Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Häfte 50. 14 dec. 1929 - Moderna växel- och signalsäkerhetsanläggningar, av Herman Holmqvist - Till frågan om periodiciteter hos nederbörden, av Axel Wallén
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
654
TEKNISK TIDSKRIFT
14 dec. 1920
mycket väl höra. om "densamma markerar tågs
ankomst.
De vid vägövergångarna använda spårledningarna
givas en sådan längd, att stoppsignal åt vägen skall
erhållas minst 30 sekunder, innan ett tåg anländer till
vägen. I medeltal göras de 850 meter långa vid bana
med 90 km hastighet. Utom spårledningarna å ömse
sidor om vägen finnes invid densamma å enkelspårig
bana en tredje spårledning, 20 meter lång, den s. k.
avbrottssträckan, som tjänar till att avkoppla
stoppsignalerna, när sista hjulaxeln passerat vägen. I
annat fall skulle anläggningen fortsätta att signalera
stopp, tills hela tåget lämnat den bakom vägen
liggande spårledningen.
Strömmen erhålles från sodaceller, placerade i
träskåp vid spårledningarnas ändpunkter. I ett större
skåp vid vägen äro reläerna anordnade ävensom
sodaceller för ljussignalernas elektromagnetventiler och
klockornas drift. På ömse sidor om banan äro
uppsatta svart- och vitmålade rälsstolpar, å vilka
kryss-märken äro placerade. Under kryssmärket sitter
ljussignalen och i toppen av stolpen ringklockan. Den
senare är icke i lag föreskriven, när ljussignal finnes,
men är väl behövlig som signal för hästskjutsar och
fotgängare. Ljussignalerna utgöras vid statsbanorna
av Aga-blinksignaler, vilkas konstruktion ovan
beskrivits. Då spärreläerna hava ständig ström, verkar ett
fel på anläggningen i den riktningen, att klockorna
ringa oavbrutet och ljussignalerna visa rött sken.
Ursprungligen användes i ljussignalerna rött och
grönt sken. Då Dian emellertid måste räkna med att
bilförarna till en ganska stor procent äro mer eller
mindre färgblinda, ansågs det vid den nya
förordningens trädande i kraft år 1924 nödvändigt att ändra
skenen sålunda, att även färgblinda personer i de
flesta fall kunna skilja dem åt, vilket ingalunda är
fallet ined grönt och rött. Det gröna skenet utbyttes
då mot vitt, eller rättare sagt blåvitt, enär framför den
vita lågan är insatt ett svagt blått glas, som släcker
de gula strålarna och ger ett kallt vitt sken. Försök
med färgblinda personer hava givit vid handen, att
de väl kunna skilja det röda skenet från detta vita.
På senare tid hava Aga-ljussignalerna dessutom
konstruerats så, att det vita skenet blinkar betydligt
långsammare än det röda. Denna anordning är
huvudsakligen gäsbesparande, men kan också tjäna till att för
de färgblinda ytterligare markera skillnaden mellan
skenen.
Det anförda torde kunna ge en föreställning om den
utveckling, som säkerhetsanläggningarna under det
senaste årtiondet varit underkastade och som långt
ifrån nått sin topp-punkt. Här som på teknikens
flesta övriga områden är sista ordet icke sagt. Den
ena anläggningen blir i detaljer icke den andra lik,
utan ständigt tillkomma nya förbättringar. Utan
överdrift kan man konstatera, att säkerhetsväsendet i vårt
land ingalunda står utlandets efter, vilket bland annat
framgår av den omständigheten, att utländska
signaltekniker numera anse det mödan värt att göra studier
vid våra järnvägar, t. o. m. sådana från Tyskland,
varifrån, som förut framhållits, våra äldre
förreglings-apparater äro hämtade.
TILL FRÅGAN OM PERIODICITETER HOS NEDERBÖRDEN.
Av Axel Wallén.
Med anledning av de resultat till vilka
kommerserådet Enström i sin artikel i Teknisk tidskrift, 1929,
h. 11, kommit rörande periodiciteterna hos
nederbörden i Sverige och hos Vänerns vattenståndsvariationer
får jag anföra följande. Såsom Enström själv
framhåller, är det anmärkningsvärt, att den 11-åriga
perioden icke kommit till synes i nederbördsvärden, men
däremot är påtaglig ifråga om Vänerns vattenstånd.
För min del anser jag. att den 11-åriga perioden med
ganska stor säkerhet förefinnes även hos nederbörden,
ehuru den icke är fullkomligt lika i alla trakter.
Under sådana förhållanden synes det mig kunna spela en
viss roll, att Enström icke jämfört den 11-åriga
fluktuationen i Vänern med en eventuellt motsvarande
fluktuation hos nederbörden i Vänerns vattenområde,
utan dels med nederbörden i Stockholm, dels med
Alters medelvärden för ett antal stationer i norra
Europa.
Om man betraktar plansch 12 i Vänerns
vattenståndsvariationer (Meddelanden från Hydrografiska
byrån nr 1) finner man, hur utomordentligt
överensstämmande nederbördsfluktuationerna i Vänerns
vattenområde och vattenståndvariationerna förlöpa.
Detta framgår också därav att mellan nederbörden i
området, beräknad som 2 a + b, där a = föregående
årets nederbörd, b = det löpande årets nederbörd, och
det löpande årets vattenstånd i Vänern för perioden
1882—1926 funnits en så hög korrelationsfaktor som
/•=-)- 0,79. Nederbördsvariationerna äro därför utan
tvivel utslagsgivande för vattenståndsvariationerna,
även om givetvis den med värmeförhållandena
växlande avdunstningen spelar en viss roll.
Nederbörden i Vänernsområdet torde man icke
kunna beräkna före år 1864, men för tiden 1864—1929
har jag undersökt den 11-åriga perioden genom
beräknande av medelvärdena av åren med 11 års
mellanrum (tab. 1), liksom jag även beräknat motsvarande
värden för Vänerns vattenstånd (tab. 2) och
solfläckarna (tab. 3). Man finner, att den 11-åriga perioden
också i Vänern är mycket mindre utpräglad under
denna tid än under den långa observationstiden från
1807. Den medelfluktuation, som man finner, är
fullkomligt likadan för både vattenstånd och nederbörd
(fig. 1). Den visar ett maximum för nederbörden
ungefär vid tiden för solfläcksmaximum och för
vattenståndet något år senare. Det finnes emellertid också
ett annat maximum under 11-års perioden, infallande
omkring solfläcksminimum och detta alldeles lika hos
både nederbörd och vattenstånd. Minima infalla för
nederbörden 3 år efter solfläcksmaximum och 3 år
efter solfläcksminimum, 1 år senare för vattenstånden.
I fig. 2 äro medelfluktuationerna för nederbörd och
vattenstånd utjämnade enligt formeln a + 2 b -f- c och
förloppet har därmed blivit mera regelbundet och full-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
