- Project Runeberg -  Teknisk Tidskrift / 1929. Elektroteknik /
133

(1871-1962)
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Like | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

HAFT. 137

TEKNISK TIDSKRIFT

SËPT. 1929



ELEKTROTEKNIK 8

RzdaktörsJuuus Körner

UTGIVEN AV SV^SK^^^KNOI^GFQRENmO^^^

INNEHÅLL: Bestämning’ av verkningsgraden för sändareantenner, avsedda för rundradiodistribution, av E. T.
Glas. — Elektrovärmet och trädgårdsodlingen, av H. Edholm. — Notiser. — Litteratur.

BESTÄMNING AV VERKNINGSGRADEN FÖR
SÄNDAREANTENNER, AVSEDDA FÖR
RUNDRADIODISTRIBUTION.

Av E. T. Glas.

Totala verkningsgraden för en sändareanläggning
kan beräknas, sedan mätning av tillförd och
avgiven effekt verkställts. Den tillförda effekten kan utan
svårighet uppmätas med gängse metoder, men den
avgivna, den totala av antennen utstrålade effekten,
vållar däremot svårigheter, så tillvida som man i
j)raktiken genom mätning endast kan komma åt
strålningen vid jordytan. Den totala verkningsgraden ger
sig som produkten av samtliga i sändareanläggningen
ingående, kopplade elements verkningsgrader, vilka
alla kunna entydigt uppmätas eller t. o. m. med god
noggrannhet förutberäknas, åtminstone så länge som
man inskränker sig till bärvågens egen effekt. Helt
annorlunda ställer sig saken med den sista, öppna,
svängningskretsens, dvs. antennens, verkningsgrad.
Tyvärr låter sig densamma icke med säkerhet på
förhand angivas, ty dels beror den strålningen
bestämmande strömfördelningen utmed i antennsystemet
ingående ledare av alltför många, till en del mindre väl
kända faktorer, dels kan inverkan av master, stag
m. fi. mekaniska konstruktionselement, ävensom av
jordledningen, icke uttryckas med formler, i varje fall
ej för närvarande. Av gammalt har
antennverkningsgraden uttryckts som

R,

Va

R* + Rn

uteslutande av ondo. Avser man alltså endast till
dato normala rundradiovågor, måste en annan
definition införas, om den så beräknade verkningsgraden
skall komma att ånge antennens effektivitet för det
ändamål som åsyftas. I praktiken söker man sålunda
i stället ett mått på den i jordytans omedelbara
närhet genom en viss yta utstrålade effekten i
förhållande till total antenneffekt, ett uttryck av den all-

männa formen k ■

(E ■ df

där k är en konstant och

där Rs är antennens strålningsmotstånd, hänfört till
basströmmen, samt R0 dess förlustmotstånd, i
huvudsak koncentrerat till antennbasen i form av
jordledningsmotstånd. Rymdstrålningens effekt ingår här
tydligen som nyttig effekt, emedan Rs är det mot
all utstrålad effekt ekvivalenta
belastningsmotståndet. Så fort man allenast vill ernå ytstrålning från
antennen, säger ovanstående formel, ingenting om den
faktiska verkningsgraden. Rundradiodistribution inom
vederbörande stations aktionsradie för säker
mottagning förmedlas, så långt man nu kan se, uteslutande av
ytvågen. Rymdvågen begränsar i stället det praktiskt
utnyttningsbara distributionsområdet, i det att genom
interferens fading uppstår på visst mer eller mindre
bestämt avstånd från sändaren. Den är sålunda för
rundradiodistribution i ordets kommersiella betydelse

de övriga storheterna nedan angivas. Så erhållna
siffror kunna för olika antenner jämföras, men för att
erhålla ett entydigt mått på antennverkningsgraden
är det lämpligt att man inför en viss bestämd antenn
som jämförelsebasis.

Det synes lämpligt att som sådan gå in för en
förlustfri halvvågsantenn, dvs. en rak vertikal antenn,
utmed vilken strömstyrkan vid resonans fördelar sig
som en halvvågssvängning med noder vid antennens
bas och topp (jmfr fig. 4 c). Teorien anger, att denna
antenntyp vid en och samma antenneffekt ger största
fältstyrkan vid jordytan, om man uppställer det
bivillkoret, att inga extra rymdstrålningslober få
utbildas i det vertikala strålningsdiagrammet. Emedan
strömstyrkan för denna antenntyp är noll, i praktiken
mycket liten, vid basen, behöver man vidare ej införa
någon föreskrift för jordledningsmotståndet hos
enhetsantennen. Slutligen blir verkningsgraden då
mindre än 100 %, för praktiskt realiserbara antenner.
Endast kombination av antenner, företrädesvis
halv-vågsantenner, antingen som multipelkonstruktioner
eller faskompenserade vertikala typer (jfr
Franklinantennen vid Marconi’s beamstationer) skulle kunna
utgöra ett undantag. Enhetsantennen motsvarar
dessutom, åtminstone teoretiskt, största fadingfria
distributionsområde. En praktiskt utförd halvvågsantenn
ansluter sig jämväl närmare till motsvarande
teoretiska strålare än andra antenntyper, särskilt den
för jordledningsförhållandena känsliga
kvartsvågs-antennen, som annars skulle kunna komma i fråga
som jämförelsebasis.

I det följande antages, att två grundläggande mät-

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Mon Jul 4 09:11:58 2016 (aronsson) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/tektid/1929e/0137.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free