Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
16 TEKNISK TIDSKRIFT 7 sept. 1929
De utomordentliga svårigheterna vid glödtrådens
utbildande voro vid denna tid av vetenskapsmännen
så allmänt kända, att sådana auktoriteter som prof.
Sil v Anus P. Thompson i England och Fontaine i
Frankrike rent av förklarade glödlampan ur praktisk
synpunkt omöjlig — samma år som Edison på det
mest glänsande sätt påvisade motsatsen.
Bortsett från att dessa föregångs- eller
parallellarbeten av andra uppfinnare ej mynnade ut i
lösningar jämförbara med Edisons, är det hans
ovanskliga förtjänst att hava från början fattat sin uppgift
i dess vidaste omfattning — att skapa ett nytt
belysningssystem. komplett i alla dess praktiska detaljer,
och att hava löst denna uppgift på ett sätt, som i sina
huvuddrag förblivit orubbat under ett halvt
århundrade, trots elektroteknikens våldsamma utveckling
under denna tid. Det är av stort intresse att läsa
hans egen redogörelse över sina planer vid denna
tid och deras förverkligande:
"Det erfordrades ett fullständigt system för
distribution av elektrisk energi, och då jag hade att tävla
med gasbelysningen, måste det vara ekonomiskt och
i övrigt kommersiellt effektivt, och ledningsnätet
måste kunna matas från många olika punkter. Ett
kommersiellt distributionsnät måste ordnas över eller
under jord. åtkomligt för avgrening på alla
erforderliga ställen.
Jag hade att uppfinna ett system för uppmätning
av elektrisk energi på samma sätt som gas, så att
jag kunde mäta den energi, som utnyttjades av varje
abonnent, Dessa mätare måste vara noggranna, så
att vi kunde debitera korrekt, och de måste vara
billiga i tillverkning, lätta att avläsa och att hålla i
skick.
Det måste även sörjas för möjligheten att hålla
jämn spänning på systemet. Lamporna närmast
dy-namon måste få samma strömstyrka som lamporna
längst bort, Utbränning eller urkoppling av lampor
få ej heller störa de i kretsen kvarvarande och det
måste sörjas för anordningar till förhindrande av
strömrusningar.
Ett av de viktigaste problemen var att konstruera
maskiner med bättre verkningsgrad och större än
hittills utförda. Många elektroteknici voro av den
åsikt, att ankarets inre motstånd borde vara lika med
det yttre; men jag hade klart för mig. att jag borde
sälja all elektricitet som jag tillverkade och ej
slösa bort hälften i maskinen, varför jag gjorde det
inre motståndet litet och fick ut 90 % av energien.
Vid sTØan av alla dessa ting återstod att uppfinna
och fullända en hel del andra, såsom anordningar
till förebyggande av för höga strömstyrkor, lämpliga
brytare, lamphållare och alla övriga detaljer, som
krävdes för att ernå ett komplett belysningssystem,
som kunde framgångsrikt konkurrera med gasen.
Allt detta arbete skulle utföras under året 1878.
Uppgiften var ofantlig, men vi satte våra skuldror
mot vagnen, och inom ett och ett halvt år hade vi
ett lyckat belysningssystem. Under denna tid hade
jag bortåt ett hundratal energiska män i strängt
arbete på alla detaljer.
En fråga i samband med detta tidiga system har
ofta framställts: varför jag fixerade 110 voit som
standard för koltrådslampan? Svaret är, att jag
grundade mitt omdöme på de bästa resultat jag
ansåg oss kunna åstadkomma i fråga om besparing av
ledningskoppar contra möjligheterna att tillverka
glödtråden för högre spänningar. Jag trodde, att
110 voit var tillräckligt för systemets kommersiella
framgång, och 110 voit är fortfarande standard."
Ej mindre spännande är hans redogörelse för
försöken vid själva lampans framställande:
"Vi kommo snart underfund med, att en längre
driven uppdelning av det elektriska ljuset aldrig*
kunde komma till stånd utan att göra varje ljuskälla
oberoende av de övriga. Nu var det tydligt nog,
att de ej kunde kopplas i serie. De måste sålunda
ordnas i parallell. Med denna övertygelse satte jag
igång. Jag var entusiastisk för glödlampan i
motsats till båglampan och började med att låta draga en
del mycket fin platinatråd. Experimenten med denna
misslyckades emellertid, varefter vi försökte att legera
platinan med 10 % iridium. Ej heller denna tråd
kunde emellertid bringas upp till tillräcklig lyskraft
utan att den smälte. Härpå följde ett långt
experimenterande — med ceriumoxid och en hel del andra
material.
Jag tog så en cylinder av zirkonium och lindade
upp omkring densamma hundra fot fin platinatråd,
överdragen med magnesia. Vad jag sökte var en
lampa med högt motstånd, och jag gjorde en som
hade bortåt 40 ohm. Men oxiden utvecklade
fenomen, som nu äro välkända för elektroteknici, och
lampan kortslöt sig själv. Därefter togo vi itu med
provning av en hel del material för att få en glödtråd,
som kunde stoppa. Vi försökte kisel och en massa
olika ämnen, som jag nu har glömt. Jag trodde
aldrig vid denna tid, att en koltråd skulle duga,
emedan en hårfin kolfiber var så känslig för
oxidation. Till sist beslöt jag mig dock att försöka,
emedan vi hade uppnått mycket god luftförtunning och
i övrigt gynnsamma förhållanden.
Vi skaffade oss en del bomullstråd, förkolade den
och gjorde den första glödtråden. Vi hade ordnat
så att vi fingo ett utmärkt vakuum och vi trodde,
att glödtråden kanske skulle hålla. Vi gjorde
lampan i ordning och släppte på strömmen. Den lyste
upp. och under de första minuterna av andlös
spänning mätte vi hastigt motståndet och funno det vara
275 ohm — just vad vi behövde. Sedan satte vi oss
ned och tittade på lampan. Vi ville se hur länge den
kunde brinna. Problemet var löst — om glödtråden
höll. Denna dag var — låt mig se — den 21 okt.
1879. Vi sutto kvar, och lampan brann, och ju längre
den brann, desto mera fängslades vi av skådespelet.
Ingen av oss gick till sängs, och det blev ingen sömn
för någon av oss under 40 timmar. Lampan räckte
omkring 45 timmar, och jag sade då: ’Om den
brinner så länge, så är jag säker, att jag kan få den att
räcka 100 timmar.’ Vi insågo, att kol var vad vi
behövde, och nästa fråga blev då att finna ut den
lämpligaste sorten. Jag började försöka olika
material. och karboniserade till sist en bamburemsa från
en japansk solfjäder samt fann då. att jag var på
rätt väg."
Det är allmänt bekant, hurusom Edisons
belysningssystem under de närmast följande åren med
framgång exploaterades såväl i Amerika som i Europa.
För den amerikanska marknaden bildades Edison
Electric Light Company, för den europeiska dels ett
dotterbolag i London, dels Compagnie Continentale
Edison i Paris, vilket senare bolag särskilt genom
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
