Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Häfte 43. 26 okt. 1929 - Ingenjörsvetenskapsakademiens högtidssammankomst
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
14 sept. 1929
TEKNISK TIDSKRIFT
531
erforderligt kapital och tio automobiler tillverkades och
underkastades ingående och stränga försök. På bas
av dessa erfarenheter igångsattes den biltillverkning,
som nu bedrives av A.-b. Volvo. Civilingeniör Larson
är nu detta bolags chefsingenjör, under det att
civilingenjör Smith återgått till sin tidigare verksamhet vid
Asea.
de Lavalmedaljen i silver tilldelades direktören
A. N. T. Gabrielsson såsom erkänsla för kraftig
medverkan till automobiltillverkningens utveckling.
Gabrielsson hade sedan länge burit på tanken att en
svensk automobiltillverkning i stort borde vara lönande,
då han vid sammanträffande med civilingenjör Larson
erfor, att även denne var sysselsatt med planer och
kalkyler för en dylik tillverkning. Genom Gabrielssons
ansträngningar anskaffades nödigt kapital till de första
tio provvagnarna, liksom även till den betydande
tillverkning, som A.-b. Volvo nu igångsatt. Gabrielsson
är numera direktör för detta bolag.
Slutligen hade en minnesmedalj präglats över
framlidne statsrådet F. V. Thorsson. I anslutning
härtill höll preses ett anförande vari han bl. a. framhöll
att akademien, därmed velat hylla minnet av en man,
till vilken akademien står i den största
tacksamhetsskuld.
När akademien stiftades — för nu tio år sedan —
sade preses, var Fredrik Vilhelm Thorsson
finansminister i ministären Edén. Förarbetena för
akademiens tillblivelse och utformandet av akademiens
statuter och arbetsuppgifter följdes med största intresse och
understöddes kraftigt av denna ministär och särskilt
av dess finansminister. På akademiens första
högtidssammankomst våren 1920 frambar statsrådet Thorsson
regeringens hälsning och lyckönskan och betygade
härvid även sin personliga tillfredsställelse över att ha fått
medverka vid tillkomsten av denna skapelse, i vilken
han såg en hävstång för svensk industri och svenskt
näringsliv. Han antydde samtidigt — detta må sägas
som belysande för hans anspråkslöshet — sina bristande
förutsättningar att överblicka den verksamhet, som
här skulle bedrivas, men den allvarliga omsorg, varmed
ingenjörsvetenskapsakademien planlagts och uppbyggts
samt programmet för dess arbete syntes honom utgöra
en borgen för att de förväntningar, som knutits till
densamma, skulle bliva förverkligade.
Statsrådet Thorsson följde sedan akademiens
verksamhet med varmaste intresse under de få återstående
år, som det blev honom förunnat att leva.
Akademien hade även glädjen att se honom som sin gäst
vid ännu en högtidssammankomst 1924 — han var då
finansminister i den tredje ministären Branting — och
akademiens då närvarande ledamöter erinra sig
förvisso —■ jag vågar tillägga: med rörelse — de varma
och om hans klokhet jämte egen anspråkslöshet
vittnande ord, som han då uttalade. Han framhöll härvid
ånyo, att de tekniska vetenskaperna voro för honom
främmande mark, men han uttryckte sin glädje över de
resultat av akademiens praktiska anvisningar och
arbete, särskilt för bränsleekonomisering vid
hushållseldstäder, som han sett på utställningen i Göteborg.
Några få månader efter denna högtidssammankomst
insjuknade statsrådet Thorsson och den 5 maj 1925 var
hans timglas utrunnet.
Det kan vara på sin plats att, samtidigt som dessa
erinringar göras, nämna några minnesord över
personligheten Fredrik Vilhelm Thorsson.
Han föddes i ett enkelt, men ej direkt fattigt hem.
Fadern var skomakaremästare och sonen valde faderns
yrke. Han blev tidigt föräldralös, men råkade i goda
händer och hans uppväxtår torde ej hava satt några
bittra ärr i hans sinne. Han kom i lära, gjorde sin
gesällvandring och gick igenom hundårens eklut.
Socialdemokrat sedan ungdomen och starkt agitatoriskt
lagd, kom han redan tidigt i stridslinjen, råkade i
konflikt med arbetsgiväreparten, blev då själv arbetsgivare,
men fann ej heller tillfredsställelse däri, utan grep med
glädje erbjudande att bliva föreståndare för folkets
park i Ystad. Han var nu fri från trängande
näringsomsorger och kunde helt ägna sig åt de intressen, vilka
lågo hans hjärta närmast, nämligen arbetarnas
andliga och lekamliga utveckling.
Thorsson var en av arbetarerörelsens första och
största agitatorer i vårt land. Han ägde ett flammande
temperament och råkade gärna, särskilt i yngre dagar,
i eld och lågor, när han talade. Men även på äldre
dagar kunde han gripas av helig vrede och lät då
domens åskor gå, och detta ej alltid mot sina politiska
motståndare, utan även mot arbetarna själva och deras
bristande kunskaper i ekonomiska ting. Thorsson ägde
emellertid, samtidigt med sitt starka temperament, en
viss skånsk trygghet i sitt väsen och släppte ej gärna
verklighetens fasta mark. Han var därjämte en man
med öppen, redbar och stark karaktär, anspråkslös för
egen del; han hade stora fordringar pä andra, men
störst på sig själv. När han började sin politiska
verksamhet, såg han i samhället främst representanten för
våld, väld och tyranni, och i riksdagen, där han var en
av de första socialdemokratiska representanterna, blev
han till en början en stormklocka, som hade svårt att
anpassa sig till de parlamentariska uttryckssätten. Man
såg honom därför på många håll med misstro och ovilja.
Men han insåg snart själv — starkt självkritisk som han
var — att det behövdes mera än flammande tal. Han
arbetade och studerade, och ju mera han kom under
kunskapens herravälde, och ju längre han lyckades
tränga in i samhällets väsen och historiska utveckling,
desto mera lärde han sig förstå det helas sammanhang
och uppskatta en god vilja även hos dem, mot vilka
han tidigare stått i harnesk.
Thorsson blev så småningom ledamot av
statsutskottet och fick där tillfälle att visa vad han förmådde.
Det berättas, att Hugo Tamm, som då var ordförande,
vid sista sammanträdet i statsutskottet under
Thorssons första år som statsutskottsledamot skulle yttrat,
vänd till Thorson: "icke utan fruktan hade man
motsett samarbetet med honom, men under detta samarbete
hade han vunnit sina kamraters aktning och
tillgivenhet".
Man har sagt, att statsutskottet är den bästa
parlamentariska uppfostringsanstalten. Säkert är att
arbetet i detta utskott ger ledamöterna en mångsidig
och djup inblick i förvaltningen och dess olika grenar.
Thorsson torde i särskilt hög grad hava dragit nytta
härav och lärde sig ovanligt snabbt att bemästra de allt
högre uppgifter han fick sig anförtrodda.
Thorsson var autodidakt. Trägna självstudier,
erfarenheten och livet lade grunden för hans omdömen.
Det vittnar högt om renheten av hans karaktär att,
ju äldre han blev, desto mera ödmjuk blev han inför
livets mångskiftande och svårlösta problem. Han lärde
sig begränsningens svåra konst. När han som
departementschef möttes av frågor, vilka han ej kunde bli
herre över på egen hand, begärde han sina
underordnades undervisning och råd och fattade aldrig ett
beslut, innan han övertygat sig om dess klokhet. Det
har vittnats om honom av dem, som stodo honom nära
i arbetet, att han var en föredömlig chef.
Thorsson besjälades av vördnad för arbetet. När
allt kommer omkring var nog detta för honom
begynnelsen och änden. Han drömde aldrig om ett
samhälle, där stekta sparvar flyga i munnen, utan det
samhälle han hoppades på och som han med sin brinnande
själ strävade efter, vilade på arbetet, som han betrak-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
