Det har länge varit känt, att
man hos dessa legeringar har att räkna med två slag
av korrosion. Den ena formen är en ren oxidation
från ytan, alltså jämförlig med vad som inträffar vid
stål, men med den skillnaden, att det bildade
oxid-lagret utgör ett mycket verksamt skyddsmedel. Först
när detta oxidskikt genom mekanisk åverkan blivit
skadat fortsätter korrosionen inåt. Den andra formen
av korrosion hos dessa legeringar är av en mera all-
varlig beskaffenhet, men inträffar relativt sällan och
endast i tunna sektioner, speciellt i tunn plåt. Denna
korrosion är av inre kristallinisk art och förorsakar,
när den inträffar, rätt avsevärd minskning av
hållfastheten. Förhållandena medge här icke att närmare
ingå på de mycket omfattande undersökningar, som
på skilda håll gjorts för att komma till klarhet över
detta fenomen. Jag kan här endast inskränka mig
till att meddela, att man nu anser sig hava funnit
orsakerna härtill, och därigenom erhållit medel att säkra
sig mot detsamma. Den oro, som särskilt från
flygmaskinskonstruktörer uttalats mot användning av
duralumin och liknande legeringar, torde nu ej ha
större fog för sig.
Fig. 1 visar en bild av en fackverkskonstruktion av
duralumin i förening med en stålplåt. Bilden är
publicerad av U. S. Bureau of Standards och har enligt
samma källa utsatts för väder och vind, under en tid
av tre år, placerade å taket till en av Bureau of
Standards byggnader. Både duralumin och stål voro utan
skyddsmedel. Bilden ger ju en överskådlig jämförelse
mellan korrosionsgraden hos duralumin jämfört med
stål.
Värmebehandling av duralumin sker i två faser.
Den första består i en uppvärmning till lämplig
temperatur, vanligen ca 500°C under viss tid samt
därefter en hastig avkylning. Den andra fasen består i
en s. k. åldershärdning, antingen vid rumstemperatur
eller vid högre temperatur, då vanligen mellan 100—
200°.
Fig. 1. Fackverkskonstruktion av
duralumin i förening med stålplåt, utsatt för
väder och vind under tre år.
Man har funnit, att den interkristallina korrosionen
är i hög grad beroende av ovannämnda härdnings- och
avkylningstemperatur. Likaså är det av betydelse för
korrosionsbeständigheten, på vilket stadium av
värmebehandlingen, kallbearbetningen äger rum.
Vad här blivit sagt hänför sig till legeringar av
duralumintypen, alltså legeringar, som fått sina
hållfasthetsegenskaper genom dels en värmebehandling, dels
en mekanisk bearbetning.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
