Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Häfte 45. 9 nov. 1929 - Den nya svenska precisionshöjdmätaren, av Gabriel Paulin
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Te k nis k Ti d s k ri ft
HÄFT. 45 UTGIVEN AV SVENSKA TEKNOLOGFÖRENINGEN 9 N O V.
ÅRG. 5 9 HUVUDREDAKTÖR: CARL KLEMAN 19 2 9
INNEHÅLL: Den nya svenska precisionshöjdmätaren, av civilingenjör Gabriel Paulin. — Det utrikespolitiska
kvartalet, av dr Rtitger Essén. — John Stjerna †. — Tidskriftsnyheter i bränsle- och kraftfrågor under tredje
kvartalet 1929. — Ekonomisk översikt. — Tredje internationella kongressen för teknisk mekanik i Stockholm
1930. — Notiser. — Sammanträden.
DEN NYA SVENSKA PRECISIONSHÖJDMÄTAREN.
Av civilingenjör Gabriel Paulin.
Upptäckten att den oss omgivande luften utövar
ett tryck på alla kroppar utgör ett av de mest
betydelsefulla framstegen inom naturvetenskapen.
Verkningar av luftens tryck observerades redan under
forntiden, men någon riktig förklaring kunde man ej
finna. Egentligen är det först genom den s. k.
kinetiska gasteorien som en mera uttömmande
förklaring givits till att de fritt kringsvävande
luftpartiklarna kunna utöva ett stort tryck på jordytan.
Det är då mindre underligt att forntidens vise ej
kunde ge en riktig förklaring av fenomenet.
Aristoteles, den grekiske filosofen, som verkade för nära
2 300 år sedan, förklarade omöjligheten av att med
den tidens hjälpmedel framställa ett vakuum såsom
beroende på "naturens avsky för tomrum" (Horror
vacui). Under nära 2 000 år gällde Aristoteles
skrifter som en codex, ur vilken man allmänt hämtade
kunskap om naturen, i stället för att själv söka en
lösning på problemen. Trots att alltså ända sedan
äldsta tider iakttagelser av hävertverkan och å
pumpar vittnade om att luften utövar ett tryck, var det
först den italienske fysikern Galilei som omkring år
1640 rubbade de gamla råmärkena.
Han tillkallades för att söka besvara, varför
vattnet i en sugpump ej kunde stiga mera än till c:a 10
meters höjd. Han kom då till den slutsatsen, att vad
Aristoteles kallat "Horror vacui" motsvarades av en
viss kraft, som ej orkade lyfta vattenpelaren högre.
Den rätta förklaringen, nämligen att denna kraft
var luftmassornas tryck, gav först Galileis lärjunge
Torricelli, vilken år 1644 utförde det berömda försök,
som ledde till kvicksilverbarometerns konstruktion.
Han förstod nämligen, att om luftens tryck förmådde
pressa upp vatten 10 meter, så kunde kvicksilver,
som är nära 14 gånger tyngre, endast pressas upp c:a
s/i meter.
Torricellis försök och konstruerandet av
kvicksilverbarometern betecknar ett utomordentligt framsteg.
Redan på 1650-talet observerade man ett samband
mellan lufttrycket och väderleksförändringarna.
Dessförinnan hade Aristoteles arbete "Meteorologia" i
fyra böcker utgjort den förnämsta och nära nog enda
källa, ur vilken de lärde hämtade sina kunskaper i
meteorologien. Men även det lilla meteorologiska
vetande, som grekerna och romarna förskaffat sig.
förvanskades genom astrologiska tillsatser. Planeternas
och särskilt månens gång ansågs förorsaka väderleks-
förändringarna. Från dessa föreställningar
härstammar den s. k. "Hundraåriga väderlekstabellen", som
anlitades flitigt långt in på 1700-talet och av vilken
rester spåras än i dag.
Först vid mitten av sextonhundratalet, då
barometern uppfanns och termometern började förses med
ändamålsenlig skala, kunde man börja samla material
för vetenskapliga undersökningar.
Kort efter det att resultaten av Torricellis försök
blivit bekanta, drog fransmannen Pascal den
slutsatsen, att om det vore luften, som i barometern tryckte
upp kvicksilvret, så borde detta sjunka, om
instrumentet fördes upp på ett högt berg eller tillräckligt
högt torn. Han anmodade därför år 1648 sin svåger
Périer ätt Si berget Puy-de-Döme anställa ett dylikt
försök enligt Pascals noggranna föreskrifter.
Försöket lyckades fullt efter beräkning. Senare
kontrollerade Pascal Périers resultat med ett försök vid
tornet St. Jacques och fann att kvicksilverpelaren fallit
4,5 mm vid toppen av tornet. Därmed var principen
för den andra av barometerns huvudanvändningar
uttalad, men det skidle dröja länge innan den kunde
komma till mera allmänt bruk för höjdmätning, bl. a.
på grund av att kvicksilverbarometern var allt för
opraktisk och ohanterlig för ändamålet.
Till en början sökte man göra avläsningen av
kvicksilverbarometern lättare utförbar och tydligare.
Man konstruerade sålunda den s. k.
"hjulbarometern", som ehuru mycket osäker i sin funktion dock
torde varit allmänt använd från mitten av
sjutton-hundratalet ända till 1850-talet. Den bestod av en
kvicksilverbarometer, försedd med flottör, från vilken
utslagen vid tryckets stigning och fall medelst ett
snöre överfördes till ett å en lagrad axel fastsatt litet
hjul, vars rörelser angåvos av en visare på en
cirkulär instrumentskala.
Kvicksilverbarometrarna voro emellertid såsom
nämnts på grund av sin ohanterlighet i praktiken
oanvändbara för alla slags höjdmätningar, där det
nämligen kräves lätt transportabla iiistrumet. Därför
sökte man konstruera rent metalliska barometrar
(utan kvicksilver eller annan vätska; sådana
instrument ha med ett från grekiskan härlett ord blivit
kallade "aneroider"). Den efter vad man känner
förste konstruktören av ett dylikt instrument var
den snillrike fransmannen N. J. Conté, som år 1799
uppfann en aneroid, innehållande liksom de nuva-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
