Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Häfte 27. 6 juli 1929 - Nickel-krommetoden och rostskyddet, av Erik Hallström - Katalysen som hjälpmedel vid ombildning av kolväten, av Carl Krauch
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
29 juni 1929
TEKNISK TIDSKRIFT
367 a
grundmetallen bleve hermetiskt avstängd från
atmosfärens korroderande inflytanden eller andra agenser. Då
detta ej kan ernås genom svaga metallbeläggningar,
skulle man komma till förkromningstider om 4—6
timmar, varigenom — jämte andra nackdelar —
förfarandet skulle visa sig fullkomligt oekonomiskt i de flesta
fall. Vid användning av mellanskikt däremot blir den
för rostskydd erforderliga minimalbeläggningen
(tjockleken) framställd av en annan, väsentligt billigare och
snabbare utfällande metall än krom, företrädesvis nickel,
sedan polerad och härefter under kort tid förkromad,
det sistnämnda för att skydda ytan mot anlöpning eller
"blindhet" och samtidigt förläna den förkromningens
smakfulla utseende.
Speciellt vid mässing som grundmetall har
användningen av nickelkromförfarandet blivit en tvingande
nödvändighet, såvida det gäller rostskydd för delar, som
ständigt äro utsatta för atmosfärens verkningar.
Mångåriga erfarenheter och iakttagelser, som också
bekräftats från Amerika, hava ådagalagt, att en direkt
för-kromning — utan mellanskikt — på mässing icke äger
tillräcklig motståndskraft mot vittringsinflytanden.
Lägger man däremot nickel mellan grundmetallen och
kromöverdraget, då kunna de vid kromutfällningen i porerna
inneslutna mikroskopiska delarna, som huvudsakligast
bestå av kromsyreelektrolyter, vid tillräckligt stark
nickelbeläggning icke mer verka korroderande på
mässingen. Nickel har visat sig särdeles lämplig som
mel-lanbeläggning vid förkromning. Ser man saken från
ekonomisk sida, så behövs vid utnyttjande av
nickel-krommetoden förhållandevis små
förkromningsanlägg-ningar, även om det är fråga om en mycket stor
produktion, ty växling av varuladdning kan äga rum var
5—10 minut. Vid direkt förkromning med blott två
timmars behandlingstid måste däremot 12—24
förkromnings-bad uppställas för att behärska en produktion, som med
nickel-kromförfarandet skulle behöva blott ett
förkrom-ningsbad. Den moderna, inom den utländska
automobilindustrien allmänt införda nickel-kromprocessen
erbjuder alltså icke blott fördelen av ökat rostskydd utan
även väsentligt större pekuniär besparing.
Tyvärr, säger professor dr W. Pfanhauser i en
uppsats i ett utländskt organ för metall- och
maskinindustrien, på vilken denna artikel är baserad, göres ofta
den iakttagelsen, att den föregående förnickling en, som
vanligen utföres enligt hittills brukliga, ofta ganska
föråldrade metoder, icke är lämplig för kromöverdrag.
Följden blir ett avflarnande av kromöverdraget ocli även
av nickelunderlaget, och detta vanligen redan under
för-kromningsproceduren eller först efter några dagar.
Oriktigt sökes ofta orsaken härtill i förkromningen, och
nickel-kromförfarandet förkastas, n oriktig förnickling,
som ej lämpar sig för förkromning, kännetecknas genom
ett för tunt skikt och för hög vätehalt. Våra
nuvarande nickelbad, vid vilka i allmänhet vätetalet som
gradmätare för badets aciditet svänger mellan 5,2 och
5,8, arbeta vanligen med ett strömutbyte av 95—98 %,
alltefter badets koncentration, temperatur, använd
strömtäthet, inställt vätetal och katodrörelse. En del av den
för förnicklingen använda strömmen åtgår till att
samtidigt med nickel frigöra även väte, och detta väte
binder sig delvis med den frigjorda nickeln. Ju högre
procenthalt väte nickelöverdraget har, desto hårdare och
sprödare blir detta. På sådana väterika nickelöverdrag
är det mycket farligt att förkroma. Vid de numera
brukliga höga strömtätheterna vid förkromning frigöres
samtidigt betydande mängder väte, som delvis uppgå i
kromlagret. Detta väte diffunderar från kromlagret i det
underliggande nickelskiktet och höjer alltså där den redan
befintliga vätehalten. Det kan gå så långt, att den
kombinerade nickel-krombeläggningen, som ingalunda får
betraktas som en legering utan som två över varandra
liggande skikt, får en sådan spänning, att den spricker
och flarnar av redan i badet under förkromningen eller
efter kort lagring.
Man måste alltså se till, att nickelöverdraget får
minsta möjliga vätehalt och dessutom tillräcklig
tjocklek föll att ytterligare kunna absorbera det vid
förkromningen uppstående vätet utan att överskrida sin
absorbe-ringsgräns. Det är känt, att vid förnickling de första
överdragsskikten uppvisa den största vätehalten, och
detta i synnerhet om underlaget är blankt och
glänsande. Ju mattare utfällningen blir, ju mer alltså den
effektiva ytan förstoras, desto vätefattigare blir alltså
ifrågavarande skikt av nickelöverdraget. Med andra
ord: så snart överdraget fått en viss tjocklek, erhåller
man en överyta av nickel, som är ytterst vätefattig,
förutsatt att det använda nickelbadet arbetar riktigt. Pä
en sådan vätefattig nickelyta kan man utan fara
förkroma även med användande av höga strömtätheter, utan
att det kombinerade nickel-kromskiktet lossnar från
underlaget. Vid begagnande av nickel-kromförfarandet
måste man alltså lägga särskild vikt på att använda
passande nickelbad, tillräcklig tjocklek på
nickelbeläggningen och riktigt arbetssätt vid förnicklingen. I
Tyskland har komponerats och tillverkas ett
snabbför-nicklingsbad, som går under namnet "Auto-Rapid". Det
säges motsvara alla fordringar beträffande duktibilitet
och vätehalt, som man måste uppställa vid utnyttjande
av nickelkromprocessen. Nickelbadet "Auto-Rapid"
arbetar vid en temperatur av 35—40 °C, och den mest
brukliga överdragstjockleken för förkromning är 0,02—
0,025 mm.
Ofta möter man den felaktiga åsikten, att den vid
nickelkrommetoden använda korta förkromningstiden av
5—10 minuter på nickel, omöjligt kan giva ett nog tjockt
överdrag med hänsyn till mekanisk motståndsförmåga.
Häremot kan påpekas, att beträffande överdragets
tjocklek, då det är fråga om använd högre strömtäthet och
därav betingat högre strömutbyte, en förkromningstid
av 5—10 minuter på nickel motsvarar en normal
förkromning under 30—60 minuter. Genom den högre
strömtätheten uppnås dessutom större hårdhet hos
överdraget och härigenom motståndskraft mot mekaniska
krav. En ytterligare, icke oväsentlig fördel med
nickel-krombehandlingen är den omtyckta, vita
förkromnings-färg, som objekten antaga.
Erik Hallström.
KATALYSEN SOM HJÄLPMEDEL VID
OMBILDNING AV KOLVÄTEN.1
Av dr Carl Krauch.
På grund av teorien om den kemiska jämvikten kan
man förutsäga, i vilken riktning och i vilken omfattning
den kemiska reaktionen mellan två givna ämnen kan
försiggå. Däremot blir den frågan obesvarad, huru man
på ett enkelt sätt skall kunna framkalla den kemiska
reaktionen och leda den i önskad riktning. Detta beror
därpå att vissa den kemiska reaktionen hämmande
krafter finnas i molekylerna och det blir kemistens sak att
på något sätt söka neutralisera dessa krafter, så att
den önskade reaktionen snabbt inträder. Detta kan t. e.
ske med tillhjälp av elektrisk energi eller medelst
bestrålning. Sålunda bildas exempelvis de ämnen, av vilka
växterna bestå, av kolsyra och vatten genom en
omfattande, av energien i solstrålarna framkallad kemisk
reaktion. Kraftiga och inom tekniken använda hjälpmedel
vid påskyndandet av kemiska processer äro de s. k.
i Efter ett föredrag hållet vid den andra International
Conference ön Bituminous Coal i Pittsburg-, U. S. A. den 19
november 1928.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
