Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
2 febr. 1929
ELEKTROTEKNIK
123
lets förmåga att deformeras utan brott. För
samman-Såttcl spänningar användes teorien för maximala
skjuvkraften, som kan anses vila på tillfredsställande
experimentell grund för sega material.
För variabla spänningar i sega material är frågan
om materialets ansträngning mera komplicerad. För
det enkla fallet av växlande spänningar i ett
dragprov kan man betrakta utmattningsgränsen som
bestämmande materialsiffra. Säkerhetsfaktorn kan
sålunda representeras av förhållandet mellan
utmattningsgräns och spänningsamplitud. Spänningen måste
dock anges med sitt största värde över sektionen,
emedan även mycket lokala
spänningskoncentrationer bidraga till brottfaran. Den på teoretisk väg
bestämda spänningskoncentrationen är något högre än
vad som erhållits genom brottexperiment, men
skillnaden är ej större än att man kan räkna med det
teoretiska värdet.21
För det allmänna fallet av en spänningscykel,
omfattande en konstant och en variabel spänning, fig. 9,
förefinnes även ett rätt så omfattande försöksmaterial.
Om man ritar ett diagram med den konstanta
komponenten som abskissa och den variabla komponenten
som ordinata, ligga de spänningskombinationer, som
förorsaka brott, på en kurva, utgående från
utmattningsgränsen och slutande vid brottgränsen.18’19’29 Se
fig. 10. Det förefaller sålunda, som om materialet
även vid flytgränsen skulle besitta en viss
utmattningshållfasthet. Av det mera modärna
försöksmaterialet från sega stål närma sig emellertid de flesta
kurvorna en rät linje, som sammanbinder
utmattningsgränsen och flytgränsen; i varje fall ligger den
icke under denna linje.
Om man nu, i brist på fullständigare
försöksmaterial, betraktar denna räta linje som exakt, kan man
komma till en relativt enkel regel för att kombinera
variabla och konstanta spänningar. Tänker man sig
nämligen, att utmattningsgränsen au och flytgränsen
Of båda förminskas i proportionen n, så erhåller man
en ny brottlinje, som förlöper parallellt med den
ursprungliga, och som skär axlarna vid af/n och au/n;
fig. 10. Vi kunna följaktligen säga, att alla
spänningskombinationer (ag, ö„), som falla på denna nya
Fig. 7. Lyftanordning för stora enheter.
Fig. 9. Spänningscykel.
brottlinje, med avseende på den ursprungliga
brottlinjen motsvara säkerhetsfaktorn n. Man erhåller
direkt från fig. 10
i = i ^ = L i jL (i)
n Of au n0 nv "":...........
där k betecknar en konstant för antydande av
spänningskoncentrationen. De två förhållandena n0 =
Fig. 8 a och b. Spänningsfördelning vid sneda resp. rektangulära
kilar.
= of\o0 och nv — ou/kot äro påtagligen
säkerhetsfaktorerna för de fall, att a0 och ø„ verka var för sig.
Förhållandet blir ännu enklare, om vi i stället för
säkerhetsfaktorerna införa deras inverterade värden.
Dessa betecknas med u, u0 och uv och skola i det
följande benämnas ansträngningsfaktorer. I många
avseenden är detta begrepp mera logiskt än
begreppet säkerhetsfaktor. Ansträngningsfaktorn anger, i
vilken grad materialets hållfasthetsmöjligheter tagits
i anspråk, och kan betraktas som en verkningsgrad.
Man erhåller nu i stället för (1)
U = u0 4- u„ ..........."............ (2)
Förenklingen av brottkurvan till en rät linje innebär
sålunda, att man kan superponera materialets
ansträngning på grund av de konstanta och variabla
spänningarna.
r»
Fig. 10. Brottkurva.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
