Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
13 april 1929
bergsvetenskap
75
härför. I H. Carlborgs historia över Persbergs
malmtrakt redogöres för hurusom ett betydelsefullt
järnmalmsfynd gjordes inom Persbergsfältet år 1680
av en bondpojke, som gått och letat malm med en
’"grufkompass", vilken han för ändamåiet fått låna
av bergmästaren.
Av anförda och andra exempel framgår, att
malmletning med kompass icke torde hava varit så
ovanlig under 1600-talet. På 1700-talet var
bergkompassens användning för malmletning i alla händelser
mycket vanlig. Såsom exempel härpå kan anföras,
att bergskollegium år 1760 på framställning av
landshövding Johan Anders Funck i Umeå sände
bergkompasser och instruktioner för deras handhavande,
att av kronans malmletare utdelas till sådana bland
lapparna och den övriga ortsbefolkningen, som dessa
använde till sina medhjälpare.
Förnämsta anledningen till att malmletning med
bergkompass tidigt blivit så pass allmänt praktiserad i
vårt land torde, såsom även det anförda fallet från
Persberg bestyrker, ha varit, att de första genom sitt
utgående upptäckta järnmalmsförekomsterna snart
började bliva för djupa för äldre tiders primitiva
brytningsteknik. För hyttornas hållande med malm
var man ofta tvungen upptaga nya gruvor från
dagen. Detta skedde först genom att angripa nya
ut-gåenden, senare genom att jordrymma i
strykningsriktningen och möjligen även med ledning av lösa
stenar. När alla dessa möjligheter voro uttömda,
ställdes man inför valet, att fördjupa huvudgruvorna
och anlägga kapitalkrävande
uppfordringsanläggningar särskilt för vattenundanhållningen, eller att
uppsöka nya gruvor med kompass. Det senare
alternativet tyckes i regel ha blivit det som de mera
kapitalfattiga bergsmännen valde, och följden blev
att konsten att leta malm med kompass snart blev
mycket spridd bland bergslagsbefolkningen.
På tal om äldre tiders magnetiska undersökningar
bör nämnas att såväl 1600-talets som större delen av
1700-talets bergkompasser voro
deklinationskompas-ser. En sådan är även, tvärtemot vad man ofta får
läsa i litteraturen, Tilas’ bergkompass. Först mot
slutet av 1700-talet. enligt dr n. Zenzens
forskningar på området sannolikt på 1780-talet, synes man
hava börjat att vid gruvundersökningar och
malmletning i vårt land använda inklinationskompasser av
huvudsakligen samma typer som dem som sedermera
ända till våra dagar brukats vid rekognosceringar
efter järnmalmer.
Även om inklinationskompassen var ett enkelt och
hanterligt instrument, då det gällde uppsökandet av
nya malmförckomster, var den föga ägnad för
kvantitativa undersökningar.
Äran att först hava tillämpat de under 1800-talets
förra hälft utförda teoretiska undersökningarnas
resultat på de förhållanden, som man möter vid
magnetiska malmförekomster, tillkommer Rob. Thalén,
vilken därtill under senare hälften av 1870-talet
konstruerade det första för malmletning avsedda
kvantitativa instrumentet, Thaléns magnetometer.
För direkt eftersökande av magnetiska malmer
under sådana förhållanden som möta inom Fennoskandia
kan man emellertid säga, att E. T. Tibercs
magnetiska inklinationsvåg för mätning av
vertikalintensiteten fått den största praktiska betydelsen. I de
konstruktioner som nu föreligga är detta instrument
hos oss alltjämt ett ovärderligt och oöverträffat
verktyg för malmletaren. Det arbetar snabbt och billigt.
Dess känslighet är i det hela väl avpassat för våra
geologiska förhållanden. Dess brukbarhet inskränker
sig ingalunda till efterforskandet efter järnmalmer.
Eftersom i flertalet fall magnetkis i större eller mindre
mängder ingå i de skandinaviska
sulfidmalmförekom-sterna, är Tibergs våg ett mycket viktigt hjälpmedel
jämväl vid uppspårandet och förföljandet under
jord-eller vattenbetäckning av de sulfidmalmförande
stråken. Men man bör då i regeln vara beredd på att
såsom komplement kunna tillgripa andra geofysiska
hjälpmedel, i främsta rummet elektriska metoder. När
så skall ske, beror väsentligen på geologiens
anvisningar.
Under de sista årtiondena har utomlands
utarbetats ett flertal nya magnetiska instrument, avsedda
att brukas såväl vid geologiska undersökningar i
allmänhet som vid malmletning. Instrumenten, som
vanligen äro betydligt känsligare (i regeln mellan 10—50
gånger så känsliga som en ordinär Tibergs våg) än
Thaléns och Tibergs magnetometrar, avse än
bestämning av vertikalintensiteten än av
horisontalintensiteten, stundom av båda dessa element. Mest bekant
och brukad torde f. n. vara den av A. Schmidt i
Potsdam konstruerade magnetiska fältvågen för
uppmätning av vertikalintensiteten. Men även andra
konstruktioner äro f. n. ganska mycket i bruk i
utlandet.
De ifrågavarande moderna instrumenten hava
redan visat sig vara av mycket stor betydelse för den
geologiska forskningen, såväl den rent teoretiska
som den praktiska, inom länder med annan geologisk
struktur än Fennoskandias. Så hava t. e. både
vetenskapligt intressanta och praktiskt betydelsefulla
resultat med deras tillhjälp uppnåtts i norra och
nordvästra Tyskland, i Nordamerika och annorstädes.
Förutom på större djup dolda tektoniska drag och
växlingar i berggrunden har man genom sådana
magnetiska undersökningar uppvisat saltlager.
Sådana svagmagnetiska undersökningsmetoder skulle
tvivelsutan kunna bliva till hjälp vid lösandet av
många geologiska problem även i vårt land, t. e. för
utforskandet av byggnaden på större djup i Skåne
och för detaljundersökning av vissa kända
fyndigheter och malmanledningar. För en första
rekognoscering efter malmfyndigheter inom Fennoskandias
malmförande terränger är deras känslighet
emellertid i regeln för stor, och de arbeta för långsamt.
Endast såsom komplement till starkmagnetiska eller
elektriska eller andra geofysiska metoder torde det
här stundom vara verkligt fördelaktigt att begagna
dessa svagmagnetiska instrument, huvudsakligen för
detaljundersökningar av på annat sätt uppdagade
indikationer. För rekognoscering är nog Tibergs våg
under fennoskan diska förhållanden alltjämt det
ojämförligt viktigaste magnetiska instrumentet vid
malmletningen.
2. Elektriska metoder.
När det gäller icke-magnetiska eller svagt
magnetiska malmer, räcker det icke med den hjälp som
ovannämnda magnetiska metoder kunna lämna
malmletningen. För våra dagars intensiva prospekting
efter alla slag av ädelmalmer, petroleum, stensalt
m. m, har därför utarbetandet av andra geofysiska
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
