Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
86 t l k n i s k tidskkl i-" t 9 nov. 1929
Tabell visande wolframinnehållet i importerade varor åren 1923—1926.
Ar Wolframmalmer Wolframmetall och ferrowolfram Wolfram-krom och Wolframkobolt Stelliter Wolfram-nickel och andra
wolframle-geringar
Pounds Värde i dollars Pounds Värde i dollars Pounds Värde i dollars Pounds Värde i dollars
1923 ................... 78 972 25 907 49 2 258
1924 .................... 132 987 46 156 8 800 2 702 71 536
1925 .................... 854 059 206 326 839 194 316 454 396 352
1926 .................... 2 534 636 566 996 330 365 116879 18 795 7 822 71 417
long ton unit i januari 1924 men priset föll sedan
till 9 shillings 6 pence vid slutet av året. Om 1
shilling = 23 cents äro dessa priser ekvivalenta med
2,46 och 1,95 dollars pr short tons unit.
Amerikanarna fingo således betala omkr. 6,5 dollars mera
pr unit än engelsmännen och tyskarna. Det är lätt
att inse vilken fördel den tyska wolframindustrien
kunde draga av detta förhållande. Någon
konkurrens från Förenta staternas sida inom
wolframstål-industrien behövde de europeiska staterna knappt
vänta sig.
Men tullskyddet hade hjälpt de inhemska
gruvföretagen så att under 1924 voro 4 företag åter
igång och producerade 374 short tons och år 1925
producerades 1050 short tons. Priserna år 1925
voro i januari 9 dollars och stego till 12 dollars pr
short tons unit kinesisk wolframit. Scheeliten
betalades med 50 cents eller 1 dollar högre.
Hela brytningen i landet var förlagd till Boulder
County, Colorado, och malmen utgjordes
huvudsakligen- av scheelit förutom en mindre del ferberit.
Under år 1926 bröts 1 382 short tons
huvudsakligen i Californien, Colorado, Nevada och South
Dakota. Prisen för amerikansk scheelit varierade
mellan 10.25—11 dollars per short ton unit. Under år
1927 producerades 1 164 short tons och under 1928
omkring 1 290 short tons. Största producenten var
Massachusetts Company i närheten av Mill City,
Nevada. På andra plats kom Atolia i Californien.
Första november 1928 var Homcstakegruvan i
Nevada utbruten. Priset under åren 1927—1928
varierade från 10—11,25 dollars för goda koncentrat,
men man levererade koncentrat hållande från 28 till
55 % W03. Prisen för de låggradiga koncentraten
voro 4.25 dollars pr short ton unit. Samtidigt var
priset i den övriga världshandeln som dominerades
av kinesiska malmer 3,25—4,00 dollars pr long ton
unit hållande 65 % W03.
Genom den införda tullen har således visserligen
en brytning av wolframmalmer kommit igång men
genom de höjda priserna ha konkurrensmöjligheterna
för de amerikanska wolframstålfabrikanterna
avsevärt minskats. Följande tabell visar dock att stora
partier återigen börjat importeras sedan det från
krigstiden härstammande överskottet förbrukats.
HÅLRIKTARE VID TUNNEL- ELLER
ORTDRIVNING.1
Hittills har man nog haft den ganska
överensstämmande uppfattningen över hela världen, att den enda
i Referat av • en uppsats i The South-African Ming. ancl
ring. Journal 20. okt. 1928....... ’ ......
praktiska hålriktare, som kan förekomma, är en skicklig
borrare, som med sitt vana öga ger borrhålen de
riktningar, som bäst lämpa sig efter det förhandenvarande
berget. Emellertid har bristen på yrkesskickliga
gruvarbetare vid Witwatersrands guldgruvor i Transvaal
framtvingat en hålriktare av sådan konstruktion, att
numera en vanlig grovarbetare kan uppnå samma
prestation vid ortdrivning som tidigare en skicklig
borrare. Denna hålriktare har under en längre tid
utpro-\ats vid dessa gruvor och har nu fullkomnats till den
grad, att man efter ett par dagars arbete med
hålrik-taren vid drivningen av en tunnel kan bestämma den
maximala drivningen per skift och sedan praktiskt taget
garantera, att denna drivning innehålles under det
fortsatta arbetet. Icke endast arbetsprestationen hos en
skicklig bergborrare har kunnat höjas, utan man har
även funnit, att man kan uppnå samma goda och jämna
resultat av en intelligent arbetare, som tidigare aldrig
sysslat med tunneldrivning, endast efter ett par dagars
arbete med hjälp av denna hålriktare. Yid de speciella
förhållanden, som äro rådande vid Witwatersrands
guldgruvor, har man dessutom på ganska kort tid lärt upp
negrerna att borra efter denna rutin, och dessa kunna
—■ lämnade utan nämnvärt överinseende — prestera
exakt borrade salvor, som lämna maximum av
berglossning per skift dag ut och dag in. En gammal van
gruvarbetare tror ju helst, att den skicklighet, som han har
tillägnat sig under långvarig erfarenhet från
bergborrning, är det enda hjälpmedlet, som han har för att
erhålla stort antal drivna ortmeter på minimum av tid.
Att övertyga honom om att ett mekaniskt hjälpmedel
såsom denna hålriktare till stor del kan ersätta hans
erfarenhet och till och med öka hans
prestationsförmåga är icke lätt. Enligt uppgifter från Transvaal ha
dock redan åtskilliga vana bergborrare övergått till
att använda hålriktaren, och resultaten ha varit mycket
goda.
Av ovanstående framgår, att hålriktaren grundligt
utprovats, och att den fått stor användning, där en allt
för stark konservatism mot införandet av nya metoder
ej lagt hinder i vägen.
Hålriktarens konstruktion lämpas helt efter
storleken och det system, som kommer till användning vid
drivandet av tunneln ifråga. Den hålriktare, som här
nedan kommer att beskrivas, hänför sig till den
standard, som användes vid guldgruvorna i Transvaal vid
drivandet av orter om 8 ft x 7 ft. Varje salva består
här av 24 hål, av vilka tre kunna utelämnas, om
bergarten är lättbruten. För ortdrivningen användas två
maskiner (drifters). Dessa äro monterade på 6 ft.
pelare med 2’ 9" armar. Pelarna uppställas på var sin
sida om ortens centrumlinje, 4 ft. från den bergvägg,
som skall borras (en 4 ft. mätsticka användes för att
hastigt bestämma det korrekta avståndet). Den ena
änden av hålriktarens huvudarm (A) fastsättes med en
klämskruv vid en av pelarna, och den andra änden
sättes in i ett c:a 4" djupt hål, borrat i det geometriska
centrum av bergväggen (B). Hålriktarens huvudarm
inriktas i exakt överensstämmelse med den riktning,
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
