Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Häfte 46. 16 nov. 1929 - Teknisk stilkonst, av J. Körner
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Te knis kli d s kri ft
%
HÄFT. 46 UTGIVEN AV SVENSKA TEKNOLOGFÖRENINGEN 16 NOV.
ÅRG. 5 9 HUVUDREDAKTÖR: CARL KLEMAN 19 2 9
INNEHÅLL: Teknisk stilkonst. — Kemisk ingenjörskonst och kemisk teknologi. — Chalmerska institutets
jubileum. — Tekniska högskolans riksdagspetita. — Notiser. — Litteratur. — Insänt. — Tekniska föreningar.
— Personalnotiser. — Sammanträden.
TEKNISK STILKONST.
Det var en gång en man. som räknade ut vad
pricken över i årligen kostar mänskligheten i
förlorade dagsverken. Siffran var högst imponerande;
ledsamt nog har jag glömt den, liksom så mycken
annan uppfostrande statistik. På den tiden var
slagordet rationalisering ännu ej uppfunnet. Men
sanningen var på väg. Jag erinrar mig sålunda, huru
som hösten 1914 på en del håll i Tyskland det gamla
hederliga "hochachtungsvoll" slopades i brev och
cirkulär. Det var krigets renande ande, som skulle
sopa bort denna falska och skrymmande
kulturprodukt. Sedan kriget förlorats, kom ej blott
"hochachtungsvoll" tillbaka, utan en hel del av vad vi t. o. m.
här uppe betrakta som stilistisk grannlåt.
För någon tid sedan gjorde en svensk
språkprofessor ett angrepp mot "tidningssvenskan", som
föranledde ett kvickt genmäle i G. H. T. Insändaren
hävdade, att tidningsreportage kräver helt annan
stilistisk teknik än den rent skönlitterära. Tesen
exemplifierades genom en dråplig framställning av hur
Selma Lagerlöf skulle skildra en kollision mellan
bil och lyktstolpe. Skrattet förblev den gången på
G. H. T:s sida.
För egen del har jag ofta tangerat tanken på en
språkets rationalisering. Den utveckling mot reda
och förenkling på alla områden, som kännetecknar
nutiden, har lämnat språket tämligen oberört, om man
undantager sådana mindre hjältedåd som slopande
av fv och dt etc. samt det allmännare bruket av den
lantligt betonade bokstaven ä. Alla dylika
förändringar röra för övrigt endast det yttre omhöljet,
medan kärnans omvårdnad bundits vid det förgångna
eller utlämnats åt enskilt godtycke. Våra författare
borde här visa vägen. Sedan Strindbergs tidigare år
har emellertid i vårt land ej skrivits ett språk, som
i klarhet och kraft överträffat hans, ehuru den
andliga och vetenskapliga odlingen under detta halva
sekel gjort avsevärda framsteg. Vårt språk är
fortfarande i mångas händer allt för omständigt och
oklart. Inavel sedan århundraden av delvis onödiga
låneord, gångna släktens preciösa synder samt
ämbetsmäns och skolmästares klena stilkänsla bära i
främsta rummet skulden. Om språket bör vara en
följsam klädnad för nationens psyke får man säga,
att det i nuvarande stund alltför ofta mera liknar en
gammal tung och ovig styvkjortel än de lätta och
behagfulla dräkter, som landsens moderna döttrar älska
att skruda sig i.
Om vi denna gång inskränka våra reflexioner till
det tekniska området få vi kanske först fastslå, att
den svenske teknikern ofta ej är någon särdeles god
stilist. I vissa fall kan det t. o. m. hända, att han
betraktar litterär verksamhet med ringaktning. Detta
är i själva verket endast ett specialfall av det större
misstag, som består i ringaktning för allt som ej är
renodlad teknik, såsom ekonomiska, sociala och
humanistiska spörsmål. Denna missuppfattning torde
under senare tid lyckligtvis vara stadd på retur. Men
det kvarstår icke dess mindre en hel del att anmärka
på den gängse stilen som uttrycksform för tekniskt
tänkande. "Det dunkelt sagda är det dunkelt
tänkta", Tegner’s något elaka, men i stort riktiga
tes, är säkerligen det viktigaste memento för all
litterär verksamhet. Hur mycket större betydelse bör
den då ej ha för sådan verksamhet inom områden,
som mera direkt bygga på matematisk logik?
De främsta fordringarna på teknisk stilkonst äro
en följdriktig uppställning av ämnet samt enkel och
klar stil. Det första, som efter min mening är
oeftergivligt, försummas understundom mera av slapphet
än oförmåga. Man griper an ett problem från en viss
punkt, arbetar sig framåt, uppgiften vidgar sig mer
och mer, varvid man kanske finner, att den bästa
översikten ej vinnes från utgångspunkten. Men då
uppgiften är slutförd, lägger man av bekvämlighet
ej om sin framställning. En tekniskt-vetenskaplig
studie måste emellertid behandlas mer eller mindre
som en konstskapelse. Det berättas om Marcus
Larsson, som var en originell man, att han ofta
målade sina tavlor färdiga på en gång från ena hörnet
till det andra, men exemplet manar ej till efterföljd.
Tillrådligt är i regel att göra både teckning och
undermålning klara först innan man bereder sig för
slut-effekten. Mången tekniker går emellertid i sitt
skriftställeri tillväga efter Marcus Larssons mönster.
Den goda stilens hemlighet är måhända ej så
oöverkomlig, som det kan synas för mången. En
granskning av våra mera lättlästa skriftställares alstring ger
följande huvudvillkor: korta ord, korta och enkelt
bundna satser samt ständigt framglidande skildring.
De korta orden borde vara ett rationaliseringens
intresse så gott som något annat, likaväl som den
förenklade satsbildningen. Jag lämnar åt läsaren att,
räkna ut, vad som skulle kunna sparas i tid och
pengar, om våra tidningar och kanske flertalet av våra
böcker minskades i omfång med ungefär en fjärdedel.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
