Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Häfte 20. 18 maj 1929 - Allmän och enskild affärsverksamhet, av H. B—d.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
18 maj 1929 TEKNISK TIDSKRIFT 299
ALLMÄN OCH ENSKILD AFFÄRSVERKSAMHET.
Jämförande undersökning rörande allmän
och enskild affärsverksamhet i Sverige.
Utgiven av Svenska nationalkommissionen för
internationella näringsfrågor
(Internationella handelskammarens organ i Sverige).
Ovannämnda undersökning utgavs i höstas i en
fransk översättning och nu föreligger en svensk
upplaga av densamma. Redigeringen har ombesörjts av
fil. lic. Erik Linder, som också skrivit de flesta
kapitlen. För vissa delar av utredningen har herr
Linder haft medhjälpare. Sålunda har bergsingenjören
Erik W. Tillberg i samråd med herr Linder
utarbetat de i arbetet ingående redogörelserna för
Sveriges utbyggda vattenkraft, kanalväsendet,
postväsendet samt gas- och elektricitetsverk. Amanuensen
Gösta Eklundh har även medveikat och utarbetat
en översikt av den statliga och privata
försäkringsverksamheten.
I inledningskapitlet redogöres för den plan, som
legat till grund för undersökningen. Enligt denna
avser utredningarna att omfatta den allmänna
affärsverksamhetens utbredning och art, ekonomiska
förhållanden, tekniska standard och anpassning efter
konsumenternas krav på en tillfredsställande
betjäning. Uppmärksamhet har också ägnats åt i vad
mån affärsverksamheten sammanblandats med
statens och kommunernas övriga verksamhet. 1 detta
kapitel lämnas även en allmän orientering över de
former den statliga och kommunala
affärsverksamheten tagit samt den indelningsgrund, som följts då
det gällt att bestämma gränsen mellan allmän
affärsverksamhet och enskild ekonomisk företagsamhet.
Till deri förra har, med undantag för apoteksväsendet,
uteslutande räknats sådana företag, som helt ägas och
drivas av det allmänna.
Författaren gör sig emellertid skyldig till ett
misstag, då han, såsom exempel på kommunal
affärsverksamhet, nämner utminutering av vin- och
spritvaror. Enligt gällande rusdryckslagstiftning är det
nämligen icke tillåtet för kommun att bedriva sådan
verksamhet. Lagstiftningen har också avkopplat det
kommunala intresset i denna rörelses ekonomiska
resultat. Som nyss nämnts räknar författaren jämväl
apoteksväsendet till allmän affärsverksamhet och
anför såsom motiv härför: "Visserligen ägas och drivas
apoteksinrättningarna av enskilda, men för att
inne-hava apotek fordras av kungl. maj:t meddelat
personligt privilegium. Då dessutom apoteksvarornas
priser i minuthandeln äro reglerade genom en av
kungl. maj:t utfärdad prislista, torde denna rörelse
vara berövad den enskilda företagsamhetens
grundläggande egenskaper. I den följande framställningen
har därför apoteksrörelsen ansetts böra hänföras till
det allmännas affärsverksamhet". Nu nämnda
inskränkningar i näringsfriheten för apoteksrörelsens
vidkommande kan dock icke anses utgöra tillräckliga
skäl för att räkna denna rörelse till allmän
affärsverksamhet. Liknande inskränkningar finnas ju för
övrigt inom andra områden av det privata näringslivet,
exempelvis den enskilda järnvägsdriften.
Konsekvensen hade därför fordrat att även denna hänförts till
samma kategori. Så har emellertid icke skett.
Vad nu sagts beträffande apoteksrörelsen gäller
endast frågan huruvida apoteken skola betraktas
såsom enskilda eller allmänna affärsföretag. Här
avses alltså icke någon kritik av författarens
redogörelse för apoteksväsendet, vilken i och för sig
är intressant och ger en god inblick i denna rörelses
organisation men därför icke kan sägas höra hemma
i ett arbete, vars uppgift angives vara att giva en
jämförande översikt av allmän och enskild
affärsverksamhet. Så mycket större anledning hade det då
varit att medtaga de båda halvstatliga företagen, A.-b.
Vin- & spritcentralen och A.-b. Svenska
tobaksmonopolet, vilka ju också omfattas med ett aldrig svikande
intresse från allmänhetens sida.
I kapitlet "De allmänna och enskilda järnvägarna"
redogör förf. för järnvägsnätets uppdelning med
avseende på ägare, trafikens omfattning, antal personal
samt den statliga och enskilda järnvägsdriftens
ekonomi m. m. och gör därvid många intressanta
påpekanden. Bland däri intagna sifferuppgifter och
ta-bellariska översikter finnes också en jämförelse
mellan personalens löner vid statsbanorna å ena sidan
och vissa större enskilda järnvägsföretag samt
enskilda järnvägar över huvud taget å andra sidan.
Härav framgår att den genomsnittliga betalningen per
individ av personalen vid statens järnvägar
överstiger medellönen vid de enskilda järnvägarna. Det är
emellertid mycket vanskligt att på basis av
tillgänglig statistik göra exakta jämförelser rörande
personalens löner vid statens och enskilda järnvägar, enär
allt för många svåröverskådliga förhållanden spela in
härvidlag. Personalen vid de enskilda järnvägarna
uppbär väsentligt olika avlöningsförmåner vid banor
tned god och mindre god ekonomi samt har också vid
skilda järnvägar olika tjänstgöringsvillkor. En
bidragande orsak till att den genomsnittliga lönen för
statens järnvägars tjänstemän blir så pass hög som
den är jämfört med motsvarande löner vid flertalet
av de enskilda järnvägarna, är till stor del beroende
på att nära hälften av statsbanenätet kommer på
Norrland, där icke mindre än c:a 85 % av järnvägarna
äro statsbanor, medan i övriga Sverige
statsjärnvägarna endast utgöra omkring 24 % av den totala
banlängden. Till följd av de höga levnadsomkostnaderna
i Norrland kommer lönen för den där placerade
personalen i genomsnitt att utgå efter högre
dyrortsgrup-per än i mellersta och södra Sverige. Denna
omständighet måste man taga hänsyn till vid jämförelse av
lönerna vid statens och enskilda järnvägar.
Författaren påpekar att några avskrivningar ej
göras i syfte att nedbringa det bokförda värdet å
statsbanenätet till en nivå, som står i överensstämmelse
med dess avkastning. Det må då nämnas, att denna
fråga under senare år varit föremål för riksdagens
uppmärksamhet. Sålunda uttalade 1927 års riksdag,
i samband med prövning av förslaget till nytt
malm-avtal, önskvärdheten av att en avsevärd del av
statens inkomster från malmbolaget årligen måtte
användas till avbetalning av oräntabla delar av det
lånekapital, som funnes nedlagt i statens
järnvägsanläggningar. 1928 års riksdag uttalade sig för
genomförande av ett av järnvägsstyrelsen ifrågasatt
förfarande att viss del av statens järnvägars oräntabla lå-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
