- Project Runeberg -  Teknisk Tidskrift / 1929. Elektroteknik /
106

(1871-1962)
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Like | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

106:

TEKNISK TIDSKRIFT

1 juni 1929

DYNAMISKA KARAKTERISTIKOR FÖR OSCILLATORRÖR

OCH DERAS ANVÄNDNING.1

Av Sigurd Kruse.

Inledning.

Vid studiet av ett treelektrodrörs arbetssätt har
man vanligen utgått från de s. k. statiska
karakteri-stikorna för detsamma, dvs. de med likström
upptagna kurvorna för sambandet mellan rörets
elektriska storheter. Vid undersökning av rörets
egenskaper såsom förstärkarrör för växelström äro dessa
kurvor tillräckligt klargörande. Förstärkarröret kan
dessutom som bekant underkastas en exakt
matematisk analys, som ger sambandet mellan
växelströmsstorheterna i algebraisk form.

Ett oscillatorrörs arbetssätt är betydligt mera
invecklat. Man kan i detta fall ej framställa
sambandet mellan rörets växelströmsstorheter i algebraisk
form utan är hänvisad till grafiskt åskådliggörande
av detsamma. För det praktiska laboratoriearbetet
med och dimensioneringen av röroscillatorer
behandlar man röret som en elektrisk generator, mellan vars
polklämmor man erhåller en viss spänning och ström,
beroende på det belastningsmotstånd, man ansluter.
Sambandet mellan polspänning, avgiven ström,
belastningsmotstånd m. fi. storheter åskådliggöres av de
dynamiska karakteristikorna.

De dynamiska karakteristikorna kunna bestämmas
på väsentligen två olika sätt, nämligen antingen
genom beräkning ur de statiska karakteristikorna eller
direkt experimentellt. Den förra metoden har
utarbetats av H. G. Möller2 och använts av D. C.
Prince3. Den grundar sig på harmonisk analys av
experimentellt bestämda statiska kurvor och skall
senare i korthet refereras. För att generalisera
resultaten och samtidigt i någon mån minska de avsevärda
numeriska räkningar, som äro förknippade med denna
beräkningsmetod har man försökt att ersätta de
verkliga statiska kurvorna med matematiskt definierade4,
men även i detta fall kräves en omfattande numerisk
behandling. Ur teoretisk synpunkt är Möllers metod
den värdefullaste. Med användande av dess princip
kan man klarlägga många viktiga detaljer i
oscillatorrörets arbetssätt. Praktiskt är den liksom i högre eller
lägre grad de övriga av mindre betydelse på grund
av sin omständlighet.

Den ojämförligt enklaste metoden för bestämningen
av de dynamiska karakteristikorna är den
experimentella. Denna är endast en systematisering av de
experiment, som utgjort den vanligaste vägen för
uppsökande av lämpligaste oscillatordimensionering.
Redan 1919 generaliserade Vos och Ziegler dessa expe-

1 Föredrag vid Elektroteknikavdelningens sammanträde
den 1 febr. 1929.

2 H. G. Möller, Die Elektronenröhren und ihre technischen
Verwendungen; Sammlung Vieweg nr 49, 1920.

3 D. C. Prince, Vacuum Tubes as Power Oscillators ; Proc.
Inst. Rad. Eng. 1923, sid. 275, 405 och 527.

4 G. Joos, Theorie des Elektronenröhrengenerators ; Ann. d.
Phys. 69, 505, 1922.

r. Maillet, Etude analytique de i’emission et de la
modulation par lampes triodes; 1’Onde Electrique 1925 sid. 506.

riment1. För mera allmänna studier över triodens
arbetssätt såsom effektförstärkare och oscillator upptog
Takagishi dynamiska karakteristikor med
användande av lågfrekvent växelström2. Tyvärr gick resultatet
av hans arbete förlorat vid en jordbävning i Japan.
De kurvor, som nedan skola visas, äro upptagna med
högfrekvent ström.

1. Definitioner och nomenklatur.

I den mån man inför flera karakteristiska kurvor
för elektronröret, måste man förse dessa med
benämningar. Man talar om väsentligen två slag av
karakteristikor, nämligen statiska och dynamiska. Här skola
följande definitioner tillämpas för elektronrörets
karakteristikor:

statisk karakteristika är en kurva, som åskådliggör
sambandet mellan momentanvärdena av rörets
elektriska storheter;

dynamisk karakteristika är en kurva,
representerande sambandet mellan ett antal av rörets elektriska
storheter, av vilka minst en är ett medelvärde av en
periodiskt varierande storhet.

Vad nomenklaturen beträffar, synes det mig
lämpligt att så mycket som möjligt upptaga
elektromaskin-lärans, på grund av den analogi, som i de flesta fall
råder mellan elektronrörets och de elektriska
maskinernas karakteristikor, samt emedan det därigenom
blir onödigt att uppfinna nya namn.

Man kan enligt fig. 1 betrakta elektronröret som en
generator med polklämmorna a och b i anodkretsen
samt magnetiseringsspänning anbragt mellan
klämmorna c och d i gallerkretsen. Kortslutes
"generatorn" genom inkoppling av en ampèremeter mellan
klämmorna a och b, kan man upptaga en kurva över
sambandet mellan "magnetiseringsspänningen" och
"kortslutningsströmmen", vilken uppenbarligen bör

kallas kortslutningskarakteristiska. Vid
"likströmsmagnetisering" erhålles en statisk
kortslutningskarakteristiska, den vanliga s. k. "statiska karakteristikan"
K = f va konstant.

2. Röroscillatorns princip.

Fig. 2 visar ett sätt att koppla en röroscillator.
Från vänster tillföres likströmseffekten V010. Stopp-

1 M. Vos und R. Ziegler, über Röhrensender-Schaltungen
und ihre Dimensionierung; Jahrb. lJt, sid. 578, 1919.

2 E. Takagishi, Experimental Determination of the
Fundamental Dynamic Gharacteristics of a Triode ; Proc. Inst. Rad.
Eng., 1924, sid. 609.

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Mon Jul 4 09:11:58 2016 (aronsson) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/tektid/1929e/0110.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free