Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Häfte 18. 4 maj 1929 - Stål kontra andra metaller, speciellt lättmetaller. Diskussion, av J. Leffler, Erik Falk, Arvid Johansson, Johan Morsing, Ivar Olsson, Tord Ångström, B. Kjerrman, J. A. Bonthron, W. Dan. Bergman, Evert Wijkander och Torkel Berglund, referat av Fmn.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
20 april 1929
TEKNISK
TIDSKRIFT
’241
centiga manganstålet, som hittills ansetts omöjligt att
bearbeta med skärverktyg.
I fråga om formgivning av metaller i kallt tillstånd, kan
det i detta sammanhang vara lämpligt erinra om de
framsteg, som kallvalsningen gjort under senare är. Stor
uppmärksamhet ägnas för närvarande åt det s. k.
cluster-verket, vilket består av sex valsar, därav fyra stödvalsar
med relativt stor diameter och tvenne arbetsvalsar av
liten diameter. Genom denna anordning vinnes dels
minskad fjädring, dels blir bredningen väsentligt
reducerad, varigenom man kan fortsätta valsningen längre
utan risk för kantbrakor.
Med det anförda hade talaren velat antyda de vägar,
som stå öppna för utvecklingen på järnets och stålets
område. Helt säkert befinna vi oss alltjämt mitt uppe i
en utvecklingsperiod för denna uråldriga metall, som icke
i fråga om resultat kommer att stå efter den snabba
utveckling, som kännetecknar de andra metallerna och
deras legeringar, särskilt de s. k. lättmetallerna. Och det
blir helt visst icke något "kontra", utan båda
metallgrupperna komma att trivas och utvecklas vid sidan av
varandra. Där hållfasthet i dess olika former är ett
huvudvillkor, där går stålets väg; komma fordringarna pä
hållfasthet i andra rummet, medan konstruktionens vikt är
avgörande, så få lättmetallerna hemortsrätt. I många
fall blir givetvis metallkostnaden utslagsgivande. I detta
hänseende har järnet alltjämt ett starkt försprång.
Bergsingenjör Johan Morsing meddelade, att han från
bergsingenjör Ture Haglund mottagit en av denne, som
var förhindrad närvara, men i förväg fått del av
inledarnas föredrag, upprättad promemoria. Talaren uppläste
denna, vilken var i huvudsak av följande innehåll:
Dr Kjerrmans anmärkning att det är betydligt
vanskligare att arbeta med aluminium och
aluminiumlegeringar, emedan lätt slagmärken och permanenta
deformationer uppstå vid montering, är föga befogad vid
lättmetallers behandling av vant folk.
Dr Kjerrman framhåller vidare, att det skulle vara
svårare att övervaka temperaturförhållandena vid
bearbetning av lättmetaller bl. a. på grund av att man ej har
någon hjälp av synlig strålning.
Härtill må invändas, att detta givetvis kan vara en
svårighet för en arbetare, som är helt inställd på arbete
med stål, men att det mer är en fråga om tillräcklig
övning vid dylikt arbete. Temperaturen vid början av en
bearbetning låter sig ju givetvis lättare exakt inställas,
om temperaturen är låg, under användande av
mätningsinstrument, och därtill kommer att avkylning av
arbetsstycket vid lägre temperatur sker långsammare än vid
högre, vilket tydligt innebär en fördel för lättmetallernas
bearbetning. Värmeledningsförmågan är även betydligt
större hos lättmetaller, vilket gör det lättare att uppnå
och vidmakthålla en jämnare temperatur genom hela
arbetsstycket än vad fallet är med stål.
Vidare hade dr Kjerrman uppgivit, att
lättmetalle-ringar ej låta sig sammansvetsas i värme. Detta låter
sig emellertid i många fall med fördel göra. Som
exempel må nämnas dels vanlig hammarsvetsning och dels att
blåsor, som ej äro starkt oxiderade, sammansvetsas vid
valsning.
Ingenjör Bergman hade talat optimistiskt beträffande
lättmetallernas möjligheter. Förhållandet mellan
procenthalterna av järn och aluminium i jordskorpan torde
knappast få något inflytande på förhållandet mellan
produktionskvantiteterna. Det måste påpekas att
framställningen av aluminium och även magnesium erfordra så
stora kraftmängder att en produktion motsvarande mer
än en bråkdel av järnmängden knappast torde komma
ifråga. Aluminium till ersättande av det järn, som nu
tillverkas på ett år, skulle ung. motsvara en produktion av
mer än hundra gånger så mycket aluminium som nu,
vilket enbart för elektrolysen skulle kräva en kraftförbruk-
ning av mer än 70 000 000 kW-år. En ökning till
ungefär tiodubbla nuvarande produktionen torde ligga mer
inom möjligheternas gränser, men knappast vara att
snart förvänta. Järn och stål kunna nog därför alltid
vara säkra på att få behålla främsta platsen, i vad det
gäller kvantiteten.
Den av ingenjör Bergman vid lättmetallers behandling
som maximum angivna skärhastigheten av 1 500 m/min.
vid ett varvtal av 5 000 v/min. fann talaren knappast
möjlig. Enligt föreskrifter från Vereinigte
Leichtmetall-Werke väljes skärhastigheten vid svarvning
lämpligast mellan 350 till 800 m/min. Vid fräsning uppgår
vid en skärhastighet av 400 m/min. och ett fräshuvud
med 150 mm diameter varvtalet till 850 samt vid 250
mm diameter till 500 v/min. Skärhastigheter av 600
m/min. kunna även med fördel användas. Vid
borrning angives en skärhastighet av 60 till 100 m/min.
Vid slipning med fräs komma varvtal av mer än 1 000
v/min. ifråga.
Svetsning genom hamring är användbar såväl vid
olegerad aluminium, som även vid vissa av
legeringarna. Svetsstället erhåller härvid samma
hållfasthet som oförädlad legering. Genom förädling på
vanligt sätt kan hållfastheten ökas.
Autogensvetsning kan med fördel användas såväl för
renaluminium som för vissa av dess legeringar. Genom
efterbehandling av svetsfogen kunna härvid mycket
goda hållfastheter uppnås. Vid ren aluminium kan
svetsfogen kallhamras. Vid legeringarna måste
kallham-ringen föregås av en hamring av fogen i värme.
Svetsningslågan får vid svetsning av aluminium och
alumi-niumlegeringai’ ej ha för hög temperatur. Vissa slag
av aluminiumlegeringar låta sig ej med fördel svetsas.
Elektrisk svetning ger på grund av för hög
temperatur som regel sämre resultat.
Lödning bör undvikas då det är fråga om större
hållfasthet, och är även med hänsyn till korrosion i många
fall olämpligt. Det finns dock ett flertal rätt goda
löd-medel, som särskilt äro användbara för olegerat
aluminium.
Nitning bör föredragas då det gäller högre
hållfastheter. Även nitningen erfordrar emellertid
specialkunskap och användandet, särskilt då det är fråga om
större nitar, av specialapparater.
Dr Kjerrman har framhållit att man genom tillsatser
av främmande ämnen kan i mycket hög grad förändra
järnets egenskaper, så att detta blir relativt
motståndskraftigt mot korrosion, och detta även vid högre
temperaturer, samt synes anse att järnet i detta hänseende
skulle principiellt skilja sig från aluminium, som icke
skulle på liknande sätt kunna förädlas gentemot
korrosion.
Höga temperaturer kunna visserligen
aluminiumlege-ringarna icke motstå. Däremot är det mycket väl
möjligt att, genom tillsatser öka deras motståndsförmåga
mot korrosion. Särskilt utövar en tillsats av 0,2 %
antimon i legeringen "K. S. Seewasser" en mycket
kraftig förbättring i detta avseende. Det är bekant att olika
legeringsbeståndsdelar inverka på högst olika sätt.
Järn är sålunda en med hänsyn till korrosion mycket
skadlig inblandning i aluminium, under det att i
vanligt handelsaluminium förekommande halter av kisel ej
äro menliga i detta hänseende. Vid riktig
värmebehandling inverka ej heller högre kiselhalten menligt. Detta
är endast angivet som exempel på att förhållandena i
detta hänseende äro av analog art som vid järn.
Bekant är ju även att såväl aluminium av högsta
renhetsgrad som järn av högsta renhetsgrad båda äro mycket
mer motståndskraftiga än vanligt handelsjärn eller
handelsaluminium. Mycket torde ännu såväl
beträffande aluminium som järn här vara att vinna genom
fortsatta forskningar. Aluminiumets motståndskraft
baserar sig i de flesta fall på bildandet av en skyddande
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
