Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Teknologföreningen om motorfordonssakkunniges betänkande
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
14 sept. 1929
TEKNISK TIDSKRIFT
519
väsentligt synnerligen tillfredsställande. Dock
förekomma några punkter beträffande vilka vissa erinringar
kunna göras.
I förslaget till förordning om motorfordon m. m.
anföres (§ 2 mom. 1), att i tjänstevikten inbegripes
bland annat vikten av diverse "till automobilen hörande"
tillbehör, "ävensom bränsle", smörjolja och vatten.
Beträffande denna föreskrift kan det ifrågasättas, vad
som menas med till automobilen hörande bränsle. Den
bränslemängd en automobil medför varierar under
användning från full till tom bränsletank. Till
automobilen hörande bränsle blir då en godtycklig kvantitet,
eventuellt blott så mycket, att automobilen kan köras
till och från vågen. Visserligen gör den mot
bränsletankens mer eller mindre fullständiga bränsleinnehåll
svarande vikten föga till tjänstevikten i sin helhet,
men det vore dock tydligare, om det föreskrevs "fylld
bränsletank" såsom varande en otvetydig bestämmelse.
Den i samma författningsförslag (§ 2 mom. b)
gjorda föreskriften om bromsarnas anordning är i hög
grad oklar och tillåter de mest olikartade tolkningar,
från sådana som äro orimligt stränga till sådana som
realiter innebära blott en enda bromsanordning.
Paragrafen börjar med att föreskriva: "Antingen två
av varandra oberoende system för bromsning". Den
slutgiltiga effekten av en bromsning ligger i hjulens
friktion mot vägbanan. En sträng tolkning skulle
sålunda innebära, att om vid bromsning med det ena
systemet hjulen slirade mot vägbanan, så skulle det
andra bromssystemet kunna anlitas, i det att de med
detta samhörande hjulen måhända icke skulle slira
utan utöva den effektiva bromsning, som misslyckats
med första systemet på grund av hjulens slirning. Att
en sådan tolkning ej varit avsedd, är ju självklart,
emedan anordningen skulle medföra flera olägenheter än
fördelar och emedan en prejudicerande tradition för
tolkningen redan förefinnes. Denna prejudicerande
tradition torde väl vara, att de två bromssystemen kunna
verka på samma hjulsystem och samma bromstrummor,
men att bromsband med tillhörande länkar, stänger
och manöveranordning skola utgöra två av varandra
oberoende system.
Även andra tolkningar torde ha framförts, såsom att
bromsbanden för de två systemen kunde vara desamma,
men att stänger, länkar och manöveranordning skulle
utgöra två av varandra oberoende system. En dylik
tolkning förstör emellertid fullständigt meningen med
förordningens föreskrift, i det att t. e. förslitna
bromsband gör bromsningen lika ineffektiv, vilket system som
än användes, och att sålunda den reserv, som
förordningen avsett att föreskriva, i verkligheten ej
förefinnes.
Denna enligt kommitténs uppfattning alltför
otillfredsställande tolkning av föreskriften stödes
emellertid av paragrafens fortsatta lydelse: "eller ett system,
som kan påverkas av tvenne av varandra oberoende
anordningar, av vilka den ena kan verka ändå att den
andra icke tjänstgör". Det är tydligt, att denna
föreskrift tillåter användandet av en automobil, vars
bromssystem är så anordnat, att ett och samma system
av bromstrummor och bromsband med tillhörande
stänger, länkar etc. påverkas dels av en fotpedal, dels
av en handspak, ty detta utgör tvenne av varandra
oberoende anordningar, av vilka den ena kan verka på det
gemensamma systemet, ehuru den andra icke
tjänstgör. Skulle emellertid inom det gemensamma systemet
en länk, dragstång eller dylikt hava kommit i olag är
bromsningen ej effektivare vare sig fotpedal eller
handspak användes. Den reserv, som i sådant fall
förefinnes, är sålunda, att om fotpedal eller handspak skadas,
så kan bromsning ske med den oskadade, resp. att om
föraren exempelvis får kramp i benet, kan han anlita
handspaken. En så otillräcklig reserv avser väl icke
förordningen att tillåta. Tolkningen avser väl snarare
att föreskriva: Fotpedal jämte med denna förbundna
stänger, länkar etc. påverkande ett system av
bromsband, samt handspak jämte med denna förbundna
stänger, länkar etc. påverkande ett annat system av
bromsband, varvid dock tillåtes, att dessa bromsband
verka på samma bromstrummor, ty blott detta synes
harmoniera med föreskriftens första del. En annan
tolkning kan emellertid även med ett visst berättigande
tänkas tillåten, nämligen att exempelvis fotbromsen
verkar på ett system av fyrhjulsbromsar, under det att
handspaken verkar på blott den del av samma system,
som tillhör bakhjulen. Går man emellertid till en så
liberal tolkning, blir det nödvändigt att i varje särskilt
fall göra en noggrann teknisk utredning, huruvida
vagnens bromsanordning verkligen innehåller den reserv,
som avsetts, om bromssystemet på ena eller andra
sättet kommer i olag. En illustration härtill utgör
vidstående tabell med figurer.
Det är självfallet av viss betydelse att i förordningen
användes samma föreskrift, som stadgas i 1926 års
av Sverige tillträdda konvention rörande
automobiltrafik. Granskar man motsvarande originaltext,
tilllåter denna samma tolkning, som den svenska
föreskriften. I sakkunnigas motivering anföres visserligen
att: "för båda systemen gäller, att de i varje fall skola
vara fullt tillförlitliga och hastigt verkande". Detta
förtydligar ej föreskriften, ty både en fotpedal och en
handspak i övrigt verkande på samma system göras
utan svårighet "fullt tillförlitliga och hastigt verkande"
utan att därför vagnens bromsanordning är
tillfredsställande ur reservsynpunkt.
Föreskriften i författningens § 2 mom. b måste
därför åtföljas av en teknisk beskrivning innehållande
tilllåten tolkning av föreskriften, för den händelse
ordalydelsen i 1926 års konvention rörande automobiltrafik
skall överföras till svensk lagtext.
Det må påpekas, att de fullt berättigade kraven på
ökad körhastighet, vilken förordningen avser att
tillmötesgå, ytterst bottnar i tillfredsställande
bromssystem, för vilket måste gälla, ej blott att det är
effektivt, utan även att alltid full och tillförlitlig bromsreserv
förefinnes. Ställas kraven på bromsanordningarna icke
tillräckligt höga, äro redan hittills tillåtna
körhastig-heter för stora och en jämkning nedåt med 5 km/tim.
på de av de sakkunniga föreslagna körhastigheterna,
såsom av en reservant påyrkats, förbättra ej
förhållandena, om vagnens bromssystem är otillfredsställande.
Det synes sålunda nödvändigt att § 2 mom. b
antingen inskränkes till att föreskriva "två av varandra
oberoende system för bromsning " eller ock att den av
sakkunniga föreslagna formuleringen förtydligats med
en redogörelse för huru föreskriften skall tekniskt
tolkas.
I förslagets § 2 mom. g föreskrives, att automobil
skall vara försedd med "backspegel så placerad, att
föraren med densamma kan överskåda den
bakom-varande trafiken. Noga läst torde denna föreskrift
vara omöjlig att följa, ty ett överskådande av
bakom-varande trafik medelst en spegel är knappast möjligt.
Utbytes emellertid ordet överskåda mot iakttaga, blir
efterlevnaden möjlig och föreskriften lika betryggande.
I författningsförslagets paragrafer 18, 22, 36 och 37
förefinnas föreskrifter över hastighetsbestämmelserna
för olika motorfordon, vilka benämnas med olika namn.
I regel torde namnen på ett tillfredsställande sätt
definiera fordonets art. Men i ett fall synes detta icke
vara förhållandet. För benämningarna personvagn och
lastvagn erfordras definitioner.
Enligt gällande praxis menas med personvagn en
vagn, vilken ej har någon större del- av det över
chassiet vilande karosseriet anordnat för lastning, och med
lastvagn en vagn, vilken ej har hela den över chassiet
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
