Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Häfte 38. 21 sept. 1929 - Karteller och andra centraliseringssträvanden inom svensk industri, av N. P. Mathiasson
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
14 sept. 1929
TEKNISK TIDSKRIFT
469
vit, att England nu står där med en stor mängd
omoderna fabriker och en stor arbetslöshet i motsats till,
vad som är fallet i Tyskland och Förenta staterna, I
dessa båda länder har man låtit konkurrensen ha i hög
grad fritt spelrum, i vad angår
produktionskostnadernas nedbringande, men har däremot sökt begränsa att
företagen för långt underbjuda varandra vid
försäljningen av varor. Orsaken till att Englands industri
varit mindre benägen till samarbete än andra
nationers, sammanhänger kanske till stor del med brittens
motvilja mot att underordna sig andra. Samverkan
begränsar individens fulla rörelsefrihet, men skänker
honom i gengäld andras erfarenheter och stöd.
Allmänna synpunkter på problemet.
I detta sammanhang kan det vara intressant att
erinra om vad den store engelske industriidkaren sir
Alfred Mond, numera lörd Melchett, säger i sin
nyss utkomna bok "Industry and Politics".
Han skildrar det nuvarande ekonomiska tillståndet
i världen som ett resultat av världskriget, vilket också
i hög grad modifierat statsmännens och
industriledarnas allmänna ekonomiska uppfattning.
Vidare berör han på ett annat ställe i sin bok allt
elände, som kriget förorsakat genom de kolossala
improduktiva utgifter världskriget medförde, samt
anlägger en hel del värdefulla synpunkter på det
ekonomiska kaos som också freden medförde. Han går
därpå över att skildra förhållandena i England,
sådana de tedde sig år 1928, och varav framgår, att
många av Englands svårigheter äro lika med dem vi
ha att kämpa mot här i Skandinavien.
Han framhåller sålunda, att England av alla länder
har den tyngsta skattebördan, de mest omoderna
fabrikerna och ett produktionssystem och handelsväsen,
som lämnar mycket övrigt att önska i fråga om
organisation. Hans tro på engelsmännens förmåga att
klara sig ur de hopplösaste situationer gör, att han
ändå ser relativt ljust på Englands industriella
framtid.
Att återvinna exportmarknaden, säger han, till
priser, som äro tillräckliga för att giva företagaren
skälig kapitalränta, för att betala löner, som de engelska
arbetarna vilja acceptera, och för att möjliggöra
värdenedskrivning, det är Englands största ekonomiska
problem för närvarande. Han framhåller två sätt att
kunna närma sig lösningen av problemet: det ena —
att giva hjälp till andra länder —, det andra —
utnyttjandet av alla tänkbara möjligheter för
reducerandet av produktionskostnaderna.
Reduktionen av kostnaderna för produktionen är,
enligt lörd Melchetts mening, det viktigaste. Det är
på detta område, som det finns mest att göra. Utan
tvivel äro sammanslagningar av företag,
specialisering och nedläggandet av omoderna fabriker, som
arbeta med höga kostnader och som utgöra en börda för
industrien, just sådana frågor, som man framförallt
måste taga itu med. Sammanslagningar av företag,
säger lörd Melchett, är den metod, genom vilken de
bästa resultaten på ett humant sätt uppnås. I
konkurrensen ligger det alltid något grymt.
Då ett omodernt företag dragit sin sista suck,
menar han, följer ofta i släptåg arbetslöshet, ja nöd
för de arbetare, som haft sin utkomst genom
företaget och hopplöst vänta, att något skall göras, som
kan giva dem nytt arbete. Med rätta anser Lörd
Melchett dessa metoder vara förkastliga i ett
civiliserat land. Han menar, att sammanslagningar är det
sätt, på vilket arbetare kunna överföras från den
omoderna döende till den moderna levande fabriken.
Han försöker bevisa, att man begick ett stort
misstag under kolstrejken i England 1926. I stället för
att antaga en resolution för utdömandet av vad varje
intelligent människa förstod vara oräntabla kolgruvor,
som ej hade ekonomiskt existensberättigande, och
ej förmådde betala ens en skälig arbetslön, föredrog
man att ödelägga öriket med en strejk, vilken
faktiskt kostade mer pengar, än alla dessa odugliga
kolgruvor voro värda. Detta gjorde man alltså hellre
än att taga ett rationellt och förståndigt steg och låta
produktion och konsumtion anpassa sig efter
var-varandra.
Sedan framhåller han, att världens ekonomiska
problem blivit så svåra, så sammansatta och så tunga
att bära för dem, som ha en ledares ansvar, och att
den anda, som för en generation sedan behärskade
personer i samma bransch, nämligen att betrakta
varandra som svurna fiender, nu har fått vika för en
samfälld önskan om samarbete och samråd.
Internationella konferenser äro till stor nytta, säger
han, och jag kan instämma häri men tycker nog
förstås, att de ibland kunna vara ganska tröttande.
Lörd Melchett kallar dem — och detta med rätta —
upplysande för alla parter och anser, att detta
samgående steg för steg är en av de få metoder,
varigenom framgång kan vinnas. Ekonomiska
paniktider, framkallade av "kniven på strupen konkurrens"
eller vanvettiga strävanden att nedpressa lönenivån,
eller förlängning av arbetstiden, äro ofta resultat,
icke av någon särskild glupskhet eller profithunger,
utan av ren okunnighet och fruktan hos en del
industriidkare för vad som händer på andra ställen i
världen.
Av intresse kan vara att erinra om Lörd Melchetts
uttalande om sammanslagningar inom nationella
industrier. Det måste genast framhållas, säger han, att
sammanslagningar inom nationella industrier äro en
början till bildande av internationella
överenskommelser. Kolstrejken är ett gott exempel härpå. Det
mesta av den argumentering, som fördes under
kolstrejken angående löner, arbetstid och
arbetsförhållanden, stod helt utanför de ekonomiska frågor,
som borde ha diskuterats. Resultatet av strejken
bevisar detta. Kolindustrien är i dag icke ett dugg
mera lönande, än den var, då striden började. När
en industri lider av överproduktion, och man endast
reducerar produktionskostnaderna genom att minska
lönerna, går man icke till botten med svårigheterna,
och man har endast lyckats nedflytta de inom
företaget arbetande personerna till en lägre
levnadsstandard. Att arbeta med överproduktion som mål,
med "kniven på strupen konkurrens" som hjälp, dvs.
att reducera priserna långt under det vinstgivande,
resulterar i att alla bringas till en lägre standard. Och
varför kommer man till en sådan ställning? Jo, i
England har man icke haft någon organisation för
produktionen och salubjudandet av kol, och intet
organ, dit de enskilda gruvägarna kunde vända sig
för träffande av överenskommelser i syfte att möta
de största konkurrenterna på exportmarknaden, dvs.
de tyska kolexportörerna. Själv försökte Lörd
Melchett med mycken möda att intala sina kamrater
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
