Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Häfte 51. 21 dec. 1929 - S. J:s isbrytande godsfärja och den föreslagna nya statsisbrytaren, av Thore Thelander - Ett »akademiskt» spörsmål, av —n.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
1(5 Nov. 1929
TEKNISK TIDSKRIFT
677
Dessa principer ha sedan ansetts såsom bärande ocli
tillämpats i stort sett vid konstruktionen av senare
byggda isbrytare, som också nästan undantagslöst blivit
konstruerade i Stockholm, likasom vid ombyggnad av en
stor del tör isbrytning ej förut ämnade fartyg ända sedan
år 1893, då den lilla bogserbåten Thor ombyggdes med
utmärkt resultat.
Dessa principer tycks nu emellertid åter börja råka
i glömska och löpa fara att ersättas av nya, såsom
modernare ansedda, tydligen därför att de imiterats från i
utlandet utförda nya isbrytare. Och åter är det från
Göteborg som dessa importerade idéer lanceras.
Undertecknad är emellertid övertygad om, att dessa
nymodigheter, såsom varande i princip oriktiga, komma att giva
synnerligen dyrköpta lärdomar, innan de åter komma
att övergivas, för att ersättas av de grundläggande och
oemotsägligt sunda principer, på vilka man förut byggt.
Dessa reflexioner äro föranledda av, att såväl den nya
ångfärjan som förslagen till ny statsisbrytare försetts
med dubbla akterpropellrar.
Detta ej förut i Sverige på isbrytare införda system,
har tidigare blott använts på ett par ryska fantastiska
konstruktioner samt senast på den nybyggda finska
isbrytaren "Jääkarhu".
Naturligtvis försvaras det och får goda vitsord av
dem som" åstadkommit dess användning, men det
återstår att bevisa, att det är bättre, än om maskinkraften
använts på endast en akterpropeller. Att man splittrar
maskinens vridningsmoment på tvenne axlar i stället för
att koncentrera det på en, kan helt enkelt ej försvaras,
även om man genom ett patentförfarande söker
återvinna en del av det moment man sålunda bortkastar.
Dessutom äro alltid de långt från fartygskroppen
utskjutande propellrarna med sina stöd och förbindningar
till fartyget illa utsatta för skadegörelse vid isbrytning,
och en källa till ökat motstånd med därav föranledda
friktioner vid gång i packis. Att man för djupgåendets
skull ej kan utnyttja tillräckligt stor propellerdiameter
med det stora maskineriet, ävensom den med två
propellrar ökade manöverförmågan liar litet att betyda mot, att
jag har till mitt förfogande hela maskineriets
vridningsmoment, då slagantalet nedgår till ett minimum och det
är fråga om att rent av borra sig fram i packis och
issörja. Alla, som i likhet med undertecknad, varit med
om, att i även mycket måttlig is få skador på propeller
till ett dubbelpropellermaskineri, skola erkänna att
farorna härutinnan ej äro överdrivna. Den
holländsk-byggda isbrytaren "Jääkarhu" är i detta avseende ej
något efterföljansvärt exempel.
Vad för övrigt den s. k. isbrytande ångfärjan beträffar,
så kan det ej på allvar bliva tal om att giva sig in på
verklig isbrytning med ett fartyg, som liar ett under
isbrytarestäven nedhängande, oskyddat förroder.
Därtill saknar färjan förpropeller.
Om någonsin en förpropeller är nödvändig för en
isbrytare, så är det för en sådan som har att mala sig
igenom packisbälten till flera meters mäktighet, så som
förekom senaste vinter på Sassnitzruten.
Denna nya färja borde enligt min bestämda
mening-konstruerats så, att en maskin för akterpropellern
placerats akter om pannorna och den andra för om
pannorna, drivande en förpropeller.
Axlarne borde lagts i samma linje och gjorts
tillräckligt starka för att upptaga båda maskinernas
vridningsmoment, och framdragits så att de kunnat vid isbrytning
hopkopplas.
Om det är nödvändigt att anbringa förroder, borde
detta gjorts lyftbart, så att det vid isbrytning legat
skyddat inom en tillräckligt stark ram i själva stäven.
Skulle färjan utföras på detta sätt bleve det med
säkerhet möjligt at därmed uppehålla trafiken, även vid en
så svår isvinter, som den senaste.
Blir den däremot utförd efter det framlagda förslaget
blir den en isförstärkt godsfärja, men kommer ohjälp-
ligt till korta, om det blir fråga om att taga sig fram,
även vid ganska måttliga packisförekomster.
Thore Thelander.
ETT "AKADEMISKT" SPÖRSMÅL.
Den som haft förmånen — om endast för kortare tid —
att tillhöra någon svensk eller skandinavisk
sammanslutning i någon avkrok av det stora landet i väster, har icke
kunnat undgå lägga märke till den särskilda betoning,
en del landsmän lägga på "mr", "mrs" och "miss" i det
gängse samspråket. Man ställer sig gärna den frågan,
om det finns någon speciell anledning till denna litet
starkare betoning av de vanliga titlarna. Det vore
ogrann-laga söka pejla folk i deras själs innersta ifråga om så
ömtåliga spörsmål. Man kan emellertid icke helt frigöra
sig från tanken, att det bland emigranterna av
bondestam är uttryck för en viss känsla av självmedvetande
och självrespekt, när de tilltala varandra på
herrskapsvis och ta överge det mera okomplicerade tilltalet med
förnamnet eller efternamnet, som hemma på svenska
landsbygden brukas tämligen reciprokt mellan husbonde
och dräng. För dem, som vuxit upp i det gamla landets
bruks- och industrisamhällen, där måhända den sociala
skiktningen är större än på rena landsbygden, innebär
"mr" i sitt slag ett förverkligande av det teoretiska
jämlikhetskravet. Att den tvättäkta amerikanen i
vardagslag icke är allt för ceremoniell av sig och efter rätt kort
samvaro slungar både titel och efternamn inverkar icke
på praxis i de svenska nationalitetssammanslutningarna
av mera rustik karaktär.
Den problemställning, som här snuddats vid, har på
sistone varit föremål för en viss underhandsdiskussion
inom intresserade ingenjörskretsar. Man har frågat sig
— med begränsande av spörsmålet till tekniska ocli
industriella områden samt alltså bortseende från affärs- och
hembiträdenas m. fi. förhållanden — om allt är som sig
bör.
På ett brukskontor anställes en yngling från staden,
med exempelvis realskolexamen, för att hjälpa till med
något underordnat göra. Han tituleras herr Karlsson.
Så kommer en förman eller verkmästare in på kontoret
för .att få reda på någon relativt obetydlig detalj för sitt
arbete. Han vänder sig till herr Karlsson och får till
svar: "Om Svenson gör så och så, blir det riktigt." Nu
vet envar, att till herr Karlssons arbete kan anskaffas
hundratals aspiranter, men att det är ofantligt svårt att
få en verkligt god och kunnig förman eller verkmästare.
Skulle nu herr Karlsson, som tagit realskolexamen, råka
vara född på bruket och son till en förman eller arbetare,
är det troligt, att han i stället för att kallas herr Karlsson
skulle långt in i sin mannaålder tituleras Johan, om han
haft detta hedervärda namn. Såsom född på bruket är
enda möjligheten för Johan att söka sig någon annan
stans, om han håller på herrtiteln. Exemplen kunna
mångfaldigas.
Det är lika vanskligt hemma som ute att få någon
klarhet i vad här antydda smådetaljer i samtalsspråket
betyda för den enskilde. Någon allmängiltig formel för
vad som är rätt och lämpligt i det ena och det andra
fallet kan icke uppställas. Det finns företag, där chefen
kallar alla sina anställda — vaktmästare,
diversearbetare, lagerkarlar, montörer och andra — för "herr". De
ha icke själva begärt det men vants därvid och skulle
troligen opponera sig, om en ny företagsledare försökte
återgå till det gamla. Det finns också exempelvis
ambitiösa springpojkar, som via vaktmästaresysslor flyttas
över på kontorsgöromål, och därvid ofta få kämpa en hård
strid för att bliva jämnbördiga med de nya och äldre
kollegerna. Det är icke heller lätt för dessa, såsom folk
nu en gång äro funtade, att i sin krets uppta en yngling,
som de liaft för vana kalla vid förnamn eller på sin höjd
vid efternamn.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
