Full resolution (JPEG)
- On this page / på denna sida
- Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
INNEHALL: Om världskonsumtionen av wolframmalmer, av bergsingenjör Ernst Rothelius. — Hålriktare vid
tunnel- eller ortdrivning. — Insänt.
OM VÄRLDSKONSUMTIONEN AV WOLFRAMMALMER.
Av bergsingenjör Ernst Rothelius.
HAFT. 11
NOV. 1929
TEKNISK TIDSKRIFT
*
BERGSVETENSKAP 11
Redaktör: ß.G. Markman.
Den stora efterfrågan på wolframmalmer uppstod då
wolframstålens betydelse inom den moderna
järnframställningen blev allmänt känd. De första
försöken att framställa wolframstål i större skala torde
hava gjorts år 1855 av den österrikiske gruvägaren
J. Jacob och dr Köller från Reichsramming.
Under deras ledning gjordes försökstillverkningar både
i Österrike och Frankrike. I England uttog Oxland
i december 1857 patent på en metod för tillverkning
av wolframstål. Han kände antagligen redan då till
Jacobs och Köllers arbeten. I början av 1860-talet
började den tyska firman Biermann, Hannover,
framställa wolframmetall att begagnas som tillsatsämne
till stål.
Trots att wolframstålindustrien startade ungefär
samtidigt i de ovan nämnda länderna, började redan
på 1880-talet och ännu mer under 1890-talet
Tyskland att gå ifrån de övriga och var omkring år 1900
den förnämsta wolframstålproducerande staten. Tack
vare denna orsak konsumerades här mycket stora
mängder wolframmalm. Till en början framställde
man huvudsakligen wolframmetall för stålindustriens
behov men senare även ferrowolfram. Av dessa
halvprodukter inom stålhanteringen producerades så
mycket att Tyskland började förse de övriga
europeiska staterna med deras behov därav.
Wolfram-malmförhyttningen kom således under början av
1900-talet att huvudsakligen förläggas i Tyskland.
Även i Förenta staterna var användningen av
wolfram inom industrien rätt allmän omkring år 1900.
Från denna tidpunkt kan man skilja på tre olika
perioder vad beträffar konsumtion av
wolframmalmer, beroende på konkurrensen inom
snabbståls-industrien mellan Tyskland och Förenta staterna
samt i någon mån England.
I. Tiden omkr. år 1900—1914.
II. 1914 t. o. m. 1921.
III. Tiden efter 1921.
I. Konsumtionen av wolframmalmer 1900—1914.
Ända till år 1912 importerade Tyskland
wolframmalmer från, Förenta staterna. Tyska ståltrusten och
ett konsortium, i vilket firman Philipp Bauer & Co,
Hamburg, ingick kontrollerade stora delar av
wol-frambrytningen i Colorado, U. S. A. F. ö. gick största
delen av Australiens wolframmalmer till Tyskland.
Även i England brutna malmer exporterades till
Hamburg. Konsumtionen i Tyskland åren 1908—
1914 framgår av den bifogade tabellen:
Av siffrorna synes att här konsumerades ungefär
50 % av totala världsproduktionen, och år 1913
nästan 2/3. Den år 1913 höga siffran tyder på
rustning för krig.
Åren närmast före kriget producerade Österrike
mellan 40—60 ton wolframmalmer per år,
importerade omkring 25 ton samt exporterade 45 ton.
Således var förbrukningen 20—40 ton wolframmalmer
per år. Man köpte i stället wolframmetall och
ferrowolfram från Tyskland. Frankrike och Belgien
tillsammans konsumerade ungefär 500 ton pr år.
England, Skandinavien, Ryssland, Frankrike, Belgien och
Österrike torde i sina stålindustrier ha konsumerat
mellan 10 till 15 % av världsproduktionen åren
närmast före kriget.
De resterande 35 procenten användes
huvudsakligen inom Förenta staternas gränser.
II. Konsumtionen av wolframmalmer 1914—1922.
Sedan kriget börjat i augusti år 1914, förhindrade
den engelska flottan all import av wolframmalmer
till Tyskland. Enligt påstående från engelskt håll
lär en del malmer insmugglats över Schweiz, men
mängden malm importerad på detta sätt kan ej hava
varit stor. Således måste den tyska stålindustrien
reda sig med de wolframmalmer, som kunde brytas
inom landet. Dessa bestodo av gruvorna i Sachsen,
dels gamla wolframlialtiga tennmalmsvarp och några
ej vidare rika och outredda fyndigheter vid Neudorf
i Harzområdet, Följande siffror giva en
föreställning om hur fattiga malmer som bröts mot krigets
slut:
Ar
1913 1915 1917
Uppfordrad mängd
volframmalm, ton 15 883 45 845 106 806
Värde vid gruvan
pr ton.................... 11,43 Mark 16,34 Mark 7,99 Mark
Trots fördyringen äro priserna år 1917 lägre än
åren 1913 och 1915. År 1917 satte de tyska
myndigheterna ett maximalpris av 35 Mark pr kg W03.
Detta pris stod till krigets slut julen 1918. De
sachsiska gruvorna ökade under kriget årligen sin
brytning, så att år 1919 nådde produktionen upp till
250 ton, under det att de under fredstiden före
kriget hade producerat omkring 100 ton pr år. All pro-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Project Runeberg, Tue Dec 12 02:09:21 2023
(aronsson)
(download)
<< Previous
Next >>
https://runeberg.org/tektid/1929b/0083.html
