Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
2 febr. 1929
ELEKTROTEKNIK
15
ket förvånade mig så mycket mera som de flesta andra
arbeten tyckas ha kommit till motsatt resultat.
Vi veta nu vad som menas med tillsatsförluster och
vilka fält som alstra dessa förluster. Men vi ha också
frågat: Var uppträda dessa förluster? Härpå är svaret
mycket enkelt: Det lyder nämligen: överallt. Vid
luft-gapsytorna såsom ytförluster, längre in i tandkransen
såsom tandpulsationsförluster, ända upp i plåtryggen
såsom rygg-förluster. Hela fältfördelningen är så att sägii
genomsyrad av dessa båda parasitfält, spårslitsfältet och
såsrtandfältet. Det förras förluster kallar jag
reluktans-förluster, emedan de kunna sägas bero på
luftgapsreluk-tansens föränderlighet. Alla sågtandfältets förluster
däremot sammanfattas under begreppet trappförluster,
varvid benämningen hänsyftar på amperevarvens
trapp-formiga fördelning såsom grundorsaken.
II. Några räkneregler.
Trappförluster och reluktansförluster uppträda alltid
gemensamt och det är ej utan vidare klart, om bägge
förlustgrupperna få beräknas var för sig och sedan
super-poneras. För hysteresisförlusterna är detta naturligtvis
ej tillåtet. Dock kan här åtminstone vid fullast
spår-slitsfältets inflytande alldeles försummas. Däremot visar
en ingående undersökning, att för virvelströmsförlusterna
superpositionslagen verkligen med tillfredsställande
noggrannhet är uppfylld.
I detta sammanhang må även ett annat förhållande
påpekas, som är av lika stor betydelse för såväl
beräkning som provning. Vi tänka oss en motor normalt
belastad, varvid som vanligt statorn bildar primärkretsen.
Statorampersvarv utvecklas i en harmonisk serie och
grund- och övertonerna alstra vissa fält. Har statorn 18
spår per polpar, äro 17:de och 19:de övertonerna
karaktäristiska för tandfälten. Båda övertonsfälten rotera
mot varandra, det 17: de med 1/17, det 19: de med 1/19
av den synkrona hastigheten. Man kan då visa, att vid
så små hastigheter trappförlusterna i rotorn äro
praktiskt taget lika stora, som om båda tandfälten stode
stilla.
Detta resultat, som härledes så enkelt och begripes så
lätt, är i själva verket en av de viktigaste
byggnadsstenarna i tillsatsförlusternas teori. Får man räkna med
stillastående tandfält, ja då kan man ju lika gärna tänka
sig hela statorns amperevarvfördelning utom dess
grundton stillastående, fixerad i vilket ögonblick som helst av
dess skiftande lägen, och låta rotorn rotera mot detta
stillastående fält. Med andra ord, såvida endast
trappförlusterna komma ifråga, kan man tänka sig statorn
magnetiserad med likström på sådant sätt, att
likströms-amperevarven överensstämma med någon av de oändligt
många växlingar, som växelströmsamperevarven i
periodisk följd undergå.
III. Något om skineffektens lagar.
I allmänna drag äro vi nu orienterade, men innan vi
närmare ingå på detaljer, måste vi klargöra för oss
räckvidden av en mycket viktig grundlag, som i detta
sammanhang ej kan förbigås. Denna lag är
skineffektens lag.
Tillsatsförlusterna alstras ju genom järnets
ommagne-tisering med mycket höga frekvenser. Redan tandfältets
grundvåg (fc = l) alstrar ett periodtal
Vzi = v1q10 .................................... (3)
där vt är den ur varvtalet och poltalet beräknade s. k.
synkrona frekvensen och q10 spårtalet per polpar. En
4-polig motor med 4 spår per pol och fas lämnar vid
synkronism
vzl = 50 ■ 24 = 1 200
Man vill därför gärna antaga, att skineffekten vid så
höga periodtal är starkt utpräglad.
Så är emellertid fallet endast för reluktansförlusterna
och detta av den orsaken, att i spårslitsfältets kurvform
äro övertonerna starkare än själva grundtonen (vars
våglängd är tanddelningen). De mycket viktigare
trappförlusterna överskattas däremot endast obetydligt, om man
helt och hållet bortser från skineffekten.
Att skineffektens betydelse till och med för periodtal
över 1 000 är så pass liten, beror på två omständigheter.
Huvudorsaken är permeabilitetens låga värde (ßz).
Tandfälten överlagra sig nämligen huvudfältet och ßz
Sz
definieras därför ej genom
IBz
Hz
utan genom medelvärdet
på derivatan "L^l mätt för en liten hysteresisslinga en-
dHz
ligt fig. 5. Betecknar
A plåttjocklekens exklusive isolation i cm
l plåtens elektriska ledningsförmåga i 1/ohm per m
och mm2, beräknad ur de i Epsteinapparaten
uppmätta virvelströmsförlusterna och
fc ordningstalet för tandfältets överton,
så bedömes skineffekten efter ett förhållandetal, den s. k.
"reducerade plåttjockleken"
5/1
Fig. 5.
Fig. 6.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
