Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Häfte 39. 28 sept. 1929 - Karteller och andra centraliseringssträvanden inom svensk industri (forts.), av N. P. Mathiasson
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
14 sept. 1929
TEKNISK TIDSKRIFT
195
detta 1917 uppgick till 18 mill. kronor. Båda
koncernerna intresserade sig i stor omfattning i
utomstående företag. År 1925 var balansens omslutning
för Förenade fabrikerna 43.8 mill. kr. och för
Jönköpingskoncernen 45,9 mill. kr. De svårigheter, som
värfdskriget förde med sig, föranledde de två
koncernerna att söka allt intimare kontakt med varandra,
och detta ledde till den nu bestående, alla svenska
tändsticksfabriker omfattande trust, som fick namnet
Svenska tändsticks aktiebolaget.
Att i detalj skildra trastens expansion under senare
år snart sagt världen runt, skulle, som jag nyss
antydde, föra alldeles för långt, ty trastens utgrening
är nära nog oöverskådlig. Jag vill endast till
belysning av trastens internationella betydelse nämna, att
koncernens hela börsvärde den 2 april i år
uppskattades till ca. 2 400 millioner kronor.
Överhuvud ha mina undersökningar hos de förut
angivna svenska bolagssammanslutningarna lämnat
klart besked om, att samtliga anse, att de företagna
koncentrationerna varit av nytta. Sålunda ha t. e.
A.-b. separator, Svenska trämassekompaniet, Svenska
oljeslageriaktiebolaget, Buteljglasbrukens försäljnings
a.-b., A.-b. kvarnintressenter, Helsingborgs
gummifabriks a.-b., A.-b Sveriges förenade trikåfabriker,
A.-b. de förenade kristallglasbruken, Telefon a.-b. L.
M. Ericsson, A.-b. Sveriges förenade hattfabriker,
Svenska grynkvarnarnas försäljnings a.-b., Svenska
jutefabrikernas centralkontor och Rederi a.-b. svenska
Lloyd framhållit de besparings- och andra förmåner,
som följt med .företagens koncentrationsåtgärder
samt givit sin anslutning till de synpunkter, jag
anfört beträffande den fördel, som stat och kommun,
kapitalet och den levande arbetskraften uppnår
genom karteller utan att skada uppstår för
konsumenterna.
Sedan jag nu i mer eller mindre allmänna ordalag
omnämnt resultatet av mina undersökningar från
några olika näringsgrenar, som kartelliserat sin
verksamhet i Sverige, skall jag lämna några uppgifter
beträffande den svenska spritindustrien, i vilken
industri jag i egenskap av ledare arbetat under åren
1899—1918.
Spritindustrien.
Sprithanteringen i Sverige kunna vi uppdela i
tvenne huvudgrupper: brännvinsbrännerierna och
spritförädlingsfabrikerna.
Brännvinsbrännerierna fördelas i 109 st.
lantbruks-brännerier, 6 st. jästfabriker och 12 sulfitspritfabriker
med en sammanlagd tillverkning år 1928 av ca.
38 312 000 liter 50 % sprit,
Lantbruksbrännerierna äro i regel belägna i de
trakter av landet, där jorden är mycket mager och
jordägaren hänvisas till att odla huvudsakligen råg
och potatis. Denna brännerigrupp äges till stor del
av mycket små lantbrukare, som skaffat sig
kooperativa brännerier för att i närheten av sina jordbruk
kunna få avsättning för sin potatis.
Som förut nämnts, har jag sysslat med sprit i mina
dar och har inom den s. k. sprittrasten, Reymersholms
gamla spritförädlings a.-b., inhämtat en del
erfarenheter. Sprittrusten kom till stånd för 19 år sedan.
Då den numera övergått till ett av statsmakterna
omhuldat monopolföretag, anser jag mig oförhindrad att
här framlägga en del siffror.
År 1899 befann sig den svenska
brännerihante-ringen i ett beklagligt ekonomiskt läge, och
sprit-iörädlingsindustrien hade det ej stort bättre. En
intensiv konkurrens rådde inom båda dessa näringar.
Man hade länge sökt få till stånd ett samarbete, men
det är — även under en pågående förlustbringande
konkurrens — trots allt icke lätt att få till stånd
samförstånd, delvis därför att varje företagsledare
ogärna vill avstå ifrån att sköta sin affär efter eget
huvud. Då det dessutom ej alltid är lätt överblicka
och värdesätta de fördelar, som ett föreslaget
samarbete kan medföra, tar det både tid, arbete och
pengar, innan sinnet blir mottagligt för
samförstånds-tanken. Inom spritförädlingsindustrien lyckades man
år 1901 få till stånd en på relativt lösa grunder byggd
konvention, vars syfte var att upprätthålla likartade
priser med för varje medlem begränsad
försäljnings-kvantitet. Prissättningen skedde efter samma
principer, som tillämpats i början av 1880. Den
marginal, som skulle täcka samtliga förädlings- och
handelsomkostnader samt räcka till avskrivningar och
nettovinst, utgjorde 7.35 öre pr liter 50 % sprit.
Den ovannämnda konventionen gick sönder år 1903
efter endast två års tillvaro, mest beroende på
avtalets lösa bestämmelser angående skipandet av
rättvisa medlemmarna emellan. Konkurrensen började
på nytt. Möten höllos då och då i syfte att få till
stånd en ny sammanslutning. Detta lyckades först
efter 4 års strid eller år 1907. Man förnyade och
reviderade då den gamla konventionen med den gamla
vinstberäkningsprincipen som grundlag.
Konventionen beredde emellertid ingen av sina medlemmar
någon vidare möjlighet att kunna reducera
omkostnaderna.
Med förädlingsverkens bistånd bildades slutligen år
1908 den ännu existerande Sveriges
bränneriidkare-förening, vars ändamål är att tillvarataga och verka
för medlemmarnas intressen i syfte att skaffa dem
skäliga priser och tryggad avsättning för deras
spannmåls- och potatisprodukter samt att år från år
reglera brännvinsproduktionen i förhållande till
konsumtionen. Priserna bestämdes av en nämnd på 15
personer, varav 6 brännvinsbrännare, 3
representanter för spritförädlingsverken, 3 representanter för
systembolagen samt 3 opartiska ledamöter, utsedda
av myndigheterna, — Med de bestämmelser, som
gällde för prissättningen, gick det i regel lätt att
uppnå enighet, Prissättningen sker fortfarande på
samma sätt, men antalet ledamöter i nämnden har
minskats. — De tusentals mindre lantbrukare, särskilt
från de magra sandjordsområdena, ha haft och ha
fortfarande mycket gagn av denna förening.
Rationaliseringen inom
spritförädlingsverksamhe-ten, med koncentration av driften som mål, tog ett
stort steg framåt år 1910, då Reymersholmsbolaget av
landets 28 spritförädlings-, varm- och kallreningsverk
i sig direkt eller indirekt upptog ej mindre än 21 st.
Senare inkorporerades de 4 största av de 6
återstående, med Reymersholmsbolaget samarbetande
verken. Då Reymersholmsbolaget år 1918 överlät sin
rörelse på ett statsmonopol, A.-b. vin- &
spritcentralen, hade det endast 5 av sina fabriker i verksamhet.
Värdet av Reymersholmsbolagets årsomsättning vid
denna tid rörde sig om 28 à 30 mill. kronor, och den
redovisade nettovinsten utgjorde ungefär 5 % å
omsättningsbeloppet och 10 % å aktiekapitalet, eller i
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
