Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Häfte 26. 29 juni 1929 - Det utrikespolitiska kvartalet, av Rütger Essén
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
357 b
TEKNISK TIDSKRIFT
29 juni 1929
DET UTRIKESPOLITISKA KVARTALET.
Av Rütger Essén.
De två stora händelserna under det andra kvartalet
av 1929 äro skadeståndsfrågans nya reglering och de
engelska parlamentsvalen med åtföljande
regeringsskifte.
Det var de sista dagarna i maj som de i Paris
församlade "experterna" äntligen lyckades nå enighet om
det nya tyska betalningsschema, som — under
förutsättning av de berörda regeringarnas fastställande —
är avsett att från den 1 september i år träda i stället
för den sedan 1924 gällande Dawes-planen.
Den nya uppgörelsen — allmänt benämnd
Youngplanen — innebär flera väsentliga förändringar gent
emot Dawesplanen.
Att börja med har en betydande reduktion skett av
skadeståndets totalbelopp. Dawesplanen lämnade
denna fråga öppen. Den skapade endast ett
betalningsmaskineri med tyska årslikvider, av (från hösten
1928) ett grundbelopp på 21/2 milliarder guldmark.
Formellt gällde alltså alltjämt 1921 års totalsiffra för
den tyska skadeståndsskulden av 132 milliarder
guldmark, ehuru Dawesplanens likvider ej ens kunde
förränta detta fantastiska belopp. Nu har Tysklands
betalningsskyldighet för egentligt skadestånd
reducerats till cirka 30 % av 1921 års summa, eller till 36
årsbetalningar på i medeltal 2 050 millioner mark —
alltså en avsevärd minskning även i förhållande till
Dawesplanens likvider.
Efter utgången av de 36 åren, alltså efter 1965, skall
Tyskland erhellertid fortfarande under 21 år bidraga
till avveckling av de f. d. allierades skulder till
Förenta staterna, vilka enligt de träffade skuldavtalen i
allmänhet ej äro slutamorterade förrän vid denna
senare tidsperiods utgång. Härvidlag äro emellertid
Tysklands förpliktelser högst villkorliga och i själva
verket ej större än övriga intresserade makters. Man
har synbarligen tänkt sig att dessa slutliga likvider
till Amerika skola kunna huvudsakligen täckas av den
nyinrättade internationella bankens vinst, varjämte
Tyskland skall bli fullt delaktigt i varje reduktion
som U. S. A. eventuellt kan komma att medgiva sina
europeiska gäldenärer.
Liksom i fråga om Dawesplanen ligger emellertid
även Young-planens egentliga betydelse i de för de
närmaste åren gällande stipulationerna.
Den tyska betalningsskyldigheten har som sagt rätt
avsevärt reducerats. I samband härmed upphör även
det nuvarande hypoteket (11 milliarder mark) för
skadeståndsändamål på de tyska statsjärnvägarna att
gälla. Men vad som även upphör är hela det
nuvarande arrangemanget för betalningarnas
verkställande och mottagande. Hittills ha skadeståndslikviderna
inlevererats i tyska riksbanken på den av de allierade
utsedda skadeståndsagentens konto. I fråga om
beloppens överförande till utländsk valuta, har en
särskild skyddsapparat (transferkommittén) fungerat,
med uppgift att hindra skadliga återverkningar på den
tyska valutan av dessa överföringar. I vissa fall har
all överföring kunnat stoppas.
dessa funktioner — skadeståndsagentens och
transferkommitténs — övertagas nu av den nya
internationella bank, som upprättas av de berörda
ländernas centralbanker, och vari Tyskland blir delaktig på
samma grundval som de allierade huvudmakterna.
Denna bank får alltså även åtaga sig
transferskyddet, och därmed i viss mån även ansvaret för den
tyska valutan. I fråga om ett årligt belopp om 660
millioner mark har Tyskland emellertid fått avstå från
varje transferskydd. Denna summa skall sålunda
varje år ovillkorligen överföras. Däremot kan
Tyskland i övrigt vid inträffande svårigheter i stor
utsträckning medgivas betalningsanstånd.
Framtiden kommer att få utvisa om och i vad mån
Youngplanen innebär en definitiv lösning av
skadeståndsfrågan. Sannolikt blir den endast ett nytt
provisorium. Den från fredsslutet 1919 och de närmast
följande åren ärvda oerhörda politiska belastningen
på skadeståndsfrågan kan endast gradvis avskrivas.
Även synes det mer än tvivelaktigt om Young-planens
trots reduceringen alltjämt mycket stora årslikvider
verkligen skola kunna låta sig verkställas.
Dawesplanens amorteringar ha hittills som bekant i
verkligheten endast kunnat finansieras genom tysk
utländsk skuldsättning, framför allt i Förenta staterna.
Detta kan svårligen i längden fortgå i samma tempo.
Man hoppas emellertid på en snabb utveckling i
positiv riktning av Tysklands utländska betalningsbalans,
grundad just på det allmänna stärkande av det tyska
näringslivet som det amerikanska kreditflödet
medfört.
Värdet av dessa uträkningar kommer emellertid
som sagt framtiden att utvisa. Vad som likväl redan
nu är tydligt är att Youngplanen dock utgör ett steg
i rätt riktning. Tysklands ekonomiska och politiska
rörelsefrihet ökas och den internationella solidariteten
på det ekonomiska området stärkes. En synnerligen
stor och positivt betydelsefull uppgift kommer i dessa
hänseenden med all säkerhet att fyllas av den nya
internationella skadeståndsbanken. Denna institution
kommer också helt visst att göra sig gällande långt
utanför den egentliga skadeståndsfrågans gebit och
kommer eventuellt att kunna bli en mäktig hävstång
för Europas allmänna ekonomi.
För Frankrike, och även för en del av de smärre
allierade makterna, torde huvudsyftet med den nya
uppgörelsen ha varit de ökade möjligheterna till
skadeståndsskuldens "kommersialisering". Denna term
innebär att med den tyska betalningsskyldigheten som
hypotek ett stort internationellt lån skall kunna
upptagas och därigenom en större del av skadeståndet
omedelbart kunna komma Frankrike till godo.
Förutsättningarna för en dylik omfattande
internationell finanstransaktion ha genom Young-planens
säkerställande otvivelaktigt i stor utsträckning ökats.
Därutöver kräves emellertid självfallet att den
angloamerikanska storfinansen — och främst den
amerikanska —- är villig medverka till en dylik operation.
För att nå detta mål torde Frankrike emellertid bli
tvunget att bita i tvenne sura äpplen, nämligen dels
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
