Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
84
tydande nya fyndorterna lågo inom provinserna
Kwangtung och Kwangsi i Kina. År 1915 var Kinas
produktion av wolframmalmer praktiskt taget noll
och 1918 var den omkring 9 000 metriska ton, av
vilka mer än hälften exporterades till Förenta
staterna. Detta vill med andra ord säga att dit
importerades mera wolframmalmer än den inhemska
produktionen år 1918.
Nu började en allmän ängslan göra sig gällande
bland de ledande männen inom Förenta staternas
wolframindustri. De önskade att kongressen skulle
antaga en bill, som bestämde en importtull på
wol-frammalm och alla wolframprodukter. Den
kinesiska malmen såldes för 6—8 dollars pr unit. Under
sommaren höll United States Tariff Commission ett
möte i Denver till vilket Coloradoproducenterna voro
inbjudna och wolframfrågan diskuterades i hela sin
utsträckning. Ett andra möte angående tariff hölls
i San Francisko och ett tredje i New York i
november 1918. Inga bestämda avgöranden fattades.
Efter undertecknandet av vapenvilan följde en
snabb anhopning av wolframmalm och ferrowolfram,
som förut hade behövts inom krigsindustrien.
Under året hade emellertid framställning av
ferrowolfram i elektriska ugnar provats och lyckats. Av
de inhemska malmerna voro scheeliterna
övervägande. Dessa hade alltid, som förut påpekats,
betalats lägre men nu kunde de förhyttas lika lätt
som wolframmalmerna. Priserna började stå mera
till fördel för scheeliten, detta kanske i någon mån
beroende på att man ville betala mer för den inom
landet framställda produkten än för den från Kina
importerade wolframiten. Medelpriset under året
för unit W03 var 24.33 dollars för wolframit och
24,96 dollars för scheelit, men mot slutet av året
såldes wolframit i New York för 12 dollars pr unit.
Den totala konsumtionen år 1918 var inom
Förenta staterna skattad till 16 500 short tons, den
största som någonsin existerat. Endast för 8
dollars wolframmetall och stål importerades. Däremot
utsändes 616 ton till ett värde av 2 545 087 dollars.
De svåra förhållanden som redan under 1918 varit
rådande förvärrades under år 1919. Man kan säga
att wolframindustrien nästan paralyserades totalt
detta år. Alla krigsorder på wolframstål hade
avkortats eller helt avbeställts. Kostnaderna för
wol-frambrytningen steg under det att unitpriserna
sjönko snabbt. Kina utskeppade mera’ malm till
Förenta staterna, än vad man där konsumerade
under normala förhållanden och detta till ett pris av
6.50 —7.00 dollars pr unit eller lägre pris än själva
produktionskostnaden i U. S. A. var.
Denna skattades pr ton rågods för Pacific
Tungsten Co., Nevada, av War Mineral Relief
Commission enligt följande tablå:
Brytningskostnader ...................... $ 5,00
Transport från gruva till anrikningsverk „ 0,50
Anrikning .............................. „ 2,50
Allmänna omkostnader .................. „ 1,35
Frakter och diverse .................... „ 2,00
$ 11,35
Ur varje ton rågods kunde 1,1376 % W03 utvinnas
eller 22 752 lbs. 1 unit = 20 lbs. Således kostnaden
för framställning av en unit W03 = $ 9,9.
13 april 1929
Kostnaden pr unit var våren 1917—1919 för
följande bolag:
Standard Tungsten Co., Bishop, Californien $ 13,82
Pine Creek Tungsten Co., „ „ „ 12,13
Round Valley Tungsten Co., „ „ „ 14,09
Tungsten, Mines Co., „ „ „ 12,83
Atolia Mining Co., Californien ........................„ 9,67
Tungsten Reef Mines Co., Arizona ................„ 11,00
Man kan således säga att genomsnittskostnaden
åren 1918—1919 för framställning av en unit W03
i Förenta Staterna var omkring $ 12,00.
Konkurrensen med de kinesiska och bolivianska malmerna
var således alldeles utesluten. Därför stoppades
redan i början av år 1919 de flesta anrikningsverken
och man producerade endast så mycket som tidigare
hade kontrakterats. För att söka återuppliva och
skydda denna industri i U. S. A. förelade man
kongressen den s. k. Timberlake-billen, vilken avsåg att införa
en tull på $ 10 pr unit å all importerad malm.
Denna bill godkändes av kongressen den 21 augusti
år 1919 och överlämnades sedan till senaten, där
den kvarlåg för behandling vid årets slut.
New York-priset var under år 1919 9,00 dollars
pr unit i medeltal. Totalkonsumtionen skattades till
7 500 ton. Importen av ferrowolfram och
wolframmetall motsvarande ungefär 200 ton malm och
exporten var 20 ton.
Under följande år nedlades de flesta gruvorna
fullständigt. Några få uppehöllo brytningen med
tanke på att Timberlake-billen skidle gå igenom i
senaten. Detta blev dock ej fallet. Ehuru landet
var överhopat med förråd av wolframmalmer och det
ej rådde någon efterfrågan, importerades dock billig
malm från Bolivia och Kina, vilket gjorde utsikterna
för den inhemska wolframgruvhanteringen ännu
odrägligare.
Genom stora diskussionsmöten kom man till den
slutsatsen att så länge i Kina wolframmalmer brötos
i dagbrott, priserna på denna malm vore så låga att
någon konkurrens ej vore tänkbar. Priset var i
början av året 9 dollars pr unit, i mitten av året 5
dollars och vid slutet 3,50 dollars pr unit. Under
de tidigaste krigsåren var endast 50 % av den
konsumerade malmen av utländskt ursprung, men under
åren 1919 och 1920 steg det till 80 %. Under året
förbrukades ungefär 4 000 ton. Vid slutet av samma
år fanns enligt beräkningen 12 000. ton oförbrukat
vilket således borde räcka under 3 år framåt.
Under åren 1921 och 1922 bröts och anrikades
ingen wolframmalm i landet. I början av det förra
året var priset 4,0 dollars och vid början av år 1922
2.50 dollars pr unit.
Följande av F. L. Hess upprättade tabell visar
förråd pr år av wolframmalmer i Förenta staterna
1916—1922 uttryckt i short tons.
III. Konsumtion av wolframmalmer efter år 1921.
Vad beträffar Tyskland hade under tiden till 1920
wolframindustrien legat nere beroende på bristande
malmtillgångar. Härom vittnar även att
undervattensbåten Deutschland efter sitt andra besök i
U. S. A. december 1916 medförde till Tyskland
55 125 pounds wolfram och ferrowolfram värt
$ 137 812. Överproduktionen inom det engelska
världsväldet och U. S. A. kom efter kriget väl till
teknisk tidskrift
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
