Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Häfte 45. 9 nov. 1929 - Den nya svenska precisionshöjdmätaren, av Gabriel Paulin
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
1(5 nov. 1929
TEKNISK TIDSKRIFT 295
lagringar och utväxling sanordning ar för rörelsen få
förekomma.
2) Dosan bringas genom nollmätningsmetodens
tilI-lämpning alltid att stå exakt i normalläget vid
instrumentets avläsning.
Fig. 2 klargör schematiskt den nya aneroidens
konstruktion. Dosan a hålles utspänd av en fjäder b,
vars spänning efter behag kan ändras genom
omställning av en mikrometerskruv c. Fjäderns övre ända
är nämligen fastgjord i muttern d, som av
styrarmen e är hindrad att svänga runt, men i stället
medelst skruven c kan föras upp eller ned.
Instrumentet kan till sin funktion liknas vid en våg, ty
mätningen tillgår så, att fjädern spännes tills dosan
kommer precis i ett visst normalläge, vilket kan
skarpt iakttagas å en liten med nollstreck försedd
skala. Över densamma rör sig nämligen spetsen av
en s. k. "tendensvisare" †, vilken närmast motsvarar
tungan på vågen. Fjäderspänningen kan liknas vid
de belastande vikterna — dosan vid vågskålen, på
vilken lasten, dvs. lufttrycket, vilar. Det sätt, på
vilket rörelsen överföres från dosan till
tendensvisaren, utgör emellertid ett av uppfinningens
huvudmoment. Till att börja med är den axel g, på vilken
tendensvisaren sitter fäst, ej lagrad utan upphängd
i tvenne fjädrar h. Rörelsen överföres vidare från
dosan till visaraxeln medelst ett symmetriskt system
av böjliga fosforbronsband. Ovanpå dosan sitter
fastgjord en s. k. bandhållare j, vid vilken de övre
ändarna av tvenne vinkelböjda band äro fastlödda,
under det att de nedre ändarna äro fästa i stativet.
Från de båda vinkelspetsarna utgå banden k, som
dessutom äro förenade med var sin ända av ett i axeln
g fäst stift 1. Alla banden hållas samtidigt spända
medelst fjädrarna h. En liten rörelse hos dosan fort-
Fig. 3. Flyghöjdmätare 5 000 meter.
plantar sig starkt förstorad till bandfästena vid axeln
g och kan, ytterligare ökad, iakttagas å
tendensvisaren f. En vid mikrometerskruven fäst huvudvisare
m anger lufttrycket å en skala, som kan omfatta två
varv eller mera. Dosans största rörelser på båda sidor
om ett visst normalläge kunna (därför) med
stopp-skruvarna o begränsas till c:a 1/ 40 mm.
Utan att förändra konstruktionsprinciperna ha nya
typer byggts, som ha en mera lätthanterlig form, dvs.
lia betydligt mindre höjd, men i stället något större
Höjd i % av mätområdet
Fig. 4. Diagram över elastiska efterverkningar. A =
Paulinane-roid typ H2 1925 b, B = Paulinaneroid typ H2 19.’4, C = bästa
aneroider .av annan konstruktion, D = ordinära dito.
diameter å skalan. Instrumentens känslighet, som
beror av storleken hos tendensvisarens utslag, och som
tidigare varit tämligen begränsad, kan numera efter
en nyligen uppfunnen förbättring drivas nästan hur
långt som helst. Med ett specialinstrument, som snart
skall visas, kunna höjdskillnader av ända ned till 1
cm påvisas. Detta är ett ganska märkligt resultat,
om man jämför en sådan liten luftpelare med
atmosfärens hela höjd.
Den nya höjdmätarens känslighet övergår således
vida allt vad som kunnat presteras med andra
aneroider. Instrumentens utslag äro därtill bestämda och
ej nyckfulla eller beroende av vibrationer,
knackningar på glaset eller dylikt.
Instrumentskalan kan ges en långt större tydlighet
än å vanliga aneroider, därigenom att graderingen
kan fördelas på flera varv.
De elastiska efterverkningarna även vid större
höjd-förändringar äro reducerade till ett minimum.
Om man vid t. e. normalt atmosfärstryck jämför
aneroiden med en kvicksilverbarometer och därefter
under loppet av t. e. en timme successivt sänker
trycket till det lägsta tryck, som aneroiden är
graderad för — eller som man säger till mätområdets gräns
och därefter ånyo höjer trycket tills man kommer
åter till samma tryck vid vilket man först läste av
(i detta fall normalt atmosfärstryck) finner man, att
det lägre trycket så att säga "hänger med", dvs.
aneroiden visar för lågt. Detta beror som förut nämnts
på sättningar i membranplåt, spiralfjädrar m. m. Om
man upprättar kurvor, som ånge dessa elastiska
efterverkningar över hela mätområdet, får man diagram
av det utseende, som fig. 4 visar. Siffrorna för fallen
C och D äro hämtade ur rapporter från Bureau of
Standards, Washington, närmast motsvarande i
Sverige: Statens provningsanstalt.
De missvisningar, som anges i diagrammet,
uppkomma om instrumentet utsättes för de största
tryckförändringar, som mätområdet medger. Om
Paulin-aneroiden endast utsättes för mindre
tryckförändringar låt oss antaga, att den användes för
höjdmätning vid kartläggning i terräng och den höjdskillnad
mellan tvenne närliggande stationer, som skall
uppmätas, ej uppgår till mer än 6- à 700 meter — så
ställer sig jämförelsen mellan Paulin-aneroiden och
vanliga aneroider ändå mera till den förras fördel.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
