- Project Runeberg -  Teknisk Tidskrift / 1929. Allmänna avdelningen /
369

(1871-1962)
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Häfte 28. 13 juli 1929 - Belastning av flygplan, av Bo Carlsson

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

Tekn is kTi d s kri ft

HAFT. 28
ÅRG. 59

UTGIVEN AV SVENSKA TEKNOLOGFÖRENINGEN

HUVUDREDAKTÖR: CARL KLEMAN

13 JULI
19 2 9

INNEHÅLL: Belastning av flygplan, av ingenjör Bo Carlsson. — En magnetisk mikrovåg, av professor Edgar
Wedekind. — Litteratur.

BELASTNING AV FLYGPLAN.

Av ingenjör Bo Carlsson.

Vid konstruktion av flygmaskiner äro de
aerodynamiska och statiska beräkningarnas tillförlitlighet
beroende på resultaten av de undersökningar, som
utförts i flygtekniska laboratorier och vid praktiskt
utövande av flygning. En enbart teoretisk behandling
av luftströmningen i närheten av en fast kropp skulle
vid de aerodynamiska beräkningarnas genomförande
icke leda till någon med verkligheten
överensstämmande lösning. Teorien möjliggör emellertid en
förståelse för och därmed ett riktigt användande av de
värden och erfarenheter, som samlas vid
försöksanstalter och under flygning.

De belastningar, vilka kunna uppstå hos ett
flygplan och för vilka således de statiska beräkningarna
måste genomföras, variera betydligt.
Belastningsantagandena äro i skilda länder ej överensstämmande
och ändras tid efter annan, beroende på nya
erfarenheter. Fyra olika flygtillstånd läggas dock i
allmänhet till grund för bestämmande av de krafter, som
kunna uppstå. Dessa huvudbelastningsfall äro:

A-fallet, som motsvarar uppfångande ur störtflygning,
B- „ , „ „ glidflygning med stor
hastighet,

C- „ , „ „ störtflygning,

D- „ , „ „ ryggflygning och landning.

Enär egenskaperna hos de olika vingprofilerna
avvika ganska mycket från varandra, är det tillrådligt
■att undersöka storleken av i varje belastningsfall
uppträdande belastningar, och således ej följa något av
de många belastningsantaganden, som gjorts i skilda
länder, utan att kontrollera antagandets riktighet för
ifrågavarande konstruktion.

A-fallet är det viktigaste för beräkning av de
påfrestningar, som uppstå vid i det närmaste normalt
mot bärytan riktade belastningar. Är konstruktionen
utförd för A-fallet, är den vanligen tillfyllest även
för B- och D-fallen. C-fallet är betydelsefullt för
bärytans förmåga att upptaga vingmomentet och
horisontalkrafter.

Befinner sig flygplanet i glid- eller störtflygning
och bringas därur till horisontal- eller stigflygning,
så iörändras anfallsvinkeln och därmed
luftkrafternas läge, riktning och storlek. Under förändringen
från ett flygtillstånd till ett annat uppstå
accelerationskrafter. Dessa krafters egenskaper kunna
beräknas såsom i följande överläggning angives.

= 9,81 m/sek- [j- CS A vid jordytan]

Beteckna:
G = totala flygvikten i kg.
v — hastighet i m/sek
F — Vingyta i ma.
N — motorns hästkraftantal i hkr

Y = luftens sp. vikt i kg m3
g _,0i –––– , ^

W = motståndet i kg.

rj — propellerns verkningsgrad (här 0,75)

ca j Konstanten för vingprofilen under viss anfalls-

cw ! vinkel.

cm ] se fig. 1 och 2.

så äro grund-ekvationerna för en flygbana parallell
med horisontalplanet under stationär flygning.

Y

G = cn ■ F ■ v2

W = C,,, ■ F ■ V2 ■ 4r

och då N —

W

75 • r]
75 • rj • AT = c,

v, erhålles

F-l

(1)
(2)

(3)

Motståndskoeff. cw = summan av vingarnas och
de övriga flygplandelarnas motståndskoeff.

+ c,

wk ■

........... (4)

Vid störtflygning inträder efter en viss tid en
hastighet, då vikten upptages av luftmotståndet (vid ca — Oj;

G =W; vid störtflygning.
Om ur ekv. 3 cw beräknas för horisontalflygning
_ 75 -tj-N _ 75 • 0,75 N • 16

^w — ~ ~......

L

’2,

900 • N
2„ • G

F . v3 ■

v3 ■ F

ClJ1 -

Cn =

och ca löses ur ekv. 1.
16 • G

kan c’

wb

y V2 ■ F v2 ■ F

för ca under hastigheten vid
horisontalflygning avläsas i tabeller och polardiagram över
undersökta vingprofiler. Fig. 1 och 2.

Ur ekv. 4 beräknas flygplanets skadliga
motståndskoeff. cWj__

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Tue Dec 12 02:08:54 2023 (aronsson) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/tektid/1929a/0381.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free