Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
13 april 1929
bergsvetenskap
79
Vad beträffar våra viktigaste malmer,
järnmalmerna, kan man ju säga, att det sista årtiondets
utveckling av malmletningsmetodiken medfört endast
den förändring som ligger i malmgeologiens framsteg
under samma epok samt i insikten, att denna
malmgeologi på annat sätt än förr bör tagas till hjälp vid
en järnmalmsinventering.
Att möjligheter till nya järnmalmsfynd av betydelse
föreligga är nog obestridligt, och detta vare sig man
ser till våra gamla gruvdistrikt i mellersta och södra
Sverige eller till Norrland.
I mellersta och södra Sverige äro nya fynd väl
huvudsakligen att söka i mer eller mindre nära
anslutning till en del fyndigheter som äro eller varit under
drift. Även under senare år liar man sett exempel
på att en järnmalmsprospekting efter delvis andra
linjer än förr krönts med framgångar i Bergslagen.
Inom norra Sverige är det mer än sannolikt, att nya
järnmalmsfält ännu stå att upptäcka, särskilt på vissa
av övre Norrlands vidsträckta kronoparker. Den
omständigheten att man för endast omkring 10 år
tillbaka genom en systematisk kombinerad geologisk
och magnetisk undersökning av en del av
Pajala-trakten lyckades upptäcka ett så pass stort men förut
helt obekant järnmalmsfält som Kaunisvaara, en
fyndighet på omkring 100 000 kvm area, utgör ett bevis
för att ännu avsevärda järnmalmsförekomster torde
återstå att uppleta i Norrbotten.
Beträffande de "ädlare malmerna" skulle man väl
för mindre än två årtionden tillbaka varit böjd att
med nej besvara en fråga, huruvida det fanns
praktiskt fog för att eftersöka sådana i vårt land.
Sedan man på knappt 10 år, en då det gäller
malmletning i den skala som här förekommit icke
synnerligen lång tid, tack vare moderna metoder lyckats
uppleta en helt ny sulfidmalm-bergslag av Skelleftefältets
storleksordning, ligger svaret på denna fråga helt
annorlunda till.
Visserligen är det tänkbart, att Skelleftefältets
möjligheter till nya malmfynd efter några år komma att
sina, så att den fortsatta malmletningen därstädes
rättast bör bedrivas i samband med gruvbrytningen.
Men i stället kunna nog vissa andra av våra
leptit-terränger gömma ädelmalmsfyndigheter av värde.
Sålunda vore det väl nästan ägnat att förvåna, om
icke våra medel- och sydsvenska bergslager skulle
hysa ännu åtskilliga brytvärda ädelmalmsfyndigheter,
dika med nutidens undersökningsmetoder kunna
bringas i dagen.
Man kan nog också förmoda, att sulfidmalmer av
med Skelleftefältets besläktade typer kunna vara
gömda också inom andra leptitterränger i norra
Sverige än i Västerbotten och södra Norrbotten.
Sn inventering enligt nyare metoder av våra
leptitterränger på ädelmalmer synes därför motiverad.
Fjälltrakterna äro på grund av sitt avlägsna läge
f. ii. knappast aktuella. Flera områden därstädes
erbjuda dock tvivelsutan möjligheter till nya fynd av
sulfidmalmer.
I fråga om de i inskränkt mening ädla metallerna
(guld, silver, platina etc.) har erfarenheten hittills
visat, att dessa i de skandinaviska länderna
förekomma i ekonomiskt utvinnbara mängder blott i
sulfidmalmer.
Så sparsamt som dessa metaller ingå även i rika
malmer och så mycket de på grund härav undandraga
sig uppmärksamheten, kan man ju emellertid icke
förneka möjligheten av att de även någonstädes hos
oss kunna uppträda tillgodogörbara oberoende av
sulfidmalmförekomsterna. Utredandet av, huru det
förhåller sig med denna sak, synes ännu så länge hos
oss vara en uppgift för den kemisk-geologiska
utforskningen av landet. Hållpunkter finnas, men ännu
återstår mycket förberedande arbete för geologi ocli
kemi, innan lagarna för dessa sällsynta metallers
fördelning i vårt lands berggrund äro så kända, att man
kan avgöra, huruvida en sådan ädelmetallprospektlng
är befogad och varest den främst bör insättas.
Vid all modern malmletning gäller det först och
främst att genom en preliminär undersökning söka få
reda på en god uppslagsända i en tillräckligt
bärkraftig första indikation. Det är i bedömandet i de
enskilda fallen, om en primär indikation är bärkraftig
eller ej, som det största osäkerhetsmomentet
föreligger för nutidens malmletning.
Har man kommit till den slutsatsen, att
primär-in-dikationen är tillräckligt bärkraftig, måste man sedan
planlägga och bedriva undersökningsarbetet i stor
skala. Ty nutidens malmletning måste (åtminstone
under förhållanden som råda i vårt land) för att
lyckas skilja sig från forna tiders malmletning
ungefär på samma sätt som den moderna storindustrien
skiljer sig från äldre dagars småhantverk.
ETT UNIVERSELLT FÖRFARANDE FÖR
VÄRMEBEHANDLING AV
VERKTYGSSTÅL OCH ANDRA METALLER ÄN
JÄRN OCH FÖR CEMENTERING
AV STÅL.
Vid bearbetning av metaller spelar jämte den
mekaniska bearbetningen värmebehandlingen en stor roll.
Pressade, valsade och dragna plåtar, stänger och
fasonjärn mjukglödgas sålunda innan de åter bearbetas. Stål
lämpade för seghärdning erhålla genom passande
värmebehandling ändamålsenliga hållfasthets- och
töjnings-egenskaper samt avsedd hårdhetsgrad. Mjukt
smidesjärn och kolfattiga legerade stål förvandlas genom
cementering på ytan till härdbart stål. Vid sådan
värmehandling begagnas de mest olika ugnstyper, vid nästan
alla utsättes glödgnings- eller härdningsgodset för
påverkan av ugnsgaser. Om godset icke skyddas för
ugnsgasers påverkan uppstå emellertid vissa icke önskvärda
biverkningar; metallen oxideras under
glödspånsbild-ning, vid stål med hög kolhalt uppstår dessutom genom
avkolning en mjuk icke härdbar hud. Man inpackar
därför ofta glödgnings- resp. härdningsgodset i lådor med
träkokspulver eller liknande. Frånsett såväl att lådorna
i sin tur bränna sönder och bliva obrukbara som även
den mycket höga kostnaden för lådor av mera eldhärdigt
material, så uppstår en betydande försämring i
värmeöverföringen genom den starka isolerande inverkan som
den i lådorna befintliga luften eller kolet medför. En
ytterligare olägenhet är att vid varje charge även
lådorna måste uppvärmas. Vid ogynnsam styckestorlek kan
lådans vikt utgöra en avsevärd del av glödgningsgodsets
vikt. Man har därför slagit in på olika vägar för att
undvika dessa olägenheter i det man allt efter den
temperatur, som erfordras, doppat den för behandling avsedda
metallen i ett oljebad, i smält bly eller smält salt eller
infört godset i en med neutrala eller reducerande
skyddsgaser fylld ugnskammare, avstängd medelst vattenlås.
Förfarandet med skyddsgaser uppvisar flera brister.
Först och främst är i många fall framställningen av en
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
