- Project Runeberg -  Teknisk Tidskrift / 1929. Elektroteknik /
52

(1871-1962)
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Like | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

52

TEKNISK TIDSKRIFT

2 febr. 1929

OJ 0,7
Fig. 14.

det mindre tandantalet, avvika endast obetydligt från
varandra.

För det andra: Tandpulsationsförlusterna äro minst
vid lika spårtal i stator och rotor, men de växa hastigt
med avvikelsen från detta förhållande.

Nästa fig., 14, visar på samma sätt
tandpulsationsför-lusternas beroende av spårtalens förhållande i delen med
det lägre tandantalet, som vanligtvis är statorn. Även
här kunna vi draga tvä viktiga slutsatser.

För det första bero här förlusterna ej endast på
spårtalens förhållande, vilket valts såsom abskissa, utan även
på spårtalets absoluta värde. Ju flera tänder rotorn har,
desto större äro, för ett givet förhållande mellan
spårtalen, tandpulsationsförlusterna i statorn. De nå ett

maximum, om spår talens förhållande är ungefär ?-=0,8.

qi

För det andra lägga vi märke till, att förlusterna i
delen med det mindre spårtalet i allmänhet äro mycket
mindre än i den andra delen, utom när spårtalen äro
tämligen lika. I detta fall avvika även
förlustfaktorerna fi2 föga från varandra.

I allmänhet har sålunda rotorn vida större
tillsatsförluster än statorn, då för rotorn icke endast
förlustfaktorn †a utan även det inducerande amperevarvtalet är
större än för statorn. Ur uppvärmningssynpunkt är
detta gynnsamt, då rotorn för övrigt har mindre
förluster och dessutom är bättre ventilerad.

Vi känna nu till lagarna för
virvelströmstillsatsför-lusternas viktigaste delar, ytförlusterna och
tandpulsationsförlusterna. Därmed äro vi mogna att besvara den
viktiga frågan: Finnes det möjligheter att minska dessa
förluster, och i så fall, vilka medel stå oss till buds?

Svaret är mycket nedstämmande. Det lyder nämligen
så: För det första finnes det endast få möjligbeter och
för det andra kunna vi icke begagna oss av dem.

Det enklaste vore ju, om ett särskilt gynnsamt val
kunde träffas för spårtalens förhållande. Men medan
tandförlusterna avtaga med skillnaden mellan spårtalen
för stator och rotor, ökas, såsom vi tidigare sett,
ytförlusterna. Båda förlustgrupperna äro dessutom av

samma storleksordning, så att vinst på den ena och
förlust på den andra sidan tämligen väl balansera
varandra. Att så verkligen är fallet har även bevisats
genom experiment med rotorer av olika spårtal. Ja, dessa
experimentella rön voro till och med vår primära
erfarenhet, vilken först senare fann sin teoretiska
förklaring.

Men har icke spårtalens förhållande någon betydelse,
så kanske dock deras absoluta värden ha det? ’Så är
också fallet. Ytförlusterna i rotorn äro omvänt
proportionella mot statorspårtalet, medan tandförlusterna i
rotorn icke beröras därav. Men höjes statorspårtalet, så
förloras mera lindningsutrymme genom isolation och
sämre fyllfaktor, maskinen blir alltså dyrare.

Lika litet skulle tillverkaren finna sig i att minska
ampereledaretalet per cm ankaromkrets. Forcerad
ventilation har ju införts just för att möjliggöra den högre
strömbelastningen.

Ett mycket effektivt medel vore slutligen att öka
luftgapet. Men vem vill på allvar föreslå detta? Kullager ha
ju införts för att göra de minsta tänkbara luftgapen
möjliga.

Så har allting, som gjort motorn billigare och
materialet bättre utnyttjad, samtidigt ökat tillsatsförlusterna,
och det är icke troligt, att utvecklingens riktning kan
vändas om.

Den enda utvägen torde vara att använda plåt med
högre specifikt motstånd, och skulle framtiden skänka
oss dylikt material till samma pris som de nu använda
svagt legerade kvaliteterna, så kunde
tillsatsvirvelströms-förlusterna antagligen nedbringas till hälften av deras
nuvarande storlek.

V. Beräkningen av hysteresis-trappförlusterna vid
luft-gapsytan och i tänderna.

Så mycket om virvelströmsförluster. Vad det gäller
hysteresisförlusterna kan jag fatta mig väsentligt
kortare. Vi behandla dessa enligt följande formel, som till
sitt väsen överensstämmer med prof. Richters bekanta
förslag:

1>H = m (1+§) • i ooö’ (rSö)2watt/cm3........<15)

Härvid äro oh och Bc konstanter, som enligt
mätningar i Epsteinapparaten för vanligt svagt legerad
dynamoplåt ha ungefär följande värden
oh = 0,26
Sc — 2 000

Den motsvarande formeln för virvelströmsförlusterna i
Epsteinapparaten lyder

K) • I i 000 Toöo ■ JIwatt/cm3........ (16>

Härur följer för ett homogent växelfält

«;/ (l+ §) ,
PH = ü> J /l7)
pw X vÄ*........................v" ’

TÖ 6

och för ett sinusformigt fördelat växel- eller vridfält i
ett ankare med stor rygghöjd i förhållande till
våglängden

oh[ 1+2 §)

1 B’ * ............ (18)

PH
PW

1

V/fi

10 (T

Vi kunna således uppskatta hysteresisförlusterna, då
virvelströmsförlusterna redan äro beräknade.
Sättes nu till exempel

X=6
A = 0,05
1/ = 1000
B = 4 000

erhålles med de ovan givna värdena på Oh och Bc för
ett homogent växelfält

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Mon Jul 4 09:11:58 2016 (aronsson) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/tektid/1929e/0056.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free